Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Israelitiska ynglingaföreningen - *Israels, Josef - Israelsmissionen - Issa-ber - Issefjorden - *Issjö l. Isdämd sjö - *Isströmmar - Issörpning - Istagg - *Isted - Isted-Möller, Olaf Jacob - Istel, Edgar - *Istersjöen - *Istiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
701
Israels-Istiden
702
hvaraf 100,000 kr. öfverlämnades vid föreningens
100-årsjubileum 1919 genom en testarnentarisk
donation. Sedan fr. o. m. 1921 äfven kvinnor
kunna vinna inträde som medlemmar af föreningen,
uppgick dess medlemsantal vid slutet af
1923 till 307 personer. Se H. Valentin,
"Israelitiska ynglingaföreningen. En
historik till 100-årsdagen" (1919).
N.G-r.
*lsraels, Josef, dog 12 aug. 1911 i Haag.
Israelsmissionen. Se Svenska Israels-missionen. Suppl.
Issa-ber, flodarm. Se Niger.
Issefjorden. Se Isefjorden.
*lssjö 1. Isdämd sjö. De isdämda sjöarnas betydelse
för Skandinaviens kvartära historia har tydligt
visats genom de senare årens undersökningar. Längs
fjällkedjans rygg och den där belägna vattendelaren
ha i slutet af istiden kvar-liggande isrester,
ända från det nordligaste Dalarna upp till
riksgränsen mot Finland, dämt upp smältvattnet i
dalgångarna till en serie sjöar, som legat mellan
vattendelaren och den ö. därom belägna isdelaren
(se Kvartärperioden, sp. 387, och Jämtland,
sp. 370). Dessa issjöar ha behandlats af A. Gavelin
och A. G. Högbom i "Norra Sveriges issjöar" (i
"Sveriges geol. un-dersökn.". Ser. Ca N:r 7. 1910). I
södra Sverige bildades också vid isranden vidsträckta
issjöar, särskildt i trakterna kring Vättern och
östra Falbygden (Vätterissjön), om hvilkas historia
och utsträckning H. V. Munthes undersökningar gett
oss upplysningar. Äfven i Östersjön bildades genom
uppdämning af inlandsisen en issjö, baltiska issjön,
som först fick en kortvarig förbindelse med Norra
is-hafvet öfver Ladoga och Onega, innan den fick
sin mera varaktiga förbindelse med Västerhafvet
öfver de mellansvenska sunden (se Kvartärperioden,
sp. 389). - Äfven i Nord-Tyskland bildades vid
isranden issjöar, men i mindre utsträckning; de flesta
af det nordtyska glacialområdets sjöar äro betingade
af de glaciala aflagringarnas utbildning. - Äfven
i det nordamerikanska nedisnings-området bildades
vid isranden, både i Förenta staterna och i Canada,
issjöar, bland hvilka Agassiz-sjön (se d. o.) var
den största. - I issjöarna aflag-rades sand och
lera, i regel hvarfvig (se D i l u-v i a 11 e
r a och Glaciallera); dessa issjösediment äro i
allmänhet af god beskaffenhet som odlingsjord och
bilda ofta den odlade bygden i landskapet, såväl
i Sveriges nordligare landskap som i Nord-Amerika.
K. A. G.
*lsströmmar. De faser af den nordeuropeiska
nedisningen, som beteckna perioder af mindre
is-utbredning, kallas ofta isströmmar, den
äldre och den yngre baltiska isströmmen (se
d. o. Suppl.). Inlandsisens maximum, som väl oftast
kallas den stora nedisningen, benämnes stundom
(t. ex. af Holmström) meridian-isströmmen. Isströmmar
kallas också de från grönländska inlandsisen
utgående större jöklarna eller bräerna. Om dessa ha
de senaste expeditionerna till såväl Nordöst- som
Nordväst-Grönland, väsentligen genom undersökningar
af Mylius-Erichsen, J. P. Koch, K. Ras-mussen och
L. Koch, bringat en betydligt utvidgad kännedom.
K. A. G. Issörpning. Se Sväll.
__’, jaktv. Se Kronhjorten.
*lsted. Till minne af slaget vid I. restes 12 år
senare, 25 juli 1862, på Flensburgs kyrkogård ett
monument, kalladt Istedlejonet (ett af H. Bissen
modelleradt sittande bronslejon på en hög piedestal
med porträttmedaljonger af Istedslagets hjältar
Helgesen, Schleppegrell, Krogh och Laessöe). Sedan
preussarna 1864 besatt Flensburg, nedrefs monumentet
af fanatiska schleswig-hol-steinare; lejonet flyttades
sedan till Berlin och uppställdes på kadettskolans
gård i Lichterfelde.
Isted-Möller, O l a f Jacob, dansk författare,
f. l aug. 1850 i Köpenhamn, d. där l dec. 1913, blef
overretsagförer i Köpenhamn 1881, utgaf 1893 romanen
Hugo Stelling, hvilken väckte ett visst uppseende
som ett kraftigt angrepp på Georg Brändes och dennes
riktning. I:s senare många romaner voro utan intresse.
P- E-t.
1’stel, E d g a r, tysk musikskriftställare och
tonsättare, f. 1880 i Mainz, blef filos, doktor i
Miin-chen 1900, fullbordade där sina musikstudier
hos Thuille och blef 1913 docent i musikvetenskap
vid Humboldtakademien i Berlin samt 1918 vid
Les-singhögskolan. 1920 flyttade han till Madrid. Han
har författat bl. a. biografien Peter Cornelius
(1906), Die komische oper (s. å.) Die bliltezeit
der musikalischen romantik in DeutsMand (1909; 2:a
uppl. 1920), Das kunstwerk Richard Wagners (1910;
2:a uppl. 1918), Das buch der oper. Die deutschen
meister von Gluck bis" Wagner (1919), Nicolo Paganini
(s. å.) och Die möderne oper vom tode Wagners bis
zur gegenwart (2:a uppl. 1923). I. har komponerat
visor, körer, Hymnus an Zeus (för kör och orkester)
samt flera komiska operor till texter af honom själf,
bl. a. Der fahrende schiller (1906), Des tribunals
gebot (1908) och Wenn frauen träumen (1920).
E. F-t.
*lstersjöen heter nu officiellt Isteren
*Istiden. Frågan om orsaken till istiden kan
knappast sägas på den senare tiden ha blifvit
förd närmare en definitiv lösning, men alltmer
vinna de åsikter öfverhand, hvilka söka grunden
till dylika klimatförändringar i allmänt verkande,
kosmiska eller telluriska orsaker, och kanske icke
en enda orsak, utan flera samverkande. Bland
antagna kosmiska orsaker må först nämnas
förändringar i jordbanans excentricitet med
däraf följande olikheter i årstidernas längd, som
af Groll, Adhémar m. fl. ansetts som orsak till
klimatförändringar och istiden. Därnäst bör märkas
Ekholms teori om växlingarna i jordaxelns lutning
mot ekliptikan. Enligt bägge dessa teorier skulle man
vara tvungen att tänka sig regelbundet återkommande
periodiska klimatväxlingar, köldperioder, möjligen
istider, omväxlande med värmeperioder, för hvilka
man emellertid icke har något säkert stöd i den
geologiska utvecklingshistorien. – En tellurisk orsak
lägges till grund för klimatförändringar på jorden i
S. Arrhenius’ kolsyreteori (1896), där atmosfärens
kolsyra framställes som en regulator för jordens
värme. Kolsyran är nämligen helt genomtränglig för
solens direkta värmestrålar, men absorberar däremot
de från jorden reflekterade värmestrålarna. En ökning
af kolsyrehalten i atmosfären (nu normalt omkr. 0,03
proc.) skulle sålunda medföra en höjning af jordens
medeltemperatur, och en minskning skulle ha till
följd sänkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
