Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lettland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än 11,000 har omfattade tills. omkr. 730,000 har,
mer än en tiondel af hela L. Riddargodsegarna innehade
äfven en mängd rättsprivilegier (jakt- och fiskerätt,
skattefrihet, handels- och industriprivilegier m. m.),
hvilka afskaffades först vid ryska revolutionen
1917. Till skydd mot uppdelning voro 203 riddargods
(om tills. 729,000 har) belagda med majorats-,
minorats- och fideikommissbestämmelser. Med
åren hade de stora riddargodsen blifvit allt mer
svårskötta (brist på landtarbetare) och allt mindre
inkomstbringande; intensivare jordbruk försummades,
och skogarna utsattes för rofdrift. Böndernas jord
bestod af småbruk och medelstora jordbruk (141,723
st. 1920; endast 2,43 proc. öfver 100 har). Bönderna
bo sedan urminnes tid på enskilda gårdar, ej i
byar (förutom i Lettgallen, där till följd af ryskt
inflytande bysamhällen förekomma). Statens egendomar
utgjordes till mer än 80 proc. af statsskogar,
till riddargodsegare hörde äfven flera städer,
främst Riga och Cēsis (Wenden). Agrarreformen
underlättades af, att de fleste tyske ("baltiske")
godsegarna under frihetskriget 1918—20 lämnat
L. och många med vapen bekämpat den nya lettiska
staten. De oförsonligaste af dessa statens fiender
förvisades, och deras gods belades med kvarstad. Af de
förefintliga 1,299 riddargodsen voro, då agrarreformen
1920 företogs, 629 öfvergifna af sina forna egare
(dessa gods hade staten öfvertagit och till större
delen utarrenderat). Agrarlagen angaf (i art. 1)
som sitt ändamål att inrätta nya jordbesittningar,
öfverlämna jordområden till redan existerande småbruk
och tilldela jord till allmännyttiga företag och för
utvidgning af städer och köpingar. Landtarbetarna
skulle bli själfständiga jordbrukare, förpaktare
och statare bli egare till den jord de brukat. I det
sålunda väsentligt ökade antalet själfegande bönder
skulle staten få ett stöd i stället för att oroas
genom ett stort landtproletariat. Det upprättades
en statens jordbruksfond, hvari ingå statens egna
gods och skogar, öfver 3 mill. har privatgods,
pastoratsgodsen, de livländska städernas riddargods,
de af adliga korporationer egda ridderskapsgodsen
och en del genom gränsregleringarna tillkomna
jordområden. Forna riddargodsegare, som ej gjort
sig skyldiga till landsförräderi, ha rätt att
behålla 50 à 100 har för egen räkning och få af
jordbruksministeriet anvisning på dessa områdens läge
och gränser; till privatgodsen hörande inventarier
kunna öfvertagas af staten mot ersättning från
denna. Efter afdrag af de områden, som pastorat och
forna godsegare få behålla, återstå i jordbruksfonden
3,573,000 har (fondjorden utgör 1,654,904,23
har odlad och 558,729,83 har ouppodlad jord samt
1,496,777,48 har skogar; däraf komma 81 proc. från
privatgodsen). Staten behåller skogar, vattendrag,
ouppodlad jord, kultur- eller naturminnesmärken och
mineralrika områden, och dess egendomar ökas därigenom
till 2 mill. har. Den ouppodlade jorden kan, efter
förbättringar, användas till de med reformen afsedda
ändamålen. Enligt agrarlagen få till en nyodlare
utdelas högst 27 har ur jordbruksfonden. Redan
existerande småbruk (enligt lagen jordbruk upp till 15
har) kunna vidgas genom jordtilldelning, högst till
27 har. Rätt att ur fonden förvärfva jord har hvarje
lettisk medborgare i åldern 18—65 år, som ej har eget
jordbruk eller har ett sådant mindre än 22 har
och som är villig och kompetent att bruka den honom
tilldelade jorden. Sin jord förvärfva nyodlarna som
privategendom till af staten fastställdt pris och på
humana betalningsvillkor. Omkr. 60,000 nya jordbruk
beräknas kunna uppstå på denna väg. Förpaktare få köpa
sin arrendejord, men de gamla bondhemmanen, oberoende
af sin storlek, beröras ej alls af reformen. På de
med jordbruksfonden införlifvade godsen öfvertar
staten hypoteksskulder, erlägger räntor och amorterar
dem. Med liten röstöfvervikt beslöt parlamentet
1924, att de forne godsegarna ej skulle få någon
ersättning för de områden, som frånhändts dem. —
Åkerjorden i L. omfattar omkr. 1,85 mill. har,
omkr. 28 proc. af hela landet. Produktionen 1921
var i ton (1,000 kg.): råg 243,116, hafre 2,386,07,
korn 138,048, potatis 657,645, linfrö 15,506 och
lin 13,580. — Boskapsskötseln spelar i L:s jordbruk
allt större roll. Kreatursstocken har nästan nått
den standard, som rådde före Världskriget (320,000
hästar, 912,000 nötkreatur, 956,000 får och 557,000
svin). Antalet får öfverstiger f. n. 1 mill. Det
vanligaste husdjuret är fåret (omkr. 65 får på 100
inv.). Fårskötseln ger i regel inga varor för export;
man håller fåren för deras ull och kött och för
den inhemska marknaden. Däremot exporteras fläsk och
smör. Svinstocken, omkr. 28 svin på 100 personer,
är tillräcklig för landets behof. — Till jordbrukets
binäringar höra sädesberedning i ölbryggerier och
brännvinsbrännerier, biskötsel, get-, kanin- och
fjäderfäafvel. — Fisket lämnar bl. a. material till
en betydande exportartikel, de i utlandet mycket
omtyckta fiskkonserverna.
Industri. L:s industri har sitt centrum i Riga, som
under ryska tiden var den tredje i ordningen bland
kejsarrikets industristäder. Andra industriorter
äro Libau, Windau och Dünaburg. 1910 funnos i
hela L. 782 fabriker med 93,345 arbetare och ett
sammanlagdt årligt produktionsvärde af omkr. 121
mill ryska guldrubel. Främst stod metallindustrien,
hufvudsakligast maskintillverkning, och gaf
sysselsättning åt 25,385 arbetare, 27,3 proc. af
samtliga industriarbetare. Världskriget och därmed
sammanhängande strider vållade stor förödelse och
tillbakagång inom L:s industri. Hela Rigaindustrien
öfverfördes 1915 till Ryssland (enbart från
Riga bortfördes till Ryssland maskiner och varor
i inemot 40,000 järnvägsvagnar), och då L. blef
krigsskådeplats, förlamades fullständigt den industri,
som fanns kvar i landet. Det första fredsåret, 1920,
var arbetarantalet i fabriker och verkstäder blott
16,764, omkr. 1/6 af antalet före Världskriget. Sedan
har industrien gått raskt framåt; antalet
fabriker och verkstäder 1920 var 1,684, antalet
industriarbetare 28,477. Främst kom metallindustrien
(161 fabriker och 5,880 arbetare), så produktionen
af lifs- och njutningsmedel (785 fabriker, 4,627
arbetare), den mekaniska träbearbetningen (264
fabriker, 4,537 arbetare) och textilindustrien
(115 fabriker, 3,364 arbetare). Tillsvidare stå
flera industrigrenar tillbaka, särskildt den tyngre
industrien och den kemiska industrien, hvilka förr
hufvudsakligen arbetade för den ryska marknaden. I
stället ha andra industrigrenar återuppnått eller
öfverskridit sin prestationsförmåga från åren före
kriget, så t. ex. textil-, mekaniska, trä-, mineral-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
