Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lettland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehållande 0,2903226 gr. rent guld. Emissionsrätten
tillkommer uteslutande Lettlands bank
(Latvijas banka). Guldlatsmynt ha ännu ej
präglats, men silfverlatsmynt sattes i omlopp i
febr. 1924. Skiljemynt af nickel och koppar cirkulera
sedan midten af 1923. 1 lats = 100 santime. Präglats
ha kopparmynt på 1, 2 och 5 santime samt nickelmynt
på 10, 20 och 50 santime. Sedan 1922 är latskursen
stabil, 1 lats har verkligen visat sig ega värdet af
en guldfranc. 100 sv. kr. = omkr. 136 lats; 1 dollar =
5,16 lats. Jämsides med lats äro de före myntreformen
(se Finanser här nedan) emitterade rubelsedlarna
fortfarande i omlopp, i proportionen 50 lettiska
rubel = 1 lats.
Finanser. Kort efter staten L:s grundläggning
utgåfvos (1919) provisoriska papperspengar,
statskassesedlar i form af lettiska rubelsedlar,
ej lydande å bestämdt guldvärde, men garanterade
med hela statsegendomen. I omlopp voro äfven ryska
rubler och de "ostrubel" och "ostmark", som den
tyska ockupationsmakten utgett. Lettiska rubeln
förklarades emellertid 18 mars 1920 för enda lagligt
betalningsmedel, och penningomloppet reglerades af
Statens spar- och förskottskassa. I midten af 1921
var L:s finansväsen svårt rubbadt och i saknad af
stabilitet. Rubelkursen sjönk ständigt, sedelpressen
måste ingripa, priserna fluktuerade starkt. Det blef
nödvändigt att söka höja produktionen, inskränka
statsutgifterna, förbättra handelsbalansen och
genomföra en grundlig penningreform. Utrustad
med diktatorisk fullmakt, gick den dugande
finansministern Ringold Kalning (utnämnd juni
1921) till verket. Hösten s. å. började resultaten
bli synbara. Rubelkursen steg, sedelemissionerna
upphörde, en på guld lydande ny myntfot, lats,
infördes. Statens spar- och förskottskassa likviderade
som sådan 1 nov. 1922, och en central emissionsbank,
Lettlands bank (Latvijas banka), med ställning som
riksbank, grundlades. Den har sedan dess reglerat
penningmarknaden. Rubelkursen stabiliserades i början
af 1922 och har sedan dess ej förändrats. Grundval
förefanns därför för att lagligen fastställa
förhållandet mellan lats och den lettiska rubeln
(1 lats = 50 lettiska rubler), hvilken proportion
motsvarar det verkliga ekonomiska värdet. — Om den nya
myntenheten lats se sp. 138—139. Nu få rubelsedlar ej
vidare emitteras; de ersättas småningom med latssedlar
till stadgadt belopp. Före myntreformen hade staten
emitterat rubelsedlar för 2,365 mill. lettiska rubel
(= 47,3 mill. lats). Enligt lag skall en latsemission
ända till 100 mill. vara täckt i guld eller stabil
utländsk valuta med minst 50 proc. af det emitterade
beloppet (till 150 mill. med 75 proc., öfver 150
mill. med 100 proc.). Täckningen var 1 juli 1924
(25,8 mill. lats emitterade) mer än dubbel (öfver
200 proc.: för 22,5 mill. lats guld och för 44,8
mill. lats stabil utländsk valuta, hufvudsakligen
dollar och pd st.). Inlösning af latssedlar mot guld
står enhvar fritt, och rubelsedlar kunna på egarens
begäran utbytas mot lats. Man gör emellertid föga
bruk af denna rättighet, i hvarje fall ej i större
utsträckning än före kriget. Lettlands bank visade
31 dec. 1923 följande balans: 133,690,339 lats;
nettovinsten var 182,247 lats. Detta stabila
tillstånd nåddes, utan att utländskt kapital
anlitades. Emellertid förefinnas ännu svårigheter på
penningmarknaden till följd
af penningknapphet och hög ränta för kreditsökande,
särskildt i privatbankerna. — Statsbudgeten visade
deficit de svåra åren 1920—21 och äfven budgetsåret
1921—22. Sedan har en vändning till det bättre
inträffat. För finansåret 1922—23 visade statsbudgeten
ett öfverskott af 18 mill. lats, och statsbudgeten
1923—24 fastställdes utan deficit (inkomster och
utgifter 188 mill. lats). Äfven budgeten för nu
löpande finansår 1924—25 har fastställts utan
deficit. — Statsskulden till utlandet är relativt
obetydlig. I statsbudgeten för 1924—25 upptagas
följande poster: resterande skuld till England 513,102
lats samt ränta och amortering till Lloyd’s bank
1,415,000 lats, resterande skuld till Norge 3,526,749
lats. Dessutom upptages i denna budget mer än 1 1/2
mill. lats i den s. k. skuldamorteringsfonden. —
Handelsbalansen har öfvervunnit den efter kriget
uppkomna misären på detta område. L. importerade
1921 varor för 93 mill. lats och exporterade
blott för 39 mill. lats. Motsvarande siffror för
1922 voro gynnsammare: import 107 mill. lats,
export 101 mill. lats. 1923 importerades för 211
mill. och exporterades för 161 mill. lats. — Under
åren närmast efter kriget ingrep staten starkt
i privathushållningen, både genom restriktioner
och som aktiv deltagare i kommersiella och andra
företag. Detta delvis af bristen inom landet på privat
kapital beroende system uppgafs 1922. Privatkapitalet
och den fria konkurrensen gjorde sitt intåg på dem
tillkommande områden. Statsunderstödet till enskilda
företag i form af kredit är dock ännu rätt betydligt.
L:s administrativa indelning och folkmängd 1 jan. 1924
framgå af tabellen å sp. 141—142. Hufvudstad är Riga.
Rättskipning. Författningen reglerar domares
tillsättning och reglerar deras oafhängiga
ställning. Afgörandet af lokala mindre tvister
tillkommer i landskommunerna de kommunala nämnderna,
som dock ej ha straffande makt; de väljas af
kommunerna. Den egentliga rättskipningen börjar
med fredsdomaren, som får utöfva sitt ämbete
i civila mål, där det omstämda beloppet ej
öfverstiger ett visst maximum, och har befogenhet att
handlägga bestämda kategorier af smärre kriminella
förseelser. Appellationsinstans för dessa under
fredsdomare fallande mål äro distriktsrätterna
(i Riga, Mitau, Libau och Dünaburg) Dessa äro
kollegiala domstolar, inom hvilka hvarje afdelning
fungerar som själfständig domstol. Distriktsrätten
är första instans för alla civila och kriminella
mål, som ej höra under fredsdomares behandling. Från
distriktsrätt vädjas till hofrätten (justitiepalatset)
i Riga, och den i denna andra instans fällda domen
träder omedelbart i kraft. Mot hofrättens utslag kan
endast kassationsbesvär anföras, d. v. s. besvär,
grundadt på rent formella skäl, aldrig på själfva
sakens innebörd. Kassationsdomstol för hela
landet är civil- och kassationsdepartementet inom
senaten i Riga. Senaten är därjämte (genom sitt
administrativa departement) högsta instansen för
administrativ rättskipning. I denna fungera som första
instans distriktsrättens administrativa afdelning
och många särskilda kommissioner, t. ex. inom
skatteförvaltningen. Alla handels- och sjöfartsmål
behandlas af de civila domstolarna; snart kommer
emellertid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
