Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Litauiska språket och litteraturen - * Litchi - Liten - * Literarische echo - * Lithander, P. E. - Lithberg, Nils Jakob Maurits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de äldre författarna egnat sig åt att vårda språket
och från sina respektive dialekter i litteraturspråket
infört många nya ord. Numera är litauiska språket
fullt lämpadt för det moderna lifvets alla kraf
och för vetenskapliga arbeten. Ortografien är
dock fortfarande vacklande. Bland nyare litauiska
språkvetenskapsmän märkas professor Jonas Jablonskis
(f. 1861), författare till "Lietuviu kalbamokslis"
(Litauisk grammatik) och professor K. Buga,
som nästan helt egnat sig åt litauiska språkets
historiska studium och skrifvit många verk på
detta område. Bland svenska vetenskapsmän, som
på senare tid sysslat med det litauiska språket,
märkes professor R. Ekblom, som skrifvit "Zum
wortakzent im südlitauischen" (1918) och "Manuel
phonétique de la langue lithuanienne" (1923)
m. m. Nyaste ordböcker äro ett litauisk-engelskt
och ett engelsk-litauiskt lexikon af A. Lalis
(Chicago, 1915), och J. Baronas’ litauisk-ryska
och rysk-litauiska ordbok (Kovno, 1924). L:s bästa
författare ha varit tidningsutgifvare, publicister
och politiker och ha endast föga kunnat egna sig åt
litteraturen. Denna i sin ordning bär äfven spår af
deras politiska verksamhet. Skalden Maironis
(pseudonym för prästen Jonas Maciulis, f. 1863)
har författat vackra poem af högt konstnärligt värde
("Pavasario Balsai", "Jaunoje Lietuva"); de skulle
säkerligen ha blifvit än vackrare, om de ej haft
politisk tendens. Prästen Juozas Tumas (f. 1869),
som skrifver under namnet Vaižgantas och är berömd
för sin roman "Pragiedruliai", är dock än mera
känd som redaktör och före Världskriget utgifvare
af tidskriften "Tevynės Sargas" och tidningen
"Viltis". Den nationella litauiska rörelsens hjälte
Vincas Kudirka (1858—99), satirisk författare till
många vackra berättelser, var äfven kompositör
och öfversättare samt komponerade bl. a. litauiska
nationalhymnen. Äfven han verkade mera som publicist
och politiker och utgaf den liberaldemokratiska
tidskriften "Varpas". Andra mera kända författare
från samma tidsperiod äro Vincas Krėvė (f. 1884),
författare till historiska romaner och dramer,
lyrikern Liudas Gira (f. 1884) och dramaturgen
Gabrielius Landsbergis (d. 1916). Den i preussiska
L. verkande filosofisk-teosofiskt betonade dramaturgen
Vilius Vidunas (f. 1868) är känd för sina dramer:
"Prabočiu Šešėliai", "Amžina Ugnis" och "Musu Laimėjimas".
Författaren Ignas Jurkunas-Šeinius (f. 1889) har i sina
romaner helt frigjort sig från politiska och nationella
tendenser och skildrat en modern miljö.
Världskriget vållade afbrott i den litauiska
litteraturen; den nyvunna själfständigheten och dess
uppbyggande lade beslag på alla krafter. Författare
(liksom konstnärer på andra områden) drogos till
praktiskt arbete i statens tjänst och i enskilda
institutioner. Dock märkes åter på allra senaste
åren en uppryckning. De nyaste lefvande namnen
äro skalderna Balys Sruoga och Faustas Kirša,
författarna A. Vienuolis, Juozas Butkos m. fl.
Nu utges af två skilda litauiska författargrupper
tidskrifterna "Gairéė" och "Baras".
M. Biržižka.
*Litchi, bot. Frukten kallas
vanligen litchi uttalas laitji).
G. L—m.
Liten, en 16 kvkm. stor sjö, 317 m. ö. h., i
Undersåkers och Mörsils socknar, Jämtland, genomfluten
af Undersåkersälfven (Indalsälfven).
O. Sjn.
*Literarische echo, Das, utkommer numera som månadsskrift
och ändrade hösten 1923 sin titel till Die literatur.
*Lithander, P. E., dog 15 okt. 1913 i Rom. — Hans
son O. A. Edvard L. innehar i Göteborg en mångfald
förtroendeuppdrag. Han har sedan 1911 tillhört Andra
kammaren med undantag för senare lagtima riksdagen
1914. Liksom fadern högerman och ifrig tullskyddsvän,
har L. framför allt intresserat sig för näringsfrågor
och energiskt kämpat för näringslifvets frihet
mot monopol och statsförmynderskap. Han har sedan
1921 varit led. af bevillningsutskottet och var vid
urtima riksdagen 1919 led. af särskilda utskottet
rörande införselmonopol å spannmål. 1921 och 1922
var han statsrevisor. L. tillhör Andra-kammarhögerns
förtroenderåd.
Lithberg, Nils Jakob Maurits, forn- och
folklifsforskare, kulturhistoriker, f. 3 aug. 1883
i Norrlanda socken på Gotland, student 1902,
filos. doktor i Uppsala 1914 (på afh. Gotlands
stenålder; tysk uppl. s. å.), blef amanuens 1908
vid Kulturhistoriska museet i Lund och 1912 vid
Nordiska museet samt tillträdde 1919 den där på grund
af grefven och grefvinnan von Hallwyls donation
upprättade professuren i nordisk och jämförande
folklifsforskning. Efter att i rask följd ha
utgett ett antal monografiska undersökningar inom
nordisk folklifsforskning och kulturhistoria —
Bröllopsseder på Gottland (i "Fataburen", 1906—11),
Glimmingehus (i "Hist. tidskr. för Skåneland", 1912),
Gottländska ringklubbor (i "Fataburen", 1913),
Koskällan (ibid., 1914), Det gottländska bidlaget
och Tranlampor (ibid., 1915), S:t Staffans stupa (i
"Fornvännen", 1915), Teksteinarsägnen (i "Folkminnen
och folktankar", 1916), Fartygsfyndet i kvarteret
Näckström (i "Samfundet Sankt Eriks årsbok", 1917),
Mortlar och pepparkrossare (i "Fataburen", 1918),
m. fl. — framträdde L. med Till allmogekulturens
geografi (i "Rig", 1918) som afgjord förkämpe
för den mellanfolkligt jämförande (etnologiska)
riktningen inom den inhemska folklifsforskningen,
en ståndpunkt, som han ytterligare häfdade i
Svensk folklivsforskning under sista halvseklet
(i "Rig", 1918) samt i Allmogeforskningen och
etnologien (i "Fataburen", 1919). Den etnologiska
metoden har han senare tillämpat i Friareskedar
(i "Rig", 1919) och Runstavens uppkomst (i
"Fataburen", 1921). Till runstafsforskningen har
han ock bidragit med afh. Rimstavar med rättade
gyllental före år 1600 (ibid., 1920) samt Första
vinterdag (i "Etnologiska studier, tillägnade
N. E. Hammarstedt", 1921). I fornminnesvårdskommittén
(se Fornminnen. Suppl.) tillkallades L. som sakkunnig
och tog en mycket afsevärd del i dess betänkande (1921).
Han var vidare sekreterare och ordf. i 1920—23 års
kommitté för utredning af och förslag om svenska
folklifsforskningens organisation (den s. k.
folkminneskommittén). Af L:s författarskap på rent musealt
område må nämnas Folklivsmuseer i Frankrike (i "Rig", 1921)
och Museerna och hembygdsforskningen (ibid., 1922).
L. har ledt utgräfningarna vid slottet Hallwil
(se Hallwyl 1. Suppl.) samt bestämt och ordnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
