Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Refsudden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"En midsommarnattsdröm", "Minna von Barnhelm",
"Dödsdansen") och 1920 (bl. a. Goethes "Stella",
Strindbergs "Pelikanen" och "Spöksonaten") och
iscensatte sedan "Drömspelet" på Dram. teatern och
"Orfeus i underjorden" på Operan. — R. har varit
en oafbrutet experimenterande natur, som med rik
fantasi, suverän behärskning af teaterteknikens
alla hjälpmedel, en sällsynt inspirerande förmåga
och en enastående organisationstalang gjort de
rikaste insatser i den moderna teaterkonstens
utveckling. Bland skådespelare, som han utvecklat,
äro Moissi, Wegener och fru Eysoldt; bland författare,
som genom hans iscensättning fått väsentligt ökad
betydelse för scenen, äro Strindberg och Wedekind. Se
arbeten om R. af Herald (1915), Epstein (1918) och
Jacobsohn samt A. Brunius i "Ord och bild" (1921).
R—n B.
*Reinickendorf, som 1919 hade 41,263 inv., är sedan
1920 inkorporeradt i Berlin och benämnes Berlin-R.
*Reininger, R., blef 1913 e. o. och 1922
ord. professor vid Wiens universitet. Han har
ytterligare skrifvit bl. a. Friedrich Nietzsches
kampf um den sinn des lebens (1922; 2:a uppl. 1925)
och Kant, seine anhänger und seine gegner (1923).
*Reinisch, Leo, dog 24 dec. 1919 i Lankowitz,
Steiermark.
Reinius, Gustaf Paul, sjömilitär, f. 26 febr. 1874
i Stockholm, blef 1895 underlöjtnant vid flottan,
där han avancerat till kommendörkapten af 1:a
graden 1919, och utnämndes 1921 till chef för
Sjökarteverket. Han har nedlagt förtjänstfullt arbete
inom sjömätningsväsendet och ledde bl. a. 1920 års
expedition för kartläggning af van Mijens fjord
å Spetsbergen. 1909 biträdde han som sakkunnig
skiljedomstolen i Haag i tvistefrågan ang. Grisbådarna
samt var 1911—12 och 1922 kommissarie vid utmärkandet
af sjögränsen mot Norge. R. har författat uppsatser
och hållit anföranden rörande sjökarteväsendet. Han
är led. af Krigsvet. akad. (1914) och af
Örlogsmannasällsk. (1920).
P. Dn.
*Reinke, J., lämnade professuren 1921.
Reis [rejs], Ida, skådespelerska. Se Brander, I. M. Ch. Suppl.
Reisduoddar-haldde. Se Raisduoddar-hallde, äfven
i Suppl.
Reisner [re͡isnə], George Andrew, amerikansk
egyptolog, f. 5 nov. 1867 i Indianapolis, 1893
filos. d:r, 1896—97 lärare samt 1910 e. o. och 1914
ord. professor, allt vid Harvarduniversitetet. R. har
äfven studerat egyptologi och assyriologi vid Berlins
universitet och var 1895—96 amanuens vid egyptiska
museet där. 1897—99 var han medlem af internationella
kommittén för redigering af Egyptiska museets i Kairo
katalog. 1899—1905 ledde han Hearst-expeditionens
utgräfningar bl. a. vid Gisepyramiderna i Egypten
och var samtidigt förordnad till Hearst-lecturer
i egyptolog! vid Californiauniversitetet. Sedan
expeditionens koncessioner 1905 gemensamt öfvertagits
af Harvarduniversitetet och staden Bostons Museum
of fine arts, ha under R:s ledning utomordentligt
viktiga utgräfningar företagits. 1906—10
frilades farao Mykerinos’ dödstempel vid tredje
Gisepyramiden, hvarvid en mängd skulpturfynd
gjordes. Vintersäsongerna 1907—09 hade R. egyptiska
regeringens uppdrag att leda, såsom det senare visade
sig, mycket betydelsefulla
utgräfningar i de delar af Nubien,
som skulle sättas under vatten till följd
af Assuandammens höjning. Somrarna 1908—10
ledde han Harvarduniversitetets arkeologiska
arbeten i Samarien. Sedan 1914 har R. med en
afd. af Harvard-Bostonexpeditionen företagit nya
utgräfningar i Nubien, vid Kerma och de fornetiopiska
hufvudstäderna Napata och Meroe. De därunder gjorda
upptäckterna ha varit af epokgörande betydelse för
kännedomen om Etiopiens historia. Vintern 1924—25
företogos gräfningar kring Cheopspyramiden vid Gise,
hvarvid flera intressanta fynd gjordes. R. har
författat bl. a. Sumerisch-babylonische hymnen
(1896). Hearst Medical papyrus (1905), The early
dynastic cemeteries of Nayu-ed-Der (I, 1907), Models
of ships and boats (1912) och "First Annual report"
(i "Nubian Archaeological survey", 1918).
P. L—n.
*Reistrup-Hansen bör vara Hansen-Reistrup.
Reiter-kören (lett. Reitera koris), en lettisk blandad
kör, bildad i Riga omkr. 1920 och uppkallad efter
sin utmärkte anförare, Teodor Reiter, direktör för
nationaloperan i Riga. Den 80 personer starka kören,
hvars medlemmar tillhöra de bildade klasserna, företog
1925 en europeisk turné för att sprida kännedom om den
nationella lettiska musikkulturen, hvari körsången
intar en så betydande plats (jfr Lettland. Suppl.,
sp. 134). Vid besök i Stockholm maj s. å. utförde den
synnerligen väldisciplinerade kören a-cappellasånger
af 7 lettiska tonsättare.
Reitz, Frans Willem, sydafrikansk politiker
och författare, f. 5 okt. 1844 i Swedendam,
Kapkolonien, var först advokat i Kapkolonien,
därefter 1874—89 öfverdomare i Oranjefristaten
och 1889—96 dennas president. Redan 1881 hade
han visat sitt mot engelsmännen afvoga sinnelag
genom att bilda Afrikander-Bond (se d. o.), och
under sin presidentstid inledde han det närmande
mellan Oranjefristaten och Transvaal, som efter hans
afgång i febr. 1896 befästes med en bindande off-
och defensivallians. Han var därefter 1898—1902
statssekreterare i republiken Transvaal. Efter att
en tid ha hållit sig utanför politiken invaldes R. i
Sydafrikanska unionens senat och var 1911—18 dennas
president. R. har i sina dikter (bl. a. "Vijftig
uitgezoochte afrikaanse gedigte", 1888; 2:a
uppl. 1897) gett uttryck åt boernas frihetskärlek
och skildrat landets natur och stämningar.
*Réjane, G. Ch., f. 1856 (ej 1857), dog 14 juni 1920 i
Paris. Hon lämnade scenen till följd af hjärtlidande i
mars 1919; s. å. ändrades Théâtre Réjane till Théâtre
de Paris. 1920 förlänades henne Hederslegionen.
*Rekalescens. Rent järn omvandlas vid 900°
från en allotrop modifikation till en annan. Af
röntgenkristallografiska undersökningar har
framgått, att denna omvandling beror på en
omgruppering af järnets atomer. Den vid högre
temperatur stabila modifikationen har förmågan
att lösa kol, under det att kol är praktiskt taget
olösligt i den vid vanlig temperatur uppträdande
järnmodifikationen. Omvandlingen inträffar fördenskull
vid lägre temperatur, om järnet är legeradt med
kol. Omvandlingspunkten är lägst — omkr. 700° —,
vid en kolhalt af 0,9 proc. Ett svalnande stål, som
varit uppvärmdt öfver omvandlingspunkten, underkyles
lätt många tiotal grader ned under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
