Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aasen, Ivar Andreas - Aaser, Peter - Aasgaardsrei, Asgårdsrejen - A. a. u. c. - Aavasaksa - Aavatsmark, Ivar - A. B. - Ab (latin) - Ab (tyska) - Ab (månad) - Ababde - Abaco, Stora och Lilla - Abaco, Evaristo Felice dall’ - Abacus - Abaddon - Abadie, Paul - Abai - Abailard, Pierre (Abélard)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
Aaser—Abailard
20
enbart språkligt utan förnämligast
patriotiskt: han ville på grundval av dialekterna
skapa ett allmänt norskt skriftspråk, som
bättre än det gängse dansk-norska lät
nationaliteten komma till sin rätt och stod folkets
språk närmare. Det av A. skapade
landsmålet (se d. o.) vilar väsentligen på
väst-ländska dialekter, vilkas ålderdomligare
former särskilt gynnats. På detta språk skrev
A. stämningsfulla och humoristiska småvisor
och dikter, en samling »Symra» (»Sippor»,
1863), kännetecknade av en folklig och
musikalisk form, samt det populära sångspelet
»Ervingen» (1855). Som forskare var A.
outtröttlig och omsorgsfull, oegennyttig och
anspråkslös — han vägrade av blygsamhet att
mottaga en professur i norskt folkspråk —,
och hans språkliga arbeten ha varit
grundläggande för kännedomen om de norska
dialekterna. A:s »Udvalgte skrifter» äro utg.
med inledn. av Vetle Vislie (1897) och senare
hans »Skrifter i samling» i 3 bd. Litt.: I.
Mortensson, »I. A., ein norsk kulturmann»
(1903), A. Garborgs, A. Hovdens och H. Kohts
minnesskrift, »I. A., granskaren,
maalreisa-ren. diktaren» (1913). R—n B.*
Aaser [§’], Peter, norsk läkare (f.
1848), överläkare vid Ullevåls epidemisjukhus
(Norges största) 1891—1916, därefter
föreståndare för norska medicinalstyrelsens
se-rumlaboratorium, med. hedersdr i Lund 1918.
Införde och utvecklade serumbehandling i
norsk vetenskaplig och praktisk medicin och
har framställt difteriserum (sedan 1895) och
serum mot smittsam hjärnhinneinflammation
(sedan 1912). Har författat flera kliniska och
bakteriologiska arbeten.
Aasgaardsrei [äsgärs-], Asgårdsrejen,
oriktig litterär form, bildad av A. Faye;
upptogs av P. A. Munch och Welhaven. Se
O s k o r e i.
A. a. u. e., förkortning för A’nno ab urbe
co’ndita, lat., året från stadens (Roms)
grundläggning.
Aavasaksa [ä’-], berg i n. Finland på en
udde mellan Torne älv och dess biflod Tengeli
älv, något s. om polcirkeln, 75 km n. om
Tor-neå. A., som har en höjd av 222 m ö. h., har
förr varit besökt för sin »midnattssol».
Aavatsmark [ä’-], Ivar, norsk militär o.
politiker (f. 1864), överste o. chef för Nordre
Trondhjems inf.-reg. 1915, generalmajor 1919,
divisionschef 1920. Stortingsman (vänster)
sedan 1906, var han 1919—20 försvarsminister
i Gunnar Knudsens regering och innehade
samma befattning i blehrska regeringen. Var
i stortinget sedan 1909 ordf, i
militärkommittén och hade mycken andel i genomförandet
av den nya härordningen 1911 och av
flottplanen 1912.
A. B., förkortning för a’rtium baccalau’reus
(se d. o.).
Ab, lat. prep. (framför konsonant a), från.
Användes i följ, vanliga uttryck: Ab hinc
(härifrån), a da’to (från datum), ab origine
(från början), ab övo (»från ägget», d v. s.
från början).
Ab [ap], tysk prep., från. Användes som
handelsterm. Ex. Ap hier [ap hir]: varan
avgår från utskeppningsorten på köparens risk.
Ab, namn på femte månaden av judarnas
kyrkoår, den elfte av deras borgerliga år,
motsvarar slutet av juli och början av aug
Aba’bde, nomadstam i Övre Egypten och
Nubien mellan Nilen och Röda havet. Den
utgör en gren av bedsjaerna (se B e d s j a)
Ababderna ha förhållandevis mörk hudfärg och
vacker ansiktstyp samt användas mycket så
som karavanförare.
A’baco, Stora och Lilla, öar bland Ba
hamaöarna (se d. o.) ; 2,313 kvkm med 3,993
inv. (1921).
A’baco, Evaristo Felice dall’, ita
liensk kompositör (1675—1742), kammarmu
siker vid hovet i München. Hans komposi
tioner (violinsonater, konserter för olika in
strument m. m.) räknas bland det bästa inom
1700-talets italienska instrumentalmusik.
Särskilt ägde han betydelse för utvecklingen av
solo- och triosonaten.
A’bacus, lat. (grek. abax). 1) Hos greker
och romare: i allm. en fyrkantig skiva, bords
skiva, spelbräde; räknetavla. Jfr Räkne
bänk. — 2) Grafisk framställning av en funk
tion av flera variabler, genom vilken dess
värde för uppgivna värden på variablerna
snabbt kan finnas (se vidare Nomografi)
— 3) Se A b a k u s.
Abaddon, biblisk och rabbinsk beteckning
för död, dödsrike, dödsängel (eg. undergång
fördärv).
Abadie [abadi’], Paul, fransk arkitekt
(1812—84). Arbetade från 1845 under Viol
let-le-Duc på restaureringen av kyrkan Notre
Dame i Paris och blev 1874 efter denne
diecesarkitekt därstädes. Byggde i en stil,
som påminner om romanska och bysan
tinska förebilder, talrika kyrkor, bl. a. den
1876 påbörjade Sacré-Cæur-(Jesu hjärtas-)
kyrkan, en väldig kupolbyggnad, som från
höiden av Montmartre behärskar hela Paris
Abai, i Abessinien brukligt namn på Blå
Nilen (se d. o.).
Abailard [abälä’r], Pierre, även Abé
la r d (lat. Petrus Abaelardus), fransk skolas
tisk filosof o. teolog (1079—1142), f. i Bre
tagne. Var en av medeltidens djärvaste
tänkare och skarpsinnigaste dialektiker. Då
man på grund av hans frisinnade teologiska
åsikter förbjöd honom att föreläsa vid
universitetet i Paris, följde honom skaror
av-hans lärjungar ut på landet och bodde i täh
för att få lyssna till hans vältalighet. 1
det problem, som på hans tid fattades
såsom filosofiens huvudfråga, nämligen frågan
om å ena sidan allmänbegreppens, å andra
sidan de enskilda tingens och varelsernas
verklighet (se U n i v e r s a 1 i a), intog han en för
medlande ståndpunkt, den s. k. konceptualis
men (se d. o.), som blev den segrande åsikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
