Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adlerbeth, Gudmund Jöran - Adlerbeth, Jakob - Adlercreutz, ätt - Adlercreutz, Axel Gustav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Adlerbeth—Adlercreutz
160
överläggning antaga den s. k. förenings- och
säkerhetsakten, lyckades A. genom ett
gripande tal förmå konungen att låta adeln på
riddarhuset taga saken i övervägande. Vid
riksdagen 1809 var A. en av de
inflytelserikaste ledamöterna i konstitutionsutskottet
och i tryckfrihetskommittén vid deras
utarbetande av de nya grundlagarna. S. å.
utnämndes han till statsråd och frih. och
kvarstod i statsrådsämbetet till 1815. A. blev
led. av Svenska akademien redan vid dess
instiftande 1786.
Som vitterhetsidkare är A. att räkna bland
den gustavianska periodens mera framstående
författare. Redan under sin Uppsalavistelse
hade han varit en flitig medlem av sällskapet
»Apollini sacra», och efter ankomsten till
Stockholm blev han snart en av de mest
bemärkta förmågorna i sällskapet »Utile dulci»
(se d. o.), där han sammanträffade med
Kellgren, Oxenstierna och flera andra av tidens
mest betydande litterära personligheter. I
sistnämnda sällskaps publikation,
»Vitterhets-nöjen», framträdde han med flera dikter.
Märkligare än dessa verk äro A:s dramatiska
arbeten. Hans första försök på dramats område
var en översättning av Racines »Tphigénie», där
han efter grekiskt mönster infogat körer.
Bearbetat efter Sofokles’ och Voltaires
Oidipus-tragedier är hans drama »Edip» (1792).
Dessutom författade han de bägge
originaltragedierna »Ingiald Illråda» och »Kelonid». Båda
äro regelrätta prov på den efterklassiska
tragedistilen, väl byggda och utmärkta av en
ganska god diktion men utan större
dramatisk spänning eller liv. Mera bekant blev
hans opera-libretto »Cora och Alonzo» (efter
Marmontels roman »Les Incas»), vilken som
text till J. G. Naumanns musik uppfördes vid
det nya operahusets invigning hösten 1782.
Dessutom tolkade A. med stor lärdom och
säker stilkänsla både Virgilius (1804), Horatius
och Ovidius. I denna sin
översättarverksam-bet anslöt sig A. till de nya och stiltrognare
grundsatser, som uppställts av den berömde
tyske Homerosöversättaren J. H. Voss. Mer
än någon annan av det gustavianska
tidevarvets representanter följde A. samtidens
allmänna litterära utveckling och bedömde den med
insikt och klarsynthet.
Märkligt är även hans stora intresse för den
fornnordiska litteraturen, om han ock —
såsom framgår av hans översättning av Eyvind
Skäldaspillers sång över Håkan Adalstensfostre
— icke trängde djupare in i den nordiska
poesiens egenart. Dikten är nämligen
omarbetad till ett ode i klassisk stil, där blott
miljön och namnen erinra om det nordiska
ursprunget. A. har dessutom efterlämnat
värdefulla memoarer från Gustav III:s tid
(»Historiska anteckningar», för tiden 1771—1807).
Gustav III framställdes här i en dager, som
kanske är något för ensidigt ogynnsam, men
som helhet betraktat får A:s arbete anses
utgöra en bland de bästa källskrifterna till hans
tidevarvs historia. A:s skildring »Gustaf lll:s
resa i Italien» utgavs 1902 av H. Schück. Se
vidare biografier över A. av Hans Järta (i
Sv. akad:s handlingar, del 12, 1829) och Elof
Tegnér (som inledning till hans upplaga av
A:s »Historiska anteckningar» och senare i
Tegnérs »Valda skrifter»). (O. W—n.)
Adlerbeth, Jakob, frih., fornforskare (1785
—1844), son till föreg.; förste
expeditionssekreterare i ecklesiastikexpeditionen 1818.
Var den egentlige stiftaren av Götiska
förbundet (se d. o.) och förblev till sin
död dess sammanhållande kraft och ständige
sekreterare. I förbundets tidskrift, »Iduna»,
skrev han flera uppsatser och översatte bl. a.
efter Nyerups danska upplaga »Edda» (1811)
och efter Oehlenschläger »Waulundurs saga».
A. verkade med offervilligt nit för den svenska
fornforskningens väckande och höjande samt
ivrade för språkets rensning och sysselsatte
sig med dialekt- samt ort- och
personnamns-forskning. A:s »Anteckningar för svenska
häfder 1814» utgåvos av O. Alin 1897.
Adlercreutz [-kröjts], adlig ätt, som
härstammar från kungl. räntmästaren Tomas
Teuterström, adlad 1700. Hans sonsons
son K. J. A. (se nedan) blev 1808 frih. jämte
sina tre söner med succession för äldste sonen
inom varje gren och erhöll 1814 grevlig
värdighet. Fortlever som adlig ätt även i Finland.
Adlercreutz [kröjts], Axel Gustav,
ämbetsman (1821—80),brorson till K. J. A. Var
jus-titieråd 1860—68 och 1868 president i Göta
hovrätt men inkallades s. å. som civilminister i De
Geers ministär och
blev 1870 dennes
efterträdare som
justi-tiestatsminister. A:s
ministär, vari bl. a.
P. A. Bergström,
Gunnar Wennerberg
och K. F. Wærn
in-gingo, hade en
utpräglat byråkratisk
läggning och hade
många
sammanstötningar med
lantmannapartiet. Här-ordningsförslagets
fall vid 1871 års
ur
tima riksdag föranledde ministärens
avskedsansökan, men då ingen av de tillkallade var
hågad att förhjälpa regeringen ur det kinkiga
läge, vari den själv försatt sig genom den föga
välbetänkta, av Karl XV ivrigt påyrkade
åtgärden med riksdagsinkallelsen, måste A. och
hans ministär kvarstå med undantag av Abelin.
Sedan riksdagen 1874 demonstrativt vägrat
anslag till Justitiedepartementets lagbyrå för
att få den utbytt mot en av
departementschefen oberoende lagberedning och Första
kammaren avslagit regeringens förslag om
samma garanti för den blivande
försvarsorganisationen, som indelningsverket förut ägde,
avgick emellertid A. s. å. och erhöll till re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
