Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adlersparre, Georg - Adlersparre, Karin Sofie, f. Leijonhufvud - Adlersparre, Karl August (Albano)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Adlersparre
168
2 bönder, hertigen skulle, stödd pä, trupperna
och Stockholms borgerskap, låta utropa sig
till konung samt sedermera bevisa sin
arvsrätt till tronen inför ständerna, som skulle
utse en fransk eller dansk tronföljare. 22
mars intågade A. i huvudstaden och blev
genast medlem av den provisoriska regeringen
samt utövade från högkvarteret i Westmanska
huset på norr (sedan Vetenskapsakad:s hus)
en nästan militärdiktatorisk makt. Statsråd
och frih. samt generaladjutant och överste i
armén blev han ett par månader senare.
A. kastade emellertid snart
Tibbleprogram-met över bord och upptog i stället planen, att
hertigen omedelbart efter riksdagens
öppnande skulle utropas till konung, och anslöt
sig i författningsfrågan till det s. k.
håkan-sonska förslaget, vilket man ämnade förmå
ständerna att antaga genom acklamation. Båda
planerna gingo emellertid om intet.
Under riksdagens fortsättning var det till stor
del A.-s verk, att bondeståndet förmåddes
uppgiva sitt envisa motstånd i
privilegiestri-den och definitivt godkänna regeringsformen
samt att prinsen av Augustenborg, trots
gustavianska partiets motstånd, valdes till
tronföljare. Det blev ock A., som efter fredsslutet
på nyåret 1810 ledsagade Karl August från
Svinesund till Stockholm. Kort därefter
avgick han ur statsrådet och var sedan
landshövding i Skaraborgs län (1810—24), varefter
han levde som godsägare på Gustavsvik i
Värmland, där han ock dog. Han hade blivit
generalmajor 1812 och greve 1816.
Vid örebroriksdagen 1810 verkade A. ivrigt
för den av honom föreslagne
tronföljar-kandidaten, Karl Augusts broder, prins
Kristian Fredrik. Av de styrande sågs den forne
revolutionschefen med en viss misstro, och till
Karl Johan stod A. alltid i ett spänt
förhållande. Mot slutet av sitt liv tilldrog sig A.
livlig uppmärksamhet genom att 1827 åtaga
sig ordförandeskapet i den statsrevision, som
hade att behandla den ryktbara
skeppshandels-affären m. fl. ömtåliga ärenden. Ännu större
uppmärksamhet Väckte det mot honom 1831
anställda sensationella åtal, varmed man i
första rummet trodde sig kunna komma åt
den misshaglige L. J. Hierta, under den
förevändning, att de av A. anonymt
utgivna »Handlingar rör. Sveriges äldre, nyare
och nyaste historia» (1830—33) även innehölle
»ministeriella handlingar». Den sjuttioårige
excellensen svarade personligen inför rätten
och ådömdes penningböter. Bland A:s andra
arbeten märkas »Berättelse om revolutionens
utbrott i Värmland 1809» (1811) och den mot
samtiden tydligt riktade skriften »Blick på
de äldre Vasakonungarnes regentvärde» (1821).
»A:s karaktär visar en rikedom på
motsatser, som synas oförenliga och därför
förläna hans personlighet något gåtfullt
ogenomträngligt. Drag av jovialisk munterhet och
öppen förtrolighet växla med tungsinne och
misstänksam slutenhet. En energisk
beslut
samhet vid vissa tillfällen efterträddes vid
andra av oberäknelig nyckfullhet.
Utpräglad demokrat och med livligt sinne för tidens
frihetsrörelser, visade A. stundom prov på
handlingar och tänkesätt, som voro rent
despotiska. En högt uppdriven självkänsla
gjorde det svårt, ja, i längden omöjligt för
honom att samarbeta med andra. Hans
överlägsna begåvning erkändes av alla, och trots
hans obestridliga svagheter låg det i hans
natur något storvulet, som gjorde djupt
intryck både på vänner och fiender. Ä.
var ingen stor man, som en överdriven
beundran stundom velat göra honom till, men
han har utfört en stor handling i en stormig
tid. Hans namn är oupplösligt förbundet
med 1809 års revolution, och kring hans
deltagande häri koncentrerar sig intresset för
hela hans livsgärning» (A. Brusewitz). Vid
Hovermo restes 1909 strax invid Storsjön en
minnessten över honom, försedd med
porträttmedaljong i brons, modellerad av Sigrid
Blomberg, och inskriptionen »Fäderneslandets
räddare, frihetens väktare, folkets vän». A:s
porträtt återgives på vidstående plansch.
Litt.: N. Edén, »1809 års revolution»
(1911); O. Sjögren, »G. A.» (1881); B. Sjövall,
»G. A. och tronfrågan 1809» (1917); A.
Brusewitz’ biografi över A. i Sv. biogr. lexikon (1917).
Adlersparre, Karin S o f i e, f. L e i j o
n-huf vud, skriftställarinna (1823—95), gift 1869
med Axel A. Var den förnämsta ledaren och
organisatören av sv. kvinnorörelsen, för vilken
Fredrika Bremer
varit banbrytande, och
enligt de av denna
angivna
riktlinjerna. Hon var det
främst genom den
av henne i förening
med fru Rosalie
Oli-vecrona 1859
upprättade »Tidskrift
för hemmet», som
hon ensam
redigerade 1868—85,
varefter hon ledde den
nya tidskriften
»Dagny» 1886—88.
Hennes mest bemärkta signatur var Esselde.
Därjämte var hon en av de främsta och mest
verksamma vid sådana företag i
kvinnosakens intresse som åvägabringande av
söndags- och aftonskolor för arbetarklassens
döttrar (1862), renskrivnings- och
översättningsbyrå (1863), Föreningen för frivillig sjukvård
i fält, sedermera sv. Röda korset (1864),
Stockholms läsesalong (1866), Handarbetets
vänner (1874) och Fredrika-Bremer-förbundet
(1884). Utarbetade tills, m. Sigrid
Leijon-hufvud en levnadsteckning över Fredrika
Bremer (utg. 1896). Litt.: S. Leijonhufvud, »S.
A. Esselde», I (1922). (E. H—n.)
Adlersparre, Karl August, greve, förf.,
sign. Al b an o (1810—62), son till Georg A.;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
