Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adler Salvius, Johan - Adlersparre, ätt - Adlersparre, Axel (ämbetsman) - Adlersparre, Axel (sjöofficer) - Adlersparre, Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Adlersparre
166
Salviigränd och å nuv. kanslihustomten) som
gods i skilda delar av svenska väldet.
Som statsman kan A. S. ej fritagas från
obeslutsamhet och klenmod, men som diplomat
var han en av samtidens och vårt lands
yppersta, såväl med hänsyn till sin kännedom om
den europeiska (särskilt den tyska) politiken
som sitt genomträngande skarpsinne och långt
beräknande försiktighet. Han hade från sitt
studium av Machiavelli medbragt ej blott den
klara insikten i maktens och de reella
faktorernas betydelse i politiken utan också
hänsynslöshet i val av medel och en överdriven
misstänksamhet. Ett bestående vittnesbörd
om hans fina humanistiska bildning är hans
klara, lättflytande prosastil, den svenska såväl
som den latinska. — Litt.: B. Boethius’
biografi över A. S. i Sv. biogr. lexikon (1917).
Adlersparre, adlig ätt från Västergötland,
härstammar från kaptenen Kr.
Kristoffer-sen, adlad 1757. En av hans söner, Georg (se
nedan), blev 1809 frih. och 1816 greve.
Adlersparre, Axel, ämbetsman (1763—
1838), broder till G. A. Deltog i fälttågen i
Finland 1788—90, utnämndes till ryttmästare
1792 och tog avsked 1794. Jämte brodern
deltog A. i oppositionen på riksdagen i
Norrköping 1800. Han uppträdde ofta i
debatten, spelade en framstående roll i motståndet
mot regeringens realisationsplan, kämpade för
införandet av bestämda bevillningsterminer
och avsade sig i harmen över
lantmarskalkens beteende vid protokollsutdragets
expedierande sin riksdagsmannarätt. A. var även
bland de sedan vid Göta hovrätt åtalade
oppositionsmännen. Arrendator av Borgholms
och senare även Ottenby kungsgårdar på
Öland, anlade A. 1805 ett stort alunbruk och
verkade mycket för åkerbrukets förbättrande
samt tog senare initiativ till nyupprättandet
av staden Borgholm. 1812—18 var han ordf,
i kommittén för allmännings jordens
fördelning på öns hemman samt 1819—21 vice
landshövding över Öland och 1833—34 i
Jämtlands län. Led. av Vet.-akad. 1821.
Adlersparre, Axel, sjöofficer,
riksdagsman (1812—79), son till föreg. Seglade efter
sin utnämning 1837
till sekundlöjtnant
vid flottan dryga
fem år som simpel
matros på
amerikanska m. fl.
främmande örlogs- och
handelsfartyg och
deltog några år
senare i dansk-tyska
kriget 1849. Blev
kommendörkapten
1862 och 1868
kommendör i flottans
nya reservstat. Som
chef för
Sjöförsvars
departementets kommandoexpedition (1863—
68) var A. dåv. sjöministern, greve B. J. v.
Plå
ten, behjälplig vid uppgörande av dennes 1866
genomförda förslag till sjöförsvarets omdaning
och uppdelning i två kårer, kungl. flottan och
skärgårdsartilleriet. Som riksdagsman för
Stockholm i Andra kammaren (1867—79)
tillvann han sig stort anseende, icke minst för
sin orubbliga självständighet. Hans
hävdande av fri kritikrätt även emot
regerings-förslag inom försvarsväsendet lät vid vissa
tillfällen mycket tala om sig och föranledde
honom 1871 att för sin riksdagsmannarätt
offra chefskapet för förvaltningen av
sjöärenden, vilken befattning han innehaft sedan 1868.
A. ådagalade ett livligt intresse även för
lant-försvarets stärkande, och hans motion 1872
ledde till friköpnings- och legningsrättens
avskaffande.
Adlersparre, Georg, greve, krigare,
statsman, förf. (1760 28/3—1835 23/o). Var f. på
kap-tensbostället Hovermo i Myssjö socken,
Jämtland, ingick redan 1775 i tjänst vid
Livregementet till häst och deltog som ryttmästare
i ryska kriget 1788—90, i vilket han blev
fången. Efter fredsslutet blev han av
Gustav III sänd i en hemlig beskickning till
Norge för att utforska stämningen för en
förening med Sverige. A., som tidigt försökt
sig i diktkonsten och bl. a. tävlat med Thorild
i »Utile dulci», övergick, sedan han 1794
tagit avsked ur krigstjänsten, till att
huvudsakligen ägna sig åt litterär verksamhet.
Han förvärvade därvid stor ryktbarhet och
blev en erkänd ledare inom den yngre
generationen, vars åskådningar och‘idéer han
förfäktade. Efter att i början av 1790-talet ha
påbörjat en serie »Krigssamlingar» och
utgivit två delar »Namnkunnige statsmäns
lef-nadsmärkvärdigheter» (1794—95), utgav han
1795—96 »Läsning för landtmän», sedan kallad
»Läsning i blandade ämnen» (se d. o.; 1797—
1801), av hovet kallad »Läsning i brännbara
ämnen». Vid riksdagen 1800 blev han en av
de ledande inom den unga
riddarhusopposi-tionen och var medlem av hemliga utskottet.
Till armén återvände han genom hertig Karls
bemedling 1808 och erhöll under Armfelts
överbefäl ledningen av västra arméns högra
flygel. Efter flera uppmaningar av majoren
K. H. Anckarsvärd tog den länge tveksamms
A. slutligen energiskt ledningen av planerna
i Värmland på en resning mot Gustav IV
Adolf. Den 7 mars 1809 övertog han befälet
över värmländska avdelningen, utfärdade sin
ryktbara revolutionsproklamation och bröt
upp mot Stockholm. I Örebro mottog han 14
mars underrättelse om den dagen förut
lyckligt genomförda statskuppen, men misstroende
regeringen i Stockholm, fortsatte A., trots
an-maning från hertigen-regenten, marschen med
hela sin styrka.
Genom en p. m., dat. Tibble 21 mars,
framlade han inför hertigen sitt »Tibbleprogram»,
som gick ut på att, efter regeringskonseljens
rensning från f. d. konungens anhängare och
i stället tillökning med 2 präster, 2 borgare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
