Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adolf VIII - Adolf (hertig av Holstein-Gottorp) - Adolf av Nassau - Adolf Fredrik (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Adolf—Adolf Fredrik
172
Pommern det mesta av danska
Sönderjyl-land. 1435 slöt han fred med konungen och
fick 1440 av Kristofer av Bayern hela
her-tigdömet i förläning. Han styrde det klokt
och duktigt men gjorde allt för att för tyska
det. Då man 1448 erbjöd honom danska
kronan, avböjde han under hänvisning till sin
ålder och föreslog i stället sin systerson,
Kristian av Oldenburg (se Kristian I).
Adolf, hertig av Holstein-Gottorp (1526—
86), son till Fredrik I av Danmark. Fick vid
hertigdömena Slesvigs och Holsteins delning
1544 Gottorp, vartill hörde Sydslesvig, Kiel
och Aabenraa, och ärvde vid sin bror Hans’
död 1580 bl. a. Tönder, Nordstrand och
Fe-mern. Han var en ivrig krigare och deltog
mycket i samtida strider, bl. a. vid Metz och
i Nederländerna, därvid alltid på den katolsks,
sidan. 1559 framkallade han kriget med
Ditmarsken och vann tredjedelen av landet.
Han var en duktig och sträng herre, som
sörjde för landets förkovran.
Adolf, hertig av Nassau, storhertig av
Luxemburg (1817—1905). Tillträdde 1839
Nassau, som 1866 annekterades av Preussen,
och fick då åtnöja sig med en ersättning av
8 *11 mill. thaler (omkr. 22 Va mill. kr.). Vid
Vilhelm III:s av Nederländerna död 1890 blev
han storhertig av Luxemburg. A. var
halvbror till drottning Sofia av Sverige. Han
efterträddes av sin son Vilhelm (1852—1912),
fader till storhertiginnorna Marie-Adélaide
(regerande 1912—19) och Charlotta (regerande
från 1919).
Adolf av Nassau, tysk konung (omkr. 1255
—98). Valdes 1292 efter Rudolfs av Habsburg
död till tysk konung, sedan han utfäst sig
till stora eftergifter till kurfurstarna. Mot
Filip den sköne av Frankrike intog han en
fast ställning och förband sig mot höga
subsidier med dennes fiende Edvard I av
England. Men när han sökte hävda sin makt
emot kurfurstarna, slöto sig dessa till Rudolfs
son Albrekt av Österrike, och i striden mot
denne stupade A. vid Göllheim i Rhenpfalz.
Adolf Fredrik, konung av Sverige (1710 3/s
—71 12/2), son till furstbiskopen av Lybeck,
Kristian August (yngre broder till Karl XII :s
svåger, hertigen av Holstein-Gottorp, Fredrik IV),
och Albertina Fredrika av Baden-Durlach,
dottersons dotter till Karl IX :s dotter Katarina.
A. F., som var född på slottet Gottorp, blev
furstbiskop av Lybeck 1727, administratör av
hertigdömena Holstein-Gottorp och förmyndare
för hertig Karl Peter Ulrik 1739 samt valdes
genom rysk inverkan 1743 till svensk
tronföljare. Han förmälde sig 1744 med Lovisa
Ulrika av Preussen och tillträdde regeringen
1751. Varken före eller efter sin
tronbestig-ning spelade A. F. någon mer betydande
politisk roll eller utmärkte sig för någon
regerings-duglighet. »Hans minne som konung har blivit
det av den svagaste och odugligaste av
Sveriges konungar i nyare tid, och nästan ingen
personlig insats av positiv art bevarar detsamma
åt eftervärlden. I stället är hans regering desto
rikare på inre slit och kamp, under vilken
Sverige fördes nära sin undergång och
ko-nungadömet sjönk djupare i vanmakt och miss-
Adolf Fredrik. Pastellmålning av G. Lundberg.
aktning, än det någonsin förut eller senare i
vår historia stått. Delvis har detta berott på
omständigheterna och en naturlig utveckling
av den i själva verket republikanska
författning, som reaktionen mot enväldet efter Karl
XII:s död skapat, påskyndad genom
företrädarens personliga brister och misstag. Men
delvis har A. F. själv varit skulden till sitt
öde. Under hela sin regeringstid har han
strävat efter ökad makt eller eggats av andra att
sträva därefter, men utan insikt, konsekvens
eller kraft och därför också ständigt fåfängt
och under växande förödmjukelser» (L.
Sta-venow). A. F. saknade emellertid varken
naturligt sunt omdöme eller god vilja. »Men hans
begåvning och insikter voro ganska
medelmåttiga, och han ägde icke uthållighet eller mod
nog att förfäkta en självständig mening.
Han var en i andligt avseende obetydlig man,
som hade svårt att själv bedöma personer
och förhållanden och kände sig osäker på sig
själv. En naturlig maklighet och saknaden
av djupare intressen förslöade dessutom lätt
nog hans pliktkänsla.»
Det var hans gemål, som var den ledande
och eggande kraften, och A. F. ställde sig i
regel villigt under hennes inflytande. Det
var ock hon, ej A. F., som gav glans och
prägel av fin kultur åt hovet och lät tronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
