Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aeduer el. Haeduer - A. E. G. - Aegeiska havet - Aegeisk kultur - Aegeria apiformis - Aegialithis - Aegidius (Egidius), den helige (Ilian) - Aegisthus - Aegithalus caudatus - Aegopodium podagraria - Aegospotamos - Aehrenthal, Alois Lexa von - Aeken, Hieronymus van - Aelia capitolina - Aelst, Pieter Coecke van - Aelst, Willem van - Aemilius Paullus, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
A. E. G.—Aemilius Paullus
190
Bibracte el. Augustodunum (varav stadens nuv.
namn, Autun). Aeduerna slöto sig under
Caesars galliska krig till romarna och erhöllo
under Claudius jus honorum och 69 e. Kr.
romersk borgarrätt.
A. E. G., förkortning för Allgemeine
Elek-trizitäts-Gesellschaft (se d. o.).
Aegéiska havet [e-], seEgeiskahavet.
Aegéisk kultur [e ], se Egeisk kultur.
Aegéria apifo’rmis [e-], lat. namnet på den
getinglika glasvingen (se G 1 a s v i n g a r).
Aegialithis [e-], lat. namnet på s t r
and-p i p a r s 1 ä k t e t (se d. o.).
Aegidius [e-] (Egidius), den helige (sv.
11 i a n). Vann som eremit och föreståndare
för ett benediktinkloster i södra Gallien stort
rykte för helighet och avled omkr. 720. I
Lunds domkyrkas krypta invigdes 1131 ett
altare åt A. m. fl. helgon, och många av hans
reliker funnos i Lund, Köpenhamn och Roskilde.
En kyrka i Söderköping bar hans namn, och
Sankt Ilians församling i Västerås stift är
uppkallad efter honom. Hans dag var 1 sept.
Aegi’sthus [e-], se Aigisthos.
Aegithälus caudätus [e-], lat. namnet på
s t j ä r t m e s (se d. o.).
Aegopödium podagräria [e-], lat. namnet på
k i r s k å 1 (se d. o.).
Aegospo’tamos [e-], se A i g o s p o t a m o i.
Aehrenthal [ä’ren-], Alois Lexa von,
greve, österrik.-ung. statsman (1854—1912);
av en tysk-bömisk bankirsläkt Lexa av judiskt
ursprung. Under hans ministertid i
Bukarest 1895—99
förnyades den 1883 av
konung Karl
ingångna hemliga
alliansen med
centralmakterna och
stärktes f. ö.
förbindelserna mellan hoven
i Wien och
Bukarest. 1900 blev han
ambassadör i
Petersburg och
kvarstod som sådan till
sin utnämning till
utrikesminister. Han
fortsatte de av hans
föregångare, furst Fr. Liechtenstein, påbörjade
underhandlingarna för att vinna samförstånd
rörande Balkanfrågan och spelade en
framstående roll vid ingåendet av
Mürzstegöver-enskommelsen (se d. o.) 1903. Under det
rysk-japanska kriget verkade han för en
välvillig hållning från Wienkabinettets sida
emot Ryssland. Sedan han okt. 1906
blivit utrikesminister efter Goluchovski,
understödde han till en början
samförståndspoliti-ken, alltjämt vid sidan därav fullföljande de
gamla planerna på Bosniens och Herzegovinas
annektering. I sådant syfte förmådde han
efter ungturkiska revolutionens utbrott
sommaren 1908 ryske utrikesministern Isvolskij
att på slottet Buchlau i Mähren sept. s. å.
ingå ett avtal, som åsyftade att betrygga
annekteringen, mot att Österrike lämnade sitt
medgivande till Dardanellernas öppnande för
ryska krigsskepp. Men sedan Isvolskijs
förslag strandat på Englands motstånd och den
ryske ministern protesterat mot den av
Österrike redan i okt. s. å. utan föregående
meddelande till Ryssland och Berlintraktatens övriga
signatärer proklamerade annekteringen samt
understött Serbiens opposition mot
österrike-Ungern, var det goda samförståndet slut. 1
den skarpa konflikt, som uppstod till följd av
annekteringen icke blott med Ryssland och
Serbien utan även med västmakterna,
lyckades A. emellertid med Tysklands kraftiga
hjälp efter krigiskt hotfulla förhandlingar
genomföra sin avsikt. Annekteringen
godkändes av makterna, en överenskommelse ingicks
med Turkiet, och Serbien nödgades att ge
vika. Som belöning erhöll A. grevetiteln och
firades som »Österrikes Bismarck».
A. gjorde starkt motstånd mot de
hovkretsar, som förordade en krigisk uppgörelse
med Serbien, höll fast vid trippelalliansen ss.
det säkraste bålverket för freden och sökte
komma på den mest intima fot med
Tyskland, på samma gång han energiskt motstod
alla tyska strävanden att begränsa den
habs-burgska monarkiens självständighet. I de
ständigt återkommande intressekonflikterna
med Italien lyckades han genomföra en följd
av överenskommelser med den ital.
utrikesministern Tittoni och därigenom bevara ett
korrekt förhållande. Genom sin fredspolitik,
som gillades av kejsar Frans Josef, kom
han i allvarlig strid med krigspartiet under
ledning av generalstabschefen Conrad von
Hötzendorf. Den envisa striden slutade 1911
med A:s seger och Hötzendorfs avgång.
Även under A:s livstid voro omdömena
om hans karaktär och begåvning samt den
av honom förda politiken i hög grad växlande.
På somliga håll klandrades hans politik som
utmanande, på andra som svag. Sådan den
fortsattes av Berchtold blev den en av
huvudorsakerna till världskriget. — Litt.: B.
Mol-den, »Alois, Gr af Aehrenthal: Sechs Jahre
auswärtiger Politik Oesterreich-Ungarns»
(1917), H. W. Steed, »The Hapsburg
mo-narchy» (1914), O. Hammann, »Der
missver-standne Bismarck» (1921). Ths.
Aeken [ä’kon],Hieronymus van,seBosch.
Aelia capitolina, romersk koloni, av Hadria
nus anlagd på Jerusalems ruiner.
Aelst [älst], Pieter Coecke van,
flaml. konstnär och konstskriftställare, se
Coecke van Aelst, P.
Aelst [älst], W i 1 1 e m van, holl. stilleben
-och blomstermålare (omkr. 1625 — efter 1683),
1645—56 verksam i Frankrike och Italien,
senare i Amsterdam. Ett par av hans
förträffliga, minutiösa och eleganta arbeten finnes i
Nationalmuseum.
AemFIius Paullus [e-], rom. statsmannaätt.
En av dess medlemmar, L u c i u s A. P., rom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
