Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afrika - Höjdförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Afrika (Höjdförhållanden)
216
ön, 4) de stora insjöarnas region, 5)
Guinea-kusten, 6) Kongobäckenet, 7) den
sydafrikanska platån. 8) öarna.
Atlasbergen sträcka sig i
väst-östlig riktning från Atlanten till Lilla
Syrten-viken. Den v. delen, marockanska Atlas,
består av höga fjällkedjor, Höga Atlas och
Anti-Atlas, med toppar intill 4,700 m höjd,
men jöklar saknas. Den ö. delen, algeriska
Atlas, består av Lilla eller Mediterrana Atlas
i n. och Stora eller Sahara-Atlas i s.
Landskapet karakteriseras f. ö. av avloppslösa, starkt
salthaltiga insjöar, s. k. sjott (Djerid, Melrir
m. fl.).
Saharas medelhöjd anses vara 200—500
m. Det är ingen oavbruten slätt. Slätter,
täckta av grus, sten eller sanddyner, omväxla
med branta bergpartier. Likt öar kringströdda
i öknen ligga talrika oaser med dadelpalmer.
Ö. om Stora Syrtenviken och Barkas
högland når ökenhögslätten fram till Medelhavet.
En smal kuststräcka v. om Syrtenvikarna
är däremot odlat land. Sudan sträcker
sig omedelbart s. om Sahara från Atlanten
till Nildalen och sänker sig från alla håll
ned mot den i mitten liggande
Tsadsjö-bassängen. N i 1 1 a n d e t är en
fortsättning av ökenplatån, i vilken Nilens dal med
branta sidor i v. endast är att betrakta som
en lång smal oas, som först i deltat når en
betydligare bredd, ö. om Nilen fortsätter
öknen fram till Röda havet, som skiljer den
afrikanska öknen från den arabiska, östra
Sahara, Libyska öknen, äger i Nildalens
riktning och ej synnerligen långt från
densamma en mängd oaser (Baharije, Farafra,
Dachel, Charge).
Ö. om Nilen höjer sig landskapet sakta
mot Röda havet, vid vars kust det stupar
brant ned och bildar randberg med toppar
på Kebnekaises höjd, vilka äro att betrakta
som utlöpare av Abessiniens (Habeschs)
väldiga alpland. Detta når från Massaua vid
Röda havet i n. till Rudolfsjön i s. Österut
stupa bergen brant ned mot det låga
Danakil-eller Afarlandet innanför Tadjuraviken, s. v.
om Bab-el-mandebsundet. med den
avloppslösa sjön Assal, 174 m under havsytan. S.
Abessiniens bergland fortsätter genom
Somali-halvön ut till Kap Guardafui.
S. om Abessinien, mellan Rudolfsjön och
Njassa och mellan Indiska oceanen och
Kongobäckenet, höjer sig den östafrikanska
insjöplatån. Dess största bredd, strax
s. om ekvatorn, är 120 mil. Från
Kongobäckenet höja sig jämna högslätter, på
vilka höga vulkankäglor resa sig. Mot Indiska
oceanen sänker den sig terrassformigt, och
utmed kusten går ett lågt kustbälte.
Höglandet karakteriseras av sina många
betydliga insjöar, av vilka de flesta ligga inom
tvenne n.-s. gravsänkor Röda havet—Kenia
—Njassa och Albertsjön—Njassa. Dessa
långsträckta sjöar ha merendels ytterst branta
stränder och hemsökas ofta av våldsamma
kastvindar. Mellan sänkorna ligger den
rundade Victoria njansa. De österut rinnande
floderna Pangani (innanför ön Pemba), Wami
och Rufu (innanför Sansibar), Rufiji (innanför
Mafia) och Rovuma (gränsflod mellan Brittiska
och Portugisiska Östafrika) dela området i
olika berglandskap: Usambara. Usagara o. s. v.
Här reser sig vulkankäglan Kilima-ndjaro
6,010 m med stora jöklar. N. därom undér
ekvatorn ligger Kenia på 5,242 m höjd;
det når också över den eviga snöns gräns.
Även platåns v. rand har väldiga fjällkäglor
över snögränsen, såsom Ruwenzori, 5,125 m.
mellan Albert- och Edwardsjöarna. N. om Vic
toriasjön går höglandet utan geografisk gräns
över i Abessiniens berg.
Innanför G u i n e a-bukten reser sig som
en fortsättning av den inre platån ett
höglandsområde till omkring 1,000 m. I det hela
är kusten flack, endast på få ställen möta berg.
I Övre Guinea kallades förr en del av
området Kongobergen (»kong» = berg). Längst
i ö. av Övre Guinea löper Kamerunberget
från s. s. v. till n. n. ö. med en höjd av över
4,000 m.
Nedre Guinea övergår i Kongobäcke
n e t, som har en medelhöjd av omkr. 400 m.
Söderut begränsas det av Kunenes och
Sam-besis flodområden.
Sydafrika är ett högt liggande
taffel-land med randberg. Utmed ö. kusten och
kring flodernas nedre lopp utbreda sig
ansenliga lågländer; i v. är kusten långgrund
och landet innanför betäckt av flygsand.
I s. och s. ö. te sig från havet
platåavsatserna som mäktiga berg. På det inre av
taffellandet resa sig bergskedjor, såsom Kar
reebergen i s. v. Randbergen i s. heta
Rogge-veld-, Nieuweveld-, Sneeuw- och Stormbergen
med toppar intill 2,600 m. S. om dessa berg
ligger högstäppen Karroo (1,000 m), som
söderut begränsas av en tvärbrant avsats,
Zwarte bergen. Topparna äro för det mesta
jämna som bord (Taffelberget, 1,082 m, vid
Kapstaden) eller också svagt rundade (kop jes).
I s. ö. begränsas platån av Drakbergen med
Sydafrikas högsta fjäll, Cathkin peak, 3.660 m,
Mont aux sources, 3,350 m, och Giant’s castle,
3,350 m. Randbergen i v., Cedarbergen och
Omatako nå upp till 2,000 och 2,680 m.
Sydafrikas innersta del består av den stora och
jämna Kalahariöknen samt de sumpiga
områdena kring den nu uttorkade Ngamisjön.
Bland öarna i Medelhavet räknas blott
några små och föga betydande kustöar
utanför Marocko o. Tunisien i Syrtenviken till A.
I Röda havet ligga ön Massaua och
Dahlak-öarna, i Indiska oceanen Sokotraöarna, som
äro en fortsättning av Somalihalvöns spets.
Längs östkusten ligger en rad korallöar,
Mombasa, Pemba, Sansibar, Mafia, Mozambique m.
fl., vilka äro viktiga hamn- och handelsplatser.
Komorerna vid n. inloppet till
Mo^ambique-kanalen äro vulkaniska (Kartal på Grande
Comore, 2.600 m. är en aktiv vulkan); Ami-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
