Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afrika - Politisk indelning - Upptäcktshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
Afrika (Upptäcktshistoria)
236
ningar i form av kolonier, protektorat el.
intressesfärer och mandatskap äro enl.
»Alma-nach de Gotha», 1922:
Franska: Algeriet (räknas
administrativt som en del av Frankrike), Tunisien,
Marocko, Franska Västafrika, intressesfären i
Sahara, Franska Ekvatorialafrika, Franska
So-malikusten, Madagaskar, Réunion,
May-otte, Komorerna m. fl. öar, sammanlagt
10,260,000 kvkm med 29,489,000 inv.
Brittiska: Gambia, Sierra Leone, Gold
coast colony, Togoland, Nigeria, Kamerun,
Britt. Somaliland, Kenia, Tanganjika,
Uganda, Sansibar, Njassaland, Basutoland,
Bechu-analand, Rhodesia, Swasiland, Sydafrikanska
unionen, Mauritius, Seychellerna, Sokotra,
Tristan da Cunha, S:t Helena, Ascension,
Eng-elsk-egyptiska Sudan, sammanlagt 11,177,000
kvkm med 60,366,000 inv.
Portugisiska: Kap Verdeöarna, Port.
Guinea, Säo Thomé, Ilha do Principe, Angola,
Mozambique, sammanlagt 2,057,000 kvkm med
7.738,000 inv.
Italienska: Libyen (Tripolis och
Cyre-naica), Eritrea, Ital. Somaliland,
sammanlagt 1,594,000 kvkm med 1,680,000 inv.
Spanska: Kanarieöarna (räknas
administrativt som en del av Spanien), Rio de Oro
och Adrar, Ifni, Spanska Guinea, Fernando
Poo, Annobom, Corisco, St. och Lilla Elobey,
Spanska Marocko, sammanlagt 320,073 kvkm
med 1,162,500 inv.
Belgiska: Belgiska Kongo, 2,365,000
kvkm, omkr. 15 mill. inv.; större delen av
distrikten Ruanda och Urundi, 54,000 kvkm,
omkr. 2V2 mill. inv.
Litt.: A. H. Keane, »Africa» (i Stanford’s
Compendium; 2 bd, 1904—07); Hahn o. W.
Sievers, »A.» (2:a uppl. 1901); M. Fallex o.
A. Mairey, »L’Afrique au début du XX :e
siècle» (1906) ; S. Passarge, »Süd-Afrika»
(1908); O. Meynier, »L’Afrique noire» (1911);
J. Mesnage, »L’Afrique chrétienne» (3 bd, 1912
—14) ; Hertslet, »The map of Africa by treaty»
(3 bd, 3:e uppl. 1909) ; J. S. Keltie, »The
par-tition of Africa» (2:a uppl. 1895); C. H.
Sti-gand, »Administration in tropical Africa»
(1914); N. Maclean. »Africa in
transformation» (1913). Ö.
Upptäcktshistoria. Enligt vad Herodotos
förmäler, skola feniciska sjömän på uppdrag
av farao Neko omkring 600 f. Kr. ha
kringseglat hela kontinenten. Medeltidens
europeiska kartografer grundade sitt
vetande om världsdelens inre huvudsakligen på
arabiska resandes berättelser, exempelvis
Ibn Batutas och Leo Africanus’. En ny tid
för kännedomen om A. började, då
portugiserna sträckte sina erövringar åt detta
håll; prins Henrik sjöfararen (navigatör)
lät en följd av expeditioner utforska
västkusten 1416—1460. Man uppnådde slutligen
Guineaviken (omkr. 1470) och Kongos
mynning (1484) samt genom Bartholomeus Diaz
Goda Hoppsudden (1486). Vasco da Gama
fann 1498 runt A:s sydspets den länge sökta
sjövägen till Indien.
Andra geografiska upptäckter av
väldigare art hade emellertid börjat tilldraga sig
de sjöfarande folkens uppmärksamhet, och för
Amerika fick A. för lång tid träda i
skuggan. Först i och med stiftandet av det första
afrikanska sällskapet för världsdelens
utforskande, »The African association» (i
London 1788), inträdde en ny era i A:s
upptäcktshistoria, och det första problem man sökte
lösa var Nigerp roblem et. Flodens lopp och
trakterna däromkring utforskades i främsta
rummet av engelska resande, Mungo Park
(1795—1806) och Clapperton (1822—27) m. fl.
Ökenstaden Timbuktu vid flodens övre lopp
nåddes av engelsmannen Laing 1826.
Genom fransmännens erövring av
Algeriet 1830 öppnades möjligheter för ett
framgångsrikt utforskande av de s. därom
liggande delarna av Sahara. Öknen korsades
upprepade gånger längs de av araberna
brukade karavanvägarna. Bland de främsta
pioniärerna märkas tyskarna Barth och
Overweg samt engelsmannen Richardson,
vilka 1850 tillsammans företogo en stor
expedition söderut; Barth återkom ensam
1855 och hade då även genomforskat stora
områden i Sudan, särskilt omkring
Tsad-sjön. Bland andra ryktbara Sahara- och
Su-danresande märkas tyskarna Rohlfs (1861—
81) och Nachtigal (1869—74) samt
italienarna Matteucci och Massari, vilka 1880—
81 korsade kontinenten från ö. till v.
Ett annat problem var frågan om Nilens
källor. Egyptiska trupper hade 1821 nått
Blå och Vita Nilens föreningspunkt, och
under tiden 1840—80 trängde
upptäcktsresande allt längre mot s. uppför floden.
Det stora inhavet Ukereve (Victoria
njan-sa), vars tillvaro genom elefant jägares och
slavhandlares berättelser förut varit känd,
nåddes 1858 från östkusten av Speke. På en
senare resa norrut med Nilen från Ukereve
sammanträffade Speke och Grant 1863 i
Gondokoro med den från motsatt håll
kommande Baker. Denne upptäckte senare
Albert njansa. Stanley fann 1876 Edward
njansa, den sydligaste av Vita Nilens
källsjöar, och härmed var Nilproblemet löst.
Tysken Schnitzler, mera känd under namnet
Emin pascha, utförde 1876—92, delvis som
egyptisk guvernör, ett storartat pioniärarbete
i Engelsk-egyptiska Sudan.
Abessinien var såsom ett kristet land
ryktesvis bekant för européerna redan under
den tidigare medeltiden (»Ärkeprästen
Johannes’ rike»), och man försökte under
århundraden att komma i förbindelse med
detta land. 1434 anlände dit venezianaren
Branca-Leone, men de första egentliga
upptäcktsresandena i Abessinien voro Bruce (1769
—72) och Salt (1810). Av senare resande
märkas framför allt bröderna d’Abbadie (1837
—48). varjämte kunskapen om landet betyd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
