Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afrika - Näringar och förbindelseleder - Religion - Kolonisering - Politisk indelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Afrika (Religion—Politisk indelning)
234
karavanvägarna Loanda—Kimbundo ocb
vidare till Msumbu vid Tanganjika, från
östkusten Bagamojo—Mpapua. Men de nya
samfärdsmedlen ha snart lett in handeln på
andra vägar, bättre än de gamla, och även
världsdelens kuriösa myntsorter, ss. Maria
Teresiathalern på östkusten, kaurisnäckan i
v. Sudan och saltstängerna i Abessinien,
försvinna för europ. myntsorter.
Litt.: A. S. White, »The development of
Africa» (2:a uppl. 1892); Baltzer, »Die
Kolo-nialbahnen» (1916) ; D. v. Dove,
»Wirtschafts-geographie von Africa» (1917). Ö.
Religion. Alla negerfolk tyckas ha en viss
föreställning om ett övernaturligt väsen. De
äga en fast tro på andar och på att varje
yttring av naturens verksamhet föranledes av en
ande. Denna naturdyrkan har övergått till
fetischism (se F e t i s c h). I synnerhet i v. A.
har fetischismen stor utbredning och
inflytande. Bland fanti i Guinea och galla i ö. A.
förekommer även ormdyrkan (se O r m k u 11).
Bantu äro ännu till stor del hedningar, under
det att sudannegrerna av arabiska missionärer
mottagit islam. Kopter och abessinier äro
kristna sedan den äldsta kristna missionens
tid (se Etiopiska kyrkan).
Befolkningen på Madagaskar och i sydligaste A. är också
till övervägande del kristen. Missionen, den
katolska såväl som den protestantiska,
arbetar överallt vid kusterna och även i h järtat av
kontinenten. I allmänhet pågår sedan länge
om de ännu hedniska negrerna en strid
mellan kristendom och muhammedanism, under
vilken båda verka som kulturspridare och
vinna terräng. Se i övrigt under A k a m b a,
Bantu, Buse h män, Ho t ten t ot te r,
Negrer, Sudannegrer och under de
särskilda länderna.
Litt.: R. Meinhof, »Afrikanische Religionen»
(1912).
Afrikas kolonisering och
besittningstagande av europeisk makt började redan på
1400-talet. 1415 erövrade Portugal Céuta
och grundade senare såväl på väst- som
östkusten ett rätt betydande kolonialvälde.
Delvis till följd av föreningen med Spanien
gick Portugal emellertid med tiden
förlus-tigt en del av sina besittningar i A., och
på 1600-talet började att som dess
medtävlare framträda fransmän (Senegal o.
Gambia), engelsmän (Guldkusten) och holländare
(Guldkusten o. Kaplandet) samt för en
kortare tid även svenskar (se Afrikanska
kompaniet) och danskar (Guldkusten).
Senare undanträngde engelsmännen
holländarna från Guldkusten och Kaplandet,
varefter holländska boerer i sistnämnda koloni
genom »det stora uttåget» (1834—36)
grundläde Oranjefristaten och Transvaal. I början
av 1830-talet erövrade Frankrike Algeriet.
Förändringarna förblevo emellertid ända
fram över mitten av 1800-talet
jämförelsevis obetydliga, och det var huvudsakligen
endast kusttrakterna, som stodo under
euro
peiskt herravälde. 1876 utgjorde de
europeiska koloniernas areal endast 11 °/o av
världsdelen. Men vid den tiden började på
allvar besittningstagandet av A. Uppslaget
därtill gavs dels genom Stanleys resor i
Kongoländerna, dels genom de europeiska
stormakternas behov av nya avsättningsom
råden och nya råvaror. Under inbördes
tävlan ha stormakterna alltsedan sökt tillvinna
sig så stora delar som möjligt av det »herre
lösa» landet.
Början gjordes av fransmännen med
förvärvandet av Tunisien (1881), Franska Kongo
(1885) m. m. Som ny kolonialmakt
uppträdde Tyskland från 1884 genom
upprättandet av kolonierna Tyska Sydvästafrika.
Kamerun och Togo samt Tyska Östafrika
Samtidigt utvidgade England sin
maktställning, ockuperade Egypten (1882), grundade
Brittiska Östafrika, tog i besittning
områdena vid Nedre Niger (1886), Bechuanaland
(1885) m. m. Italien organiserade ett 1879
vid Röda havet förvärvat och senare utvid
gat område till kolonien Eritrea (1890). Pè
Kongokonferensen 1885 ställdes Kongostaten
under belgiske konungens suveränitet.
Respektive makters utvidgningsförsök ha
sedermera oavbrutet pågått. Se härom
närmare de olika europ. makternas och
afrikanska ländernas historia ävensom om
ko-loniseringsfrågan f. ö. O. Nordenskjöld.
»Kolonisationen och naturfolken» (1914).
Bland de märkligare momenten i samma
utveckling må här endast erinras om
bildandet av Rhodesia, boerkriget,
Sydafrikanska unionens bildande, Kongostatens
förvandling till belgisk koloni (1908), Italiens
misslyckade försök på 1890-talet att hävda
sitt övervälde över Abessinien o. dess
erövrande av Tripolis från Turkiet (1912) samt
Marockos ställande under franskt
protektorat s. å. Bland de i samband härmed
för-rekommande talrika intressekonflikterna ocb
hotande ansatserna till sammanstötning äro
märkligast Fashodakonflikten 1898 mellan
England och Frankrike (se dessa länders
historia samt även Kitchener och
Marshand) samt konflikten mellan Frankrike
och Tyskland 1911 (se dessa länders historia
samt Agadiraffären). 1912 ställdes
Liberia under U. S. A:s finansiella
kontroll. 1914 förklarades Egypten för brittiskt
protektorat. Genom Versaillesfreden 1919
avstod Tyskland från sina besittningar i A. 1922
upphörde Englands protektorat över Egypten
Litt.: H. R. Johnston, »History of the
colonization of Africa by alien races» (3:e
uppl. 1913) ; P. Darmstädter, »Geschichte der
Aufteilung und Kolonisation Afrikas» (1.
1913).
Politisk indelning. Förutom Egypten äro
endast Abessinien och Liberia officiellt
självständiga stater i A. Tanger med område (600
kvkm med omkr. 60,000 inv.) bildar en
internationell zon. De europeiska ländernas
besitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
