Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afrika - Upptäcktshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
Afrika (Upptäcktshistoria)
238
ligt vidgades genom det engelska fälttåget
mot kejsar Teodor (1867—68).
De allra sydligaste delarna av
kontinenten voro redan tidigt genom den holländska
kolonisationen någorlunda kända. Dock tog
deras utforskande fart först med
engelsmännens övertagande av Kapkolonien (1814).
Missionärer och resande, bland vilka må
nämnas Barrow (1797—98), Lichtenstein
(1803—06), Burchell (1810—12) samt
svenskarna J. A. Wahlberg (1838—45) och Ch. J.
Andersson (1850—67), trängde under årens
lopp allt längre norrut, och särskilt vidgades
kännedomen om dessa trakter genom
boerfolkets vandringar (från 1835).
Ett av de främsta namnen i Afrikas nyare
utforskningshistoria är David Livingstones
(1840—73). Denne var den förste bildade
europé, som besökte de stora sjöarna Njassa,
Bangveolo och Ngami, och den förste, som
följde Sambesis lopp och skådade
Victoria-fallen. Hans forskningsfält sträckte sig från
sydligaste A. upp till Tanganjikas nordspets.
Överallt i dessa trakter har han utfört
värdefulla rekognosceringsarbeten. Medelbart blev
han orsaken till andra viktigare upptäckter i
det såväl Cameron som Stanley (på sin första
resa) hade till egentligt uppdrag att undsätta
honom med proviant och ammunition och
härigenom fingo impulsen till sina senare
framgångsrika färder- i de svartas världsdel.
Bangveolosjön och dess avlopp Luapula,
Kongos egentliga källflod, hade 1868
upptäckts av Livingstone, som dock antog, att
man här hade att göra med Nilens sydligaste
upprinnelse. Tanganjikas utlopp, Lukuga,
konstaterades 1874 av Cameron. S. å.
påbörjade Stanley sin stora expedition tvärs genom
A. Han utgick från Tanganjika och följde
Lukugaflodens lopp. Efter många
svårigheter lyckades han uppvisa sammanhanget
mellan Lukuga och Kongo samt följde denna
flods hela lopp till Atlantiska oceanen,
vilken nåddes 1877. Härigenom löstes det
tredje och sista av A:s stora flodspörsmål,
Kongoproblemet. — Redan på 1840- och
1850-talen hade en del resande — Graga,
Magyar, Livingstone — inträngt i
Kongo-bäckenet från s., s. ö. och s. v. till Muato
Jamvos stora negerrike kring Kongos södra
bifloder, och senare resande — Pogge,
Buch-ner, Capello, Ivens, Wissmann, Serpa Pinto
m. fl. — ha här kompletterat upptäckterna.
Kongoflodens norra bifloder ha utforskats på
1880-talet, utom av Stanley, av van Gèle
(1886—90) m. fl. Områdena n. härom voro
redan förut kända, bl. a. genom Junkers
(1874—87) och Schweinfurths (1864—86) resor.
Även svenskar, såsom Möller, Pagels, Gleerup,
ha, mestadels ss. officerare i Kongostatens
armé, bidragit till Kongobäekenets utforskande.
Det område i A., som på grund av
infödingarnas motstånd längst undandragit sig
européernas forskarnit, är Somalihalvön. Under
senaste halvseklet ha upptäcktsresande dock
även inträngt här, så James (1885), Bricchetti
och Robecchi (1890—91) och Smith (1894—95)
samt ett flertal jaktexpeditioner, vilka vidgat
kännedomen om landet.
Bland övriga upptäcktsresande i A.
märkas Götzen, som 1893 nådde fram till
Kivu-sjön n. om Tanganjika, samt Teleki och
Höh-nel, vilka 1888 funno de stora avloppslösa
Rudolf- och Stefaniesjöarna n. ö. om Victoria
njansa. Mauch (1865—72) upptäckte i
Matabele-landet ruinstaden Zimbabwe, som man velat
sammanställa med Salomos guldland »Ofir». J. E.
A:s karta har ej längre några stora vita
fläckar. Pioniärarbetena äro avslutade, och
detaljutforskningen har börjat. Till de
märkligare bidragen höra de, som erhållits genom
svenska forskningsfärder. Bland dessa må
nämnas svenska
Rhodesia—Kongo-expeditio-nen 1911—12 (greve E. von Rosen och dr R.
Fries), vars färd gick från Kap till Alexandria
över Bangveolosjön, Tanganjika, Kivu-,
Edward- och Albertsjöarna och varunder ett
rikligt etnografiskt och botaniskt material
insamlades (se Rosen, E. v.). Om
Eritreatrak-ternas etnografiska, arkeologiska och framför
allt lingvistiska utforskning ha betydande
förtjänster inlagts av missionären G. R.
Sundström (se denne). Mawenzieområdet i ö.
Cen-tralafrika besöktes 1905—06 av Y. Sjöstedt.
Brittiska Östafrika utforskades etnografiskt
1910—12 av K. G. Lindblom. Nämnas må ock
E. Lönnbergs och Å. Sjögrens expedition 1910
—11 till Östafrika. 1920 besöktes Mount
Elgon av en svensk zoologisk-etnografisk
expedition under S. A. Lovén och K. G.
Lindblom. Även prins Wilhelms jaktexpedition
1920—21, som berört gränstrakterna mellan
Östafrika och Kongostaten, är att nämna. En
botanisk expedition av prof. R. Fries och hans
broder, doc. Thore Fries, undersökte 1921—22
Aberdarekedjan, Mount Kenia, Mount Elgon.
och en svensk biologisk station skall på
bekostnad av direktör Lovén anläggas,
antagligen på någon av Mount Elgons sluttningar.
Även de afrikanska öarna ha varit föremål
för svenskars forskningsresor. Så har
Madagaskar studerats av V. Kaudern 1906—07 och
1911—12 samt av B. Palm och K. Afzelius
1912—13. Om den 1920 bildade »Svenska
fonden för främjande av naturvetenskaplig
forskning i A.» se Ymer, 40:e årg. s. 327.
Bland de färder, som på senare år företagits
av andra nationers forskare, må till en början
nämnas följande mera omfattande:
Alexander-Gosslingexpeditionen från Niger och Tsadsjön
till Bahr-el-gasal och Port Sudan vid Röda
havet, de merendels franska
Saharaexpeditio-nerna (Laperrines, Gautiers och H. Vischers),
Fr. Seiners 1905—07 från Sambesifallen till
Tyska Sydvästafrika, hertig Adolf Friedrichs
av Mecklenburg från Bukoba över Kivusjön
till Kongo-Ubangi 1907—08 samt Haywoods
1910 tvärs över v. Sahara från Sierra Leone
över Gao vid Niger och Insalah i Adraröknen
till Ouargla och Algeriet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
