Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afrikanska fornlämningar - Afrikanska kompaniet (Guinea-kompaniet) - Afrikanskan (opera) - Afrikanska språken - Afrodisiaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
243
Afrikanska kompaniet—Afrodisiaka
244
Zimbabwe (se d. o.) i Rhodesia. Dessa bestå
av befästningsmurar av granit och innanför
dessa av rundade grundvalar för byggnader
samt massiva, kägelformade stenbyggnader,
alltsammans anlagt på en lättförsvarad
gra-nitkulle. Talrika anläggningar av denna art
äro numera kända i Sydafrika. Även spår av
forntida guldgruvdrift ha anträffats här.
Ruinerna ha tillskrivits fenicierna; man har här
velat återfinna Salomos guldland Ofir, och
även sydaraberna ha antagits vara
upphovsmännen. Sedan fynd av kinesiska
porslinsskärvor och islamitiska glas påträffats i
ruinerna, lutar man numera åt den åsikten, att
byggnaderna och befästningarna uppförts
under 900- till 1400-talen av inhemska
neger-furstar, som stodo i nära handelsförbindelser
med de arabiska köpmän, vilka i kuststaden
Sofala inköpte guld och andra varor.
Vid erövringen av Benin i Guinea 1897
kommo engelsmännen i besittning av talrika
gjutna bronser samt elfenbens- och
träsnide-rier, vilka nu ses i olika europeiska museer.
Palatset i Benin (se d. o.) var täckt av gjutna
reliefplattor, framställande krigare och
krigsscener, européer, djurfigurer m. m. Även fria
plastiska figurer förekomma. Allt är gjutet »ä
cire perdue». Beninbronserna tillhöra
huvudsakligen 1500- och 1600-talen. Tekniken anses
av somliga vara lånad från portugiserna,
under det att Brobenius håller den för inhemsk
och av mycket hög ålder. — Litt.: A.
Haber-landt, »Afrika» i G. Buschans »Illustrierte
Völkerkunde, I» (1922), med utförlig
bibliografi. T. A.
Afrikanska kompaniet (Gu i n e a -
kompa n i et), ett på Louis De Geers initiativ
bildat svenskt handelskompani, som genom
privilegier av 1649 fick uteslutande rätt att
handla med länder s. om Kanarieöarna, i
Afrika, Asien och Amerika, med undantag av dem,
som voro förbehållna Nova-Suecia-kompaniet
(se Nya Sverige). En koloni anlades på
Guineakusten (Guldkusten) vid Cabo Corso
(nu Cape coast castle), på mark, som
kompaniets förste guvernör, rostockaren Henrik
Car-loff (sedan sv. general och adlad Carloffer),
inköpt från infödingarna. Ett kastell,
Karlsborg, två mindre fästen och två faktorier
anlades, och 1655 utfärdades privilegier för det
utvidgade kompaniet. Carloffer blev emellertid
1656 avlägsnad från guvernörskapet, återkom
1658 med ett bevärat danskt skepp och satte
sig i besittning av Karlsborg och faktorierna.
Danskarnas vägran att tillmötesgå
svenskarnas reklamationer blev för Karl X Gustav
en viktig formell orsak att förnya kriget mot
Danmark. I freden i Köpenhamn 1660
efterskänkte emellertid svenska regeringen den
fordrade ersättningssumman mot att kolonien
skulle återlämnas. Men det skepp, som
kompaniet 1661 avsände till kolonien, blev taget
av holländarna, vilka 1663 även erövrade
Karlsborg. Redan året därpå satte sig
engelsmännen i besittning av Cabo Corso m. m.
Ko
loniens förlust vållade Afrikanska kompaniets
ruin. Den ersättningssumma, vartill
holländarna efter långvariga underhandlingar
slutligen förbundo sig 1667, »lånades» av svenska
regeringen, och först 1670 erhöllo de svenska
deltagarna i kompaniet hälften av sin andel.
Litt.: V. Granlund, »En svensk koloni i
Afrika» (i »Hist. bibi.», 1879). J. Th. W.*
Afrikanskan (fr. L’africaine), opera med
librett av Scribe och musik av Meyerbeer, uppf.
i Stockholm f. ggn 1867.
Afrikanska språken äro ytterst talrika. Man
skiljer mellan 4 stora huvudgrupper: 1. ban
tuspråken i s. Afrika ung. upp till
ekvatorn, vilka anses ha under hamitiskt
inflytande utvecklat sig ur ett med vissa
moderna sudandialekter besläktat språk; 2.
sudanspråken vidare n. ut till 15° n.
br.; 3. h a m i t i s k a och 4. semitiska
språk, båda i n. Afrika. Därtill kommer
malegassiskan på Madagaskar, ett
ma-lajiskt-indonesiskt språk. Till sudanspråken
synas även dvärgfolkens tungomål höra, vilka
f. ö. ännu äro mycket litet kända. Även
buschmansspråken i s. Afrika ha en
byggnad, som av allt att döma mycket liknar
de förras. Hottentottskan åter synes
besläktad med de hamitiska språken. Nära
dessa torde även h a u s s a stå, Sudans lingua
franca, samt ful i v. Sudan, som möjligen
bildar en brygga mellan hamit- och
bantu-språken och därför är synnerligen viktigt för
den jämförande språkforskningen.
De semitiska språken kommo till n. Afrika
med överflyttande kolonier från Sydarabien
och sammansmälte med grannsp råken till
bl. a. geez el. etiopiskan i Abessinien, som
nu endast förekommer som kyrkospråk men
ur vilket en rad alltjämt livskraftiga
dialekter utbildats. Bland nuv. semitiska språk
är den efter Muhammeds tid så utbredda
arabiskan det viktigaste. Den talas i Egypten,
där de förutvarande hamitiska språken,
gammalegyptiskan och koptiskan, undanträngts,
vidare i hela n. Afrikas kustbälte och an
vändes i många andra områden som
handels-språk. Nuv. hamitiska språk äro berberstam
marnas i n. v. Afrika, galla- och
somalisprå-ken i n. ö. samt massajspråket m. fl. längre
s. ut i Östafrika. De sydligaste hamitspråken
talas nu i det avloppslösa området i f. d.
Tyska Östafrika.
De nu levande inhemska afrikanska språken
(utom i viss mån arabiskan) sakna egentlig
litteratur, men mångenstädes har kristlig och
muhammedansk litteratur börjat översättas och
spridas. Se i övrigt artiklar om de särskilda
språken. — Litt.: C. Meinhof, »Die möderne
Sprachforschung in Afrika» (1910; med
karta), »Die Sudansprachen» (1911), »Die
Spra-chen der Hamiten» (1912). K. G. L.
AfrodisLaka, medel, avsedda att stegra
könsdriften och avlingsförmågan, ha använts
av kvacksalvare samt till beredning av
forna tiders kärleksdrycker (se d. o.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
