Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afrodisiaka - Afrodite - Aftenbladet - Aftenposten - After
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
Afrodite—After
246
men förekommo även i medicinskt bruk. De
äro antingen skadliga eller overksamma.
Afrodite, hos grekerna kärlekens gudinna,
motsvarar romarnas Venus. Var säkerligen
ej av grekiskt ursprung utan i själva verket
densamma som feniciernas Astarte, bibelns
Astarot. Förnämsta platsen för hennes
dyrkan var ock ön Cypern.
Liksom Astarte var hon
himmelsgudin-n a och kallades som sådan A. ura’nia. Detta
i rent yttre mening; först senare tolkades
detta hennes binamn såsom en bild för den
himmelska kärleken. Vidare var hon h a v
s-gudinna. Enligt en hos Hesiodos omtalad,
vitt spridd myt var hon avlad av himmelens
gud och havet samt född ur vågornas skum;
därför kallades hon A. anadyome’ne, »den
uppdykande». Såsom en alstringens
gudinna härskade hon över växtvärlden.
Särskilt myrten och rosen voro helgade henne.
Men framför allt var hon
kvinnoskönhetens och könskärlekens gudinna.
Såsom sådan firades hon hos semiterna med
osedliga gudstjänstbruk och hade
prostituerade flickor till prästinnor. Hos grekerna
förekom dock dylikt blott på något enstaka
ställe. Denna sida av hennes väsen uttryckes
med binamnet A. pa’ndemos, »den allmänna».
Enligt vissa myter var Afrodite gift med
Hefaistos, den lame och klumpige
smides-guden, vilket gav skalderna anledning till
mycket skämt med hennes bristande trohet;
hennes främste älskare var krigsguden Ares
eller Mars. Hennes tjänarinnor voro
behagens gudinnor, chariterna. Bland djuren
voro särskilt duvan och sparven helgade
henne. I grekiska sagan spelade hon en stor roll
(se särskilt A e n e a s och Paris).
Afrodite framställes i den äldre grekiska
konsten liksom andra kvinnogestalter
beklädd. Som ett exempel på den rena och ädla
högheten men ännu något bundna formen
från övergången mellan den äldre och
blomst-ringstidens skulptur må nämnas den s. k.
Ludovisiska tronen (se d. o.), vars
mittbild efter den sannolikaste tolkningen
framställer A., som stiger upp ur havet,
mottagen av två tjänande gudinnor. Samma
motiv, bekant under namnet A. a n a d y o m e n e,
användes av Apelles i hans berömdaste tavla.
En statuarisk typ, där A. framställes i halvt
genomskinlig klädnad, den s. k. V e n u s g
e-n e t r i x (se bild 4 å vidstående plansch),
brukar tillskrivas Feidias’ lärjunge Alkamenes.
Först 300-talets konstnärer framställde A.
naken, främst Praxiteles, den berömde A.
från Knidor, av vilken varierande kopior
finnas, de bästa i Rom (Vatikanen, bild 1) och
München; nakenheten motiveras därigenom,
att A. tänkes nedstiga i badet.
En annan typ, där A. framställes naken och
täcker sig genom att hålla armarna framför
sig, representeras av två berömda statyer, den
kapitolinska A., vars kyska ro i den
mediceiska A. bild 2) förbytts i ett
skäligen sinnligt koketteri. Den halvklädda
typen med manteln slagen om underkroppen
representeras av A. från C a p u a, som en
gång speglat sig i Ares’ sköld (bild 3), och
den berömdaste av alla A.-statyer, A. från
Mel os (Venus från Milo, bild 5), ett verk
av en obekant konstnär från 100-talet f. Kr.
Behandlingen av det nakna äger ett aldrig
överträffat liv. Dess skönhet i förening med
de dunkla fyndomständigheterna och det ännu
dunklare motivet har framkallat en
omfattande litteratur (bl. a. av V. Rydberg och G.
Sa-loman). Om en samtidigt funnen underarm med
ett äpple tillhör statyn, framställdes hon med
skönhetspriset (jfr P a r i s) i ena handen,
medan hon med den andra håller upp klädnaden.
Många senare A.-statyer äro ej annat än
akt-studier med dragning åt det sinnliga, t. ex. den
nedhukade (badande) A., som kryper ihop
under duschen. (Ek H—n. M. Pn N—n.)
Aftenbladet, politisk daglig
kristianiatid-ning 1855—81. Var fortsättning av den 1849
grundade polemisk-satiriska veckotidningen
»Krydseren» och hade ända till 1879 även
samme huvudredaktör, Ditmar Mejdell. I
redaktionen deltogo Ole Richter (1856—59),
Björnstjerne Björnson (under ståthållarstriden
1859—60), Fr. Bætzmann (1867—71) och J.
B. Halvorsen (1868—79). Tidningen, som ett
par år före sitt nedläggande inköptes av ett
konsortium och förvandlades till moderat
högertidning, hade dittills varit organ för den
liberala intelligensen och kämpat för de på
1800-talet på dagordningen stående reformförslagen
om årliga storting, statsrådens deltagande i
stortingets förhandlingar o. s. v. Dess
litteratur- och konstkritiska artiklar åtnjöto i
regeln mycket stort anseende.
Aftenposten, norsk daglig tidning,
grundades maj 1860 i Kristiania av boktryckaren Chr.
Schibsted. Den var till en början endast en
nyhets- och annonstidning men blev
småningom politisk och har sedan slutet av 1870-talet
under ledning av grundläggarens son,
Amandus Schibsted (se denne), utvecklat sig till ett
mycket inflytelserikt högerorgan med de
modernaste journalistiska och tekniska
hjälpmedel. 1884—-1908 var F. Bætzmann (se denne)
tidningens politiske ledare. Efter A.
Schib-steds död 1913 redigerades den av Th. Diesen
och Ola Christofersen, som också var bladets
ekonomiske ledare. 1919 trädde
Christofersen tillbaka på grund av sjukdom, och
redaktionen blev övertagen av Diesen och Fröis
Fröisland, den senare redaktör för
nyhetsavdelningen. Tidningen, som utges två gånger
om dagen, har en mycket stor spridning
och torde vara Norges mest lönande
tidningsföretag.
After, det obetydligt malmhaltiga
bergarts-pulver, som vid bokade malmers vaskning
bortslammas från det kvarvarande,
jämförelsevis rika malmpulvret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
