Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Agis - Agitation - Agitato - Agitator - Agitera - Aglabiderna - Aglaia - Aglauros - Aglossa - Aglossa pinguinalis - Aglyphae - Agn - Agnater - Agnatisk succession - Agne - Agnefit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Agitation—Agnefit
274
jämnt som möjligt fördelas på medborgarna.
Han lyckades vinna den spartanska
ungdomen för sina planer men rönte ett hårdnackat
motstånd hos de rika. För dessa föll han
slutligen offer och stryptes i fängelset 240 f. Kr.
Agitation, se Agitera.
Agitato [adpta/tå], it., med upprört,
lidelsefullt musikaliskt föredrag.
Agitator, person, som agiterar, upphetsare,
uppviglare. Adj.: Agitatorisk.
Agitera, ivrigt söka i ett visst syfte
bearbeta den allmänna meningen el. en persons
uppfattning. Subst.: Agitation.
Aglabiderna, en arabisk dynasti i norra
Afrika 800—909. Erövrade delar av Sicilien
och södra Italiens kuster, som därigenom
ble-vo starkt påverkade av arabisk kultur.
Dynastien störtades 909 av fatimiderna.
Aglai’a, en av chariterna (gracerna),
behagens gudinnor.
Aglau’ros, atensk lokalgudomlighet, enligt
sagan dotter till konung Kekrops och en
Athenas prästinna. Vid hennes helgedom
nedanför Akropolis avlade Atens vapenföra
ynglingar krigareden.
Åglo’ssa, »utan tunga». 1. Ett släkte
mott-fjärilar, vars bruna, fettglänsande larv lever
i smör, fett o. dyl. — 2. En underordning av
de stjärtlösa grodd j uren, Anura,
vilken i flera avseenden visar ålderdomliga
kännemärken och torde få anses som en från
de stjärtlösa groddjurens ursprungsformer
tidigt avskild sidogren. A. kännetecknas bl. a.
av att tunga saknas, att örontrumpeterna
mynna med en gemensam öppning i svalget
samt att larven har ett gälhål på varje sida
(jfr P h a n e r o g 1 o s s a). De hithörande,
fåtaliga formerna, vilka samtliga leva helt och
hållet i vatten, fördelas på tre familjer,
Hy-menochiridae och Xenopodidae (se K 1 o g r
o-d o r) i Afrika och Pipidae (se P i p a a m e r
i-c a n a) i Sydamerika. Rend.
Aglo’ssa pinguinälis, lat. namnet på f e
11-m o 11 e t (se d. o.).
Aglyphae, en grupp ormar av familjen
Co-lubridae (se d. o.), kännetecknad av att inga
tänder äro fårade. Hithörande arter äro
följaktligen icke giftiga. Gruppen omfattar tre
underfamiljer: vårtormar, Acrocordinae,
som helt och hållet leva i vatten, samt
snokar, Colubrinae, och Dasypeltinae (se
Vårtormar, Snokar och Dasypeltinae).
Rend.
Agn. 1. De blomfjäll hos gräsen, som
omsluta dessas befruktningsdelar, och särskilt
det merendels hinnaktiga fjäll, som ofta sitter
fast vid frukten — gräsens »korn» — och
som lösgöres därifrån vid den så kallade
»kastningen». — Ax- och blomfjäll hos
stråsäd och baljskal av klöver användas som
kreatursfoder. De ha något högre näringsvärde än
halm, särskilt då de äro blandade med
sädeskorn och frön. Kornagnar uppblötas före
utfodringen, för att de skarpa axborsten skola
bli mjuka.
2. Lockbete, som vid fiske sättes på krok.
Agnet lämpas efter fiskslag och fiskredskap.
För mindre fiskar nyttjas flugor,
daggmaskar, små blötdjur o. dyl.; för större
an-vänder man levande småfisk, ss. löja och mört.
Agnäter (ordet hämtat från den romerska
rätten) kallas i modernt rättsspråk vanligen
de fränder, av man- eller kvinnkön, vilka äro
besläktade med varandra endast genom män,
t. ex. far och son, farfader och sonson, el
sondotter, farbroder och brorson. Jfr Kognater.
Agnätisk succession, se T r o n f ö 1 j d.
Agne, svensk konung av Ynglingaätten.
Han omtalas i Snorre Sturlassons
Ynglingasaga (se d. o.) och Historia Norvegiæ (se d. o.).
Snorre berättar, att Agne företog ett
härnadståg till Finland, besegrade och dödade en
hövding Froste samt tillfångatog och förde med
sig dennes dotter Skjalv och son Loge.
Hemkommen lade han till i Stocksunden; på en
äng därintill höll han bröllop med Skjalv.
Hon bad nu konungen göra gravöl efter
hennes fader. Vid denna fest blev Agne
drucken, och Skjalv lät då sina män hänga honom
i hans eget guldhalssmycke, varefter hon med
sitt folk rodde bort. Agne blev bränd på
platsen, säger Snorre, »och stället kallas
sedan Agnefit och ligger på östsidan av Tören
väster om Stocksund».
Agne är säkerligen en historisk person, vars
död inträffat i början av 400-talet. Om han
varit son till Dag kan icke avgöras; Alrek har
snarast varit A:s son. Man har intet skäl
att tvivla på uppgifterna, att Agne företagit
ett härnadståg till Finland, besegrat en
hövding samt rövat med sig dennes dotter och son
och gjort den förra till sin brud. Möjligen
äro däremot namnen Froste, Skjalv och Loge
uppdiktade. Troligt är, att Agne blivit på sin
gemåls inrådan hängd i sin egen guldhalsring.
Stocksunden (se d. o.) är ett namn på nuv.
Norrström; Agnefit (se d. o.) är den södra, låga
delen av nuv. Stadsholmen (staden mellan
broarna) i Stockholm; f i t betyder »sankt
strandparti». Tören är samma ord, som ingår i
nuv. Södertörn. Snorres uppgifter om
Agne-fits läge i förhållande till Tören och
Stocksund förklaras därav, att han trodde den nuv.
Stadsholmen i Stockholm ha varit förenad med
Södertörn genom ett näs och att han räknade
Skandinaviens utsträckning i ö.—v., ej i n.—s.
— Litt.: B. Nerman, »Kung Agne och hans
död på Agnefit» (i Fornvännen 1919) ; samme
förf., »Det forntida Stockholm» (1922).
B. N—n.
Agnefit, s. delen av nuvarande staden
mellan broarna i Stockholm, omtalas utom i de
källor, som anföras i art. Agne, på flera
andra håll i den gamla nordiska litteraturen.
Så berättas i en dikt, som meddelas i
Her-vararsagan (se d. o.) och i sagan om Orvar
Odd (se denne), att kämpen Hjalmar den
hug-store tog avsked av konungadottern
Ingeborg på A., när han drog ut att strida mot
Angantyr och dennes bröder. Denna
hän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
