Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ailette - d’Ailli, Pierre - Aimaker - Aimard, Gustave - Ain - Aina - Ainad - Ainé - Ainmiller, Max Emanuel - Ain Musa, Moses källor - Aino - Aino- (Ainoerna) el. Ainufolket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
d’Ailli—Aino
310
sig i besittning av nämnda höjdparti, kommo
de mot varandra stående linjerna att på vissa
sträckningar följa A. Vid tyskarnas stort
anlagda och lyckade framstöt i sydlig riktning
våren 1918 överskreds A. 27 maj. Efter
fransmännens framgångsrika motanfall samma år
gingo tyskarna i slutet av sept. tillbaka över
A., vars högra strand de dock höllo besatt
till 10 okt. Se Belgisk-franska
fronten. M. B—dt.
d’Ailli [daji’], Pierre, fransk kardinal
(1350—1420), biskop i Cambrai, kansler vid
universitetet i Paris. Liksom mystikerna
påyrkade d’A. bibelns studium. Jämte sin
lärjunge Gerson m. fl. genomdrev han på
reformkonsilierna i Pisa och Konstanz den åsikten,
att kyrkomötena, såsom rätteligen
företrädande Kristi kyrka, stå över påven.
Aimaker, nomadiserande stammar av
mongoliskt ursprung, som vistas i Afganistans
högland n. om Herat. De utgöra mer än V* mill.
människor, äro sunnitiska muhammedaner och
tala ett språk, som lär stå kalmuckiskan nära.
Aimard [ämä’r], G u s t a v e, fransk förf.
(1818—83). Kom som skeppsgosse till
Amerika och tillbragte nära tio år bland västerns
vilda folkslag och äventyrare. Efter
ytterligare resor i främmande land skrev han en
mängd livliga och spännande men eljest
värdelösa äventyrsskildringar i Coopera stil.
Flera av dessa äro översatta till sv.
Ain [ä], departement i ö. Frankrike, med
gräns mot Schweiz; 5,826 kvkm, 215,757
inv. (1921). Uppfylles i sina östra delar av
Jurabergen. Den lilla floden Ain, efter
vilken dep. fått sitt namn, genomflyter det från
n. till s. Landet mellan denna flod, Rhöne
och SaOne, de gamla landskapen la Bresse och
les Dombes, är ett vågformigt platåland av
ler- och grusjord, delvis mycket sumpigt, Pays
de Dombes (se Dombes). A. är
huvudsakligen ett lantbruksdepartement; städerna äro
små. Huvudstad Bourg. Av andra orter
märkas Belley, där den bästa litografiska
stenen i Frankrike brytes, och Ferney, Voltaires
bekanta vistelseort.
Aina, signatur för F o r s s m a n, E. T.
Ainäd, stad i Hadramaut, s. Arabien, vid
wadi Haggar, 32 mil n. ö. om Aden. Omkr.
10,000 inv.
Ainé [äne’], fr., äldre. Motsats: cadet (sed.o.).
Ainmiller, Max Emanuel, tysk
konstnär (1807—70). Utbildade i tekniskt och
konstnärligt avseende den efter medeltida
förebilder återupplivade glasmålningskonsten
och blev 1844 chef för den nyupprättade
kungl. glasmålningsanstalten i München, som
levererade mosaikfönster, bl. a. till
domkyrkorna i Köln och Speyer samt till S:t
Pauls-kyrkan i London. Han uppnådde icke de
bästa medeltida glasmålningarnas harmoniska
och glödande kolorit men lyckades
åstadkomma ett för sin tid gott arbete. Han var även
en begåvad arkitekturmålare.
Ain Müsa, Moses källor, oas på
Sinai-halvön, 20 km från Suez. Här anses de källor
ligga, vilkas bittra vatten Mose gjorde
drickbart genom att kasta en kvist däri (2 Mos.
15: 23 o. följ.). 1876 inrättades vid A. en
karantänsanstalt (se Internationella
karantänskommissioner).
Aino, i finska nationaleposet Kalevala
namnet på Joukahainens unga syster. A:s öde
har varit ämnet för flera konstskapelser, bl.
vilka må nämnas Axel Gallén-Kallelas
Aino-tavla, Kajanus’ Ainosymfoni och Melartins
opera »Aino». Se vidare Kalevala.
Aino- (A i n o e r n a) el. A i n u f o 1 k e t,
naturfolk i norra Japan, boende på s. Sachalin
(omkr. 1,500), vissa av Kurilerna (några
hundra) och Yezo (omkr. 16,000). Bäst kända
Ainomän.
äro de på Yezo, genom missionären Batchelors
arbeten. Kroppsligen likna ainoerna i hög
grad vissa mörkhåriga och mörkögda
européer och sakna alla mongoliska kännetecken.
Sant är emellertid ej, som förr sades, att deras
hårväxt skulle vara kraftigare än hos alla
andra folk. Troligen utgöra de en kvarleva
av ett människoslag, som fordom varit utbrett
över stora delar av n. Asien men nu
försvunnit eller blandats upp med andra raser. När
japaneserna kommo till sitt land, hade
ainoerna mycket större utbredning än nu. På grund
av fornlämningar tror man, att i trakterna,
där de nu finnas, ett annat folkslag bott före
dem. Urspr. ha de levat av jakt och fiske,
som idkades av männen, och av lantbruk, som
var kvinnogöra; deras lantbruk är av den
äldre s. k. hackbruksformen, utan dragare
och plog. Endast hunden ha de som husdjur.
Åtminstone på Yezo ha de nu drivits undan
från sina jaktmarker och fiskeplatser och leva
ett kargt och osunt liv; deras antal minskas
också. Kläderna vävas av bastträd och
broderas med synnerligen smakfulla mönster, olika
för man och kvinna samt för skilda byar.
Husen, vilkas läge, form och inredning alltid
äro lika, byggas av trä och klädas liksom
taket av säv. Förrådshusen stå på pålar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
