Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albanien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
Albanien
398
Shkumbis dalgång.
Befolkningen utgöres av albaner (se d. o.)
och av närmare 20,000 tsintsarer (se d. o.),
vilka till största delen som herdar bebo
slätterna kring övre Semenifloden och om
sommaren driva sina hjordar på bete på
Tomor-bergets sluttningar. I n. ö. A. finnas en del
serber, längst i s. epirotiska greker. Två
tredjedelar av befolkningen äro muhammedaner. I
n. finnas romerska katoliker och i s. grekiska
katoliker. Upplysningen står lågt, ehuru
under senare år mycket gjorts för dess höjande.
1891 grundades en skola för flickor i Koritsa
(Korcha) i protestantismens intresse. Jesuiter
ha öppnat skolor i n. delen av landet, de
grek.-ortodoxa i den s. Sedan 1912 ha icke mindre
än 528 skolor uppstått.
Norra A. har en enda egentlig väg:
Sku-tari—Lesh (Alessio)—Tirana—Durazzo. I s.
delen ha italienarna anlagt militärvägar. Inga
järnvägar finnas. Hamnar äro San Giovanni
di Medua (Shen Ghin), Durazzo, Valona,
Porto Palermo, Santi Quaranta, Butrinto. A.
har inga banker och intet nationellt mynt.
Nationalfärger: rött och svart.
Historia. A:s äldsta historia är höljd i
dunkel. Under romersk-bysantinska tiden
uppgick A. i prov. Illyrien och Epirus. Romarnas
Via Egnatia gick österut från Dyrrhachium
(Durazzo) genom Ochrida. Under Georg
Kastriota (se denne) el. Skanderbeg hävdade
A. sedan 1443 sin självständighet emot
turkarna men blev några år efter dennes död
turkisk provins (1478), även om jorddrottarna
bibehöllo sig som en oberoende
feodalaristokrati. På 1800-talet var landet tummelplats
för en mängd strider och uppror. Genom
Ber-linkongressen 1878 gingo delar av A. till
Österrike, Montenegro, Serbien och Grekland.
Abd-ul-Hamid II medgav en utvidgad lokal
självstyrelse, men ungtufkarnas försök att
fullständigt undertrycka albanerna ledde 1911
till uppror, som slutligen mynnade ut i första
Balkankriget okt. 1912. Nov. s. å.
proklamerades A:s oberoende i Valona, och kort
därefter erkände stormakternas Londonkonferens
principiellt A:s självstyrelse. Genom den av
konferensen beslutade provisoriska
gränsregleringen gick emellertid A. förlustigt en del av
sitt naturliga etnografiska område. Samma
konferens tillsatte en internationell
kontroll-kommission (1913) och enades om, att en
europeisk furste skulle bli landets regent.
Prins Vilhelm av Wied mottog kronan såsom
A:s impret (el. mpret; av lat. imperator) och
anlände till Durazzo mars 1914. Men redan
en månad efter världskrigets utbrott måste
han och kommissionen i följd av inre
oroligheter och Essad paschas (se denne) intriger
3 sept. lämna landet, som åter råkade i
anarki. Ett försök av Essad pascha att
grunda ett militärvälde i Durazzo misslyckades
mycket snart. I okt. 1914 ockuperade Italien
Valona, och grekerna besatte i nov. trots
makternas förbud norra Epirus. Efter
erövringen av Montenegro 1916 inryckte
österrikarna och bemäktigade sig San Giovanni di
Medua och Durazzo. I södra delen av A. hade
italienarna efter sitt inträde i världskriget
i slutet av 1915 landsatt trupper, och 1917
proklamerade italienske överbefälhavaren,
general Ferrero, A. som en italiensk skyddsstat,
vilket Österrike besvarade med att kungöra
sitt protektorat över landet. Hösten 1918
besatte italienarna hela landet men stördes
Landsvägsbro i Albanien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
