Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albemarie, George Monk el. Monck - Albemarlesundet - Albendorf - Albeniz, Isaac - Albergo - Alberich - Alberoni, Giulio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
Albemarlesundet—Alberoni
406
Hertigen av Albemarle. Efter
miniatyrmålning av S. Cooper.
1644, blev han s. &. tillfångatagen vid
Nant-wich och satt till nov. 1646 inspärrad i
To-wern. Efter sin formliga anslutning till
pres-byterianerna blev Monk frigiven och fick
befäl över
parlamentets trupper i
Ulster, där han till
juli 1649 med
växlande framgång
bekämpade O’Neill
och andra
rojalistiska upprorsmän.
Det stillestånd han
i maj s. å. ingått
med O’Neill
ogillades skarpt av
parlamentet, men
Cromwell gav
honom 1650 ett
viktigt befäl vid
expeditionen till
Skottland. Han visade
stor tapperhet i
•slaget vid Dunbar, där han förde befäl över en
brigad, och då Cromwell återvände till
England, kvarlämnades Monk att fullborda
Skottlands underkuvande, vilket han utförde ganska
fort och med en icke ringa grymhet. Som
»general till sjöss» var M. 1653 en av flottans
befälhavare i sjökriget mot holländarna och hade,
ehuru ej förut sjövan, betydande andel i de
då vunna segrarna. Cromwell hyste stort
förtroende för M., som från 1654 såsom
militärbefälhavare i Skottland kvävde alla
rojalistiska uppviglingsförsök och efter protektorns
död iakttog en avvaktande hållning med
bevarande av sitt starka grepp över sina
trupper. Först hösten 1659 framträdde han som
politisk ledare. Jan. 1660 ryckte han över
gränsen in i England och intågade i London
3 febr, utan att röna motstånd och utan att
yppa sina innersta avsikter, vilka alltmer
koncentrerade sig på åstadkommandet av en
rojalistisk restauration. 21 febr, återgav M.
de i dec. 1648 uteslutna presbyterianska
parlamentsmedlemmarna deras mandat och
inkallade efter »långa parlamentets» slutliga
upplösning (16 mars) ett nytt parlament, som
beslöt monarkiens återinförande. M. hade
sedan i mars stått i ständig kontakt med
Karl II och särskilt tillrått de löften om
amnesti m. m., som innehöllos i deklarationen
Breda (4 april). Han mötte (25 maj) Karl
II i Dover, belönades för restaurationens
oblodiga genomförande bl. a. med värdigheten
v hertig av Albemarle samt högsta befälet
över armén på livstid med titeln
generalkapten. Under den nya regimen utövade M.
ej något betydande politiskt inflytande, men
han framträdde vid några kritiska tillfällen
ur sin tillbakadragenhet, särskilt som
Londons styresman under pesten 1665, som
framgångsrik befälhavare (jämte prins Rupert)
mot holländska flottan 1666 och som
ordningens upprätthållare i London efter den
stora branden s. å. — Litt.: J. S. Corbett,
»Monck» (1889).
Albemarlesundet [ä’lbemäl-], en
haffliknande vik av Atlanten i Nord-Carolina, U. S. A.
Åt s. sammanhänger det med Pamplicosundet.
Segelbart endast på uppmuddrade ställen.
ATbendorf, vallfartsort i s. ö. Schlesien,
Tyskland, v. n. v. om Glatz. Omkr. 2,000 inv.
Har en kyrka, byggd i likhet med Jerusalems
tempel, med en »undergörande» mariabild.
Albeniz [-ni’s], I s a a c, spansk tonsättare
o. pianist (1860—1909). Han framträdde
tidigt som pianovirtuos, i vilken egenskap han
företog vidsträckta turnéer. Som tonsättare
blev han det först betydande namnet inom
nutida spansk pianomusik. Särskilt
uppskattade äro hans pianosviter »Iberia» och
»Al-hambra», som förena nationellt spansk
karaktär med modernt impressionistiska drag.
A. komponerade även sånger, operetter och
operor. H. G—t.
Albe’rgo, it., härbärge, rum för resande.
A’lberich, mansroll (ondskefull dvärg) i
musikdramerna »Rhenguldet», »Siegfried» och
»Ragnarök» (»Götterdämmerung») av R.
Wagner, en omdiktning av den germanska
hjältesagans trollkunnige dvärg och
vapensmed A., vilken var niflungaskattens väktare,
till dess att den erövrades av Siegfried. —
Ordet begagnades under världskriget inom den
tyska armén för att beteckna förberedelserna
till den av Hindenburg planerade frivilliga
reträtten mars 1917 på västfronten till den
s. k. Siegfriedställningen (v. om S :t Quentin).
Ordet betecknar i den tyska krigslitteraturen
jämväl själva reträttoperationen. Jfr
Belgisk-franska fronten. M. B—dt.
Alberoni [al<oerå’ni], Giulio, spansk
statsman, kardinal (1664—1752). Var son till en
fattig ital. vingårdsarbetare, inträdde i andliga
ståndet och sedan i diplomatisk tjänst samt
blev 1713 som sin
fädernestat Parmas
representant
skickad till Spanien.
Där genomdrev han
Filip V :s giftermål
(1714) med Elisabet
Farnese av Parma.
Hon fick genast*stor
makt över sin
gemål, avlägsnade med
sin rådgivare A:s
tillhjälp den dittills
allsvåldiga
prinsessan Orsini samt
gjorde tre år senare
A. till premiärminister. I samförstånd med
drottningen styrde han sedan landet
enväldigt. Inom hans lilla, oformligt korpulenta
kropp bodde en järnvilja, en smidig
intelligens och en oerhörd arbetskraft. Han
arbetade med all iver på upphjälpandet av
Spaniens armé, flotta, näringsliv och finanser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
