Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albertrandy, Jan Baptist - Albertus Magnus (Albert, greve av Bollstädt) - Alberuni - Alberus, Erasmus - Albi - Albigenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
Albertas Magnus—Albigenser
422
andra personer rörande Polen från 1548 till
1690».
Albe’rtus Ma’gnus, eg. Albert, greve av
Bollstädt, tysk filosof, teolog o.
naturvetenskapsman (1206?—80). Ingick 1223 i
domini-kanorden och blev en av dess mest berömda
teologer. Samlade talrika lärjungar kring
sin lärostol i Paris och i Köln. 1260—62 var
han biskop i Regensburg. Hans hedersnamn
»doctor universalis» (den universelle läraren)
»Die Psychologie Alberts des Grossen» (1903
—06); Fr. Pelster, »Kritische Studien zu den
Schriften Alberts des Grossen» (1920).
Alberüni, se E 1 - B i r u n i.
Albèrus, E r a s m u s, tysk poet och teolog
(omkr. 1500—53), generalsuperintendent i
Neubrandenburg. Angrep i sitt berömda
arbete »Der Barfüsser Mönche Eulenspiegel
und Alkoran» med skärpa påvekyrkan.
Luther skrev företalet.
Utsikt över Albi. Till vänster katedralen.
anger hans allsidighet. A. kan betraktas
såsom grundläggare av den aristoteliserande
skolastiken, som av hans lärjunge Tomas
från Aquino fördes till sin höjdpunkt.
Flertalet av A:s filosofiska skrifter hade formen
av omskrivningar och kommentarer till
Aris-toteles’ skrifter, varvid han byggde på de
arabisk-judiska översättningarna och
kommentarerna. Han ansåg Aristoteles vara den
pålitlige läromästaren rörande de naturliga
sanningarna, men han antog, att det finnea
en högi< sanning, som ej kan fattas av det
mänskliga förståndet men är oss given genom
den gudomliga uppenbarelsen. Dit höra
särskilt treenigheten, Guds människobli vande,
skapelsen och uppståndelsen. A. efterlämnade
även skrifter i botanik, zoologi, mineralogi
och kemi. Han var övertygad om
metallernas förvandlingar men kritiserade alkemien,
kände konsten att med salpetersyra skilja
guld från silver och upptäckte
arsenikmetallen samt förstod att av svavel och kvicksilver
sammansätta cinnober. Han var ock den
förste, som nyttjade ordet a f f i n i t a s (se
A f f i n i t e t) för att beteckna orsaken till
svavlets föreningar med metaller. Hans
förnämsta teologiska verk äro kommentarer till
Petrus Lombardus’ »Sententiæ» samt en
ofullbordad »Summa theologiæ». Bland hans
naturvetenskapliga skrifter märkas »De
alchy-mia» och »De rebus metallicis et universalibus»
samt den zoologiska avhandlingen »De
anima-libus», av vilken Kungl. bibi, i Stockholm
äger en handskrift. A :s skrifter utgåvos
senast av H. Stadier (1916) och Grabmann
(1919.) Litt.: G. v. Hertling, »A. M.» (2:a
uppl. 1914); van Weddingen, »La philosophie
d’Albertus le grand» (1881); A. Schneider,
Albi’, stad i s. Frankrike vid Garonnes
biflod Tarn, huvudstad i dep. Tarn. 26,628 inv.
(1921). Staden bevarar i mycket sin
medel-tidskaraktär. Ståtliga äro det
fästningslik-nande ärkebiskopliga palatset, en praktfull
byggnad från 1300-talet, och den gamla bron
över Tarn. Stadens katedral (byggd 1282—
1512) är en enskeppig byggnad, invändigt
omgiven av emporer över en krans av sidokapell
och betäckt av tunga korsvalv, utvändigt lik
en fästning med massiva murar och små
fönsteröppningar. A. har betydelse genom sin
textilindustri. Handel med vin, spannmål,
anis och saffran. A. var en av huvudorterna
för kättarrörelsen i s. Frankrike på
1100-talet (se Albigenser).
Albige’nser, namn på åtskilliga sekter i
södra Frankrike vid slutet av 1100- och
början av 1200-talet, uppkallade efter staden
Albi. Deras läror stodo i närmaste samband
med katarernas (se d. o.) riktning, och
kättarrörelserna utbredde sig mer och mer
under skydd av feodalherrarna, särskilt greve
Raymond VI av Toulouse. Kyrkan ingrep
tidigt men utan framgång på allehanda sätt,
men sedan den fanatiske påvlige legaten
Pierre de Castelnau, som bannlyst greve
Raymond, blivit mördad 1209, lät Innocentius III
desto ivrigare predika ett korståg mot greven.
Frankrikes konung, Filip August, såg gärna
sin mäktigaste vasall förödmjukad, och 1209
inryckte en stor här med flera av norra
Frankrikes förnämsta adelsmän i spetsen,
däribland Simon, greve av Montfort (se denne),
och ett krig utbröt, som i tjugu år fördes
med den mest fruktansvärda grymhet från
kyrkans sida och gjorde ett slut på den
lysande provensalska kulturen och den syd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
