Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aleksandrovsk-Grusjevskij - Aleksej Michajlovitj - Aleksej, Nikolajevitj - Aleksej Petrovitj - Aleksejev, Jevgenij Ivanovitj - Aleksejev, Michail Vasiljevitj - Aleman, Mateo - Aleman, Oskar August Efraim - Alemanner el. Alamanner - d’Alembert, Jean le Rond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
Aleksej—d’Alembert
444
42,542 inv. A. ligger vid järnvägen Rostov—
Sverevo. Medelpunkt i ett av Rysslands
viktigaste kolgruvdistrikt.
AlekseJ Michajlovitj, rysk tsar (1629—
76), son till tsar Mikael, dynastien Romanovs
stamfader. Besteg tronen 1645, var fader till
Peter den store. Se Ryssland, historia.
AlekseJ Nikolajevitj, rysk tronföljare
(1904—18), son till Nikolaus II och Alexandra
Fjodorovna. Led av blödarsjuka och var i
följd därav oroväckande svag och sjuklig. Då
läkarnas omsorger
ingenting syntes
uträtta, medan det
hypnotiska
inflytandet av Rasputin (se
denne) tycktes
medföra förbättringar i
prinsens tillstånd,
hade detta den för
den djupt
bekymrade modern
olycksdigra påföljden, att
hon i hög grad kom
under Rasputins
inflytande. A.
mördades jämte
föräld
rarna och syskonen i Jekaterinburg av
bolsje-vikerna juli 1918. — Litt.: P. Gilliard, »Le
tragique destin de Nicolas II et de sa
fa-mille» (1921; »Tsarfamiljens öde», 1922).
Aleksej Petrovitj (1690—1718), rysk
prins, son till tsar Peter I och Eudoxia
Lopu-chin. Förslappad till själ och kropp genom
utsvävningar och påverkad av det
gammalryska partiet, kom han i spänt förhållande
till fadern och blev efter en rymning till
Österrike hemlockad 1717 och dömd till
döden men blev före domens utförande
ihjäl-pinad i fängelset. Hade sonen Peter (II),
kejsare 1727. — Litt.: A. Brückner, »Der
Zare-witsch Alexej (1905).
Aleksejev, Jevgenij Ivanovitj, rysk
amiral (f. 1843). Blev 1895 chef för ryska
stillahavseskadern och 1898 överbefälhavare i
Kuang-tung-området och chef för flottan i de
östasiatiska farvattnen. 1903 utnämndes han
till vicekonung i Rysslands östliga
besittningar med vidsträckt militär och civil
myndighet. Av honom påbörjades de
förhandlingar med Japan, som senare ledde till
ryskjapanska kriget. Jan. 1904 blev han högste
befälhavare över både hären och flottan i
Östasien men blev snart hemkallad och
efterträddes av Kuropatkin. 1909 dömdes han för
att ha tagit mutor till ämbetets förlust och
böter.
Aleksejev, Michail Vasiljevitj, rysk
general (1857—1918). Son till en soldat av
manskapsklassen, ingick A. vid infanteriet
och deltog i rysk-turkiska kriget 1877—78.
Han befordrades hastigt och var i
rysk-japanska kriget 1904—05 generalkvartermästare
vid 3:e armén. Vid krigsutbrottet 1914 var
A. först stabschef hos chefen för armén på
sydvästra fronten, gen. Ivanov. I april 1915
blev han överbefälhavare på nordvästfronten.
Då tsaren efter storfurst Nikolaus’
avlägsnande från befälet sept. 1915 själv övertog
detta, blev A.
gene-ralstabschef och
därmed i själva verket
ledare av den ryska
hären. Hösten 1916|
måste han på grund
av
överansträngning draga sig
tillbaka och överlåta
sin befattning till
gen. Ruzskij. Han
inträdde åter i tjänst
strax före
marsrevolutionen 1917 och
var överbefälhavare
till juni 1917, då
han ej längre kunde underordna sig de
styrandes åsikter. I sept. 1917 blev han ännu
en gång överbefälhavare. Han avgick i nov.
s. å. och förenade sig med Kornilov och andra
antibolsjevikiska generaler men dog redan i
okt. 1918 (i Jekaterinodar). M. B—dt.
Alema’n, M a t e o, spansk romanförf. 1547
—omkr. 1609). Vann ryktbarhet genom
»Aven-turas y vida del picaro Guzmån de
Alfa-rache» (1599—1605), en utmärkt väl skriven
skälmroman i den s. k. pikareskstilen (se
d. o.). Den översattes till ett flertal
europeiska språk och hade ett visst inflytande på
den realistiska romanens utveckling.
Aleman, Oskar August Efraim,
läkare (f. 1879 17/«), med. lic. vid Karolinska
institutet 1907, överläkare vid kirurgiska
avdelningen vid Garnisonssjukhuset i Stockholm
sedan 1914 och sedan 1919 även chefläkare.
Fackvetenskaplig författare. Är känd som en
framstående kirurg.
Alema’nner el. A 1 a m a’n ner, ett
germanskt folkförbund, omtalat av Dio Cassius
213 och då bosatt mellan övre Main och
Donau. Sedermera bemäktigade sig
aleman-nerna det romerska området »Agri
decuma-tes» och utbredde sig i det nuv. Schweiz och
Elsass. Från Elsass drevos de tillbaka genom
Julianus’ seger vid Strassbnrg 357 men besatte
det åter under senare hälften av 400-talet. De
utbredde sig därjämte v. om Rhen ända ned
till Mosel. Klodvig besegrade dem 496 vid
Zülpich, och de stodo sedan under frankiskt
välde. — Efter karolingiska monarkiens
upplösning uppstod ett tyskt hertigdöme
Aleman-nien. (Se Schwaben.) — Fransmännen ha
överflyttat alemannernas namn på tyskar i
allmänhet (allemands).
d’Alembert [daläbå’r], Jean le Rond,
fr. matematiker, filosof o. skriftställare (1717
—83). Blev av sina föräldrar, den bekanta fru
de Tencin och en ingenjörofficer Destouches,
utsatt vid kyrkan S:t Jean le Rond i Paris och
upptogs av en fattig glasmästarhustru. Seder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
