Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexiner - Alexios Komnenos I - Alexis, Willibald - Alf (svensk konung) - Alfa - Alfabet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
473
Alexiner—Alfabet
474
Alexiner, se B_a kteriologi.
Ale’xios Komnenos I, östromersk kejsare
(1048—1118), brorson till kejsar Isak
Komnenos. Återvann genom uppror mot kejsar
Nikeforos III kejsarkronan åt sin släkt och
lät kröna sig till kejsare 1081. Han fråntog
nu normannerna deras erövringar i Epiros
och Makedonien och krossade petjenegernas
makt i norr men måste mot de
muhammedanska seldschukernas anlopp i Asien söka
hjälp i västerlandet genom påven Urban II.
Detta gav anledning till första korståget.
Han förmådde dess ledare att svärja länsed
för blivande erövringar i Syrien och återtog
med korsfararnas hjälp stora delar av Mindre
Asien. A:s inre styrelse var kraftig och
strängt ortodox. I nordiska sagor omtalas
han under namnet »Kirialax» (av grek, kyrios
Alexios, »herren A.»). I »Miklagård»
besöktes han av Erik Ejegod och Sigurd
Jor-salafare. Om dottern Anna Komnenas
biografi över honom, »Alexias», se henne.
Ale’xis, W i 11 i b a 1 d, se H ä r i n g, W.
Alf, svensk konung av Ynglingaätten.
Snorre berättar, att Alf var son till Alrek
och samregent med sin broder Yngve. Denne
var en stor krigare, som ofta låg i härnad,
ståtlig, glad till lynnet och omtyckt, medan
Alf satt hemma, dyster och ovänsäll. Alf
hade en skön och glad gemål, Bera; hon och
Yngve fattade kärlek till varandra. En gång,
när Yngve återvänt från härnad och han och
Bera sutto och samtalade i konungahallen,
kom Alf osedd in, drog sitt svärd och dödade
Yngve men blev själv dödad av sin broder.
Snorre tillägger, att Alf och Yngve blevo
hög-lagda på Fyrisvallarna. Historia Norvegiæ
(se d. o.) upplyser, att Yngve förbrutit sig
mot sin broder — hans namn nämnes ej —
med dennes gemål Bera och därför dödades av
brodern; bröderna uppges i denna källa vara
söner till Agne. — Alf och Yngve äro
säkerligen historiska personer, som levat på
400-talet. Möjligen ha de varit söner till Alrek.
Huruvida berättelserna om dem f. ö.
innehålla några drag av verklighet, kan svårligen
avgöras. — Litt.: H. Schück, »Studier i
nordisk litteratur- och religionshistoria», II
(1904) ; samme författare, »Studier i
Yng-lingatal» (i Uppsala universitets årsskrift
1906) ; B. Nerman, »Ynglingasagan i
arkeologisk belysning» (i Fornvännen 1917) ; samme
förf., »Kung Agne och hans död på Agnefit»
(i Fornvännen 1919). B. N—n.
Alfa (A, a), första bokstaven i grekiska
alfabetet. Om Alfa och Omega se art. A. —
Alfa privativum, upphävande, nekande alfa,
kallas det a (framför vokal an), som ofta står
i början av grekiska ord, t. ex. adynami, afasi
etc., och där har samma betydelse som sv. o
i oduglig, oklok etc.
Alfabet, de efter en viss ordning uppställda
skrivtecken, bokstäver, vilka i regel
återgiva var sitt särskilda språkljud.
Namnet kommer av de två första bokstäverna i det
grekiska alfabetet, alfa = a och beta = b. —
Det av oss brukade alfabetet är det
latinska (se nedan). Detta är gällande inom alla
europeiska el. västerländska språk utom
ryskan, serbiskan och grekiskan, som vardera
ha sitt eget alfabet, av vilka det ryska och
serbiska höra nära tillsammans. Vid sidan av
det latinska i betydelse står av de
utomeuropeiska alfabeten det arabiska. Detta användes
nämligen ej blott av de arabisktalande
folken för det arabiska språket utan av samtliga
till islam hörande folk (i Persien,
Centralasien, Kina, på Malacka o. s. v.) för deras
olika språk och sålunda även i Turkiet för det
turkiska språket. Armeniskan och georgiskan
ha alfabet, som utvecklats ur det grekiska.
Det av Wulfila bildade gotiska alfabetet
utgick ävenledes från det grekiska.
De ariska språken i Främre Indien
begagna på ett undantag när alfabet, som
antingen äro identiska med eller på ett
eller annat sätt härledda ur äldre sådana,
företrädesvis sanskritalfabet, det s. k.
deva-nagari. Det allmänt spridda urdu (se d. o.)
begagnar däremot det arabiska alfabetet.
Även de flesta övriga asiatiska språk
(man-chu, mongoliska, tibetanska, siamesiska [tai],
burmanska m. fl.) ha. utvecklat sina alfabet
ur en eller annan indisk form och likaså de
i Sydindien gängse dravidiska språken.
Däremot bibehåller kinesiskan (se
Kinesiska språket) sin urgamla, ehuru
numera tekniskt modifierade skrift, där varje
begrepp motsvaras av ett enhetligt tecken
(bild, bildkombination eller bild plus en
ut-talsantydare). Japanskan har icke heller
något alfabet utan har ur de kinesiska tecknen
utbildat en s t a v e 1 s e s k r i f t, d. v. s. en
sådan skrift, där varje tecken uttrycker ej
ett enskilt ljud utan en ljudförbindelse (hel
eller halv stavelse) ; denna stavelseskrift
användes företrädesvis för ändelser och
hjälp-ord, medan de pregnanta orden betecknas
med inlånade kinesiska skrivtecken.
Av de europeiska alfabeten är det grekiska
äldst och ursprunget till de övriga, främst
det latinska. Även den germanska
runskriften uppkom ur det grekiska (och latinska; se
Runor), och på 800-talet e. Kr., då
sla-verna kristnades, utbildades ur grekiska
alfabetet det kyrkslaviska, som givit
upphov till de nuvarande ryska och serbiska
språkens alfabet. Men det grekiska alfabetet
har i sin ordning sitt ursprung i det
kanaa-neiska alfabetet (förr kallat det feniciska,
emedan det först påträffades i feniciska
inskrifter), och från detta härstamma även de
övriga semitiska alfabeten (det hebreiska
m. fl. äldre och det ännu i bruk varande
arabiska alfabetet). Det kanaaneiska alfabetet
utbildades i Abessinien till en stavelseskrift,
som ännu begagnas där (se Amhariska
språket). Det kanaaneiska alfabetets
upprinnelse är en omtvistad fråga. — Om det
urgamla egyptiska språkets ur hieroglyferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
