Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alfieri, Vittorio - Alfons (gatspråk) - Alfons (namn) - Alfonsinska tabellerna - Alfonso I (konung av Aragonien och Navarra) - Alfonso V, den ädelmodige (konung av Aragonien) - Alfonso III, den store (konung av Asturien, León och Galicien) - Alfonso VII (konung av Asturien, Kastilien, León och Galicien) - Alfonso I (Este) - Alfonso X, den vise (konung av Kastilien och León) - Alfonso XI (konung av Kastilien och León)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479
Alfieri—Alfonso XI
480
Alfie’ri, V i 11 o r i o, ital. dramatiker (1749
—1803). Hans ungdomsår ägnades åt
vidsträckta resor över Europa, varunder han 1770
besökte Sverige. A. intager i sitt fäderneslands
litteraturhistoria en
betydelsefull
ställning såsom
förmedlare av ett nytt
stilideal inom den
italienska
dramatiken. Den
huvudsakliga drivfjädern i
hans författarskap
var hans starka
politiska frihetsentusiasm och hans hat
mot despotismen, och
det var åt dessa
idéer, som han i
sina tragedier ville
söka skapa en litterär form. Han ställde
sig därvid i motsättning till den samtida
ital. tragedien, vilken under inflytande från
operakonsten fått en övervägande lyrisk
karaktär. Till formen anslöt A. sig närmast
till den franska klassicitetens grundsatser,
ehuru han i vissa hänseenden sökte
förenkla dem och bortarbeta deras
konventionella element. Bland hans sorgespel märkas
»Bruto», »Antigone», »Saul», »Virginia»,
»Fi-lippo TT» m. fl. Det sistnämnda har även
översatts till svenska. Av betydelse för A:s
utveckling var hans långvariga kärlek till
grevinnan Louisa av Albany (se Alba ny).
A:s gravmonument av Canova är uppställt i
kyrkan Santa Croce i Florens. A :s »Vita»
(1804; delvis i sv. övers. 1819—20) är en
utomordentligt intressant självbiografi; hans
samlade arbeten föreligga i 15 bd 1903. Litt.:
E. Bertana, »V. A.» (1902); G. Bustico,
»Bibliografia di V. A.» (1907). (O. W—n.)
Alfo’ns, på svenskt gatspråk h a 11 i k, se
Sutenör.
Alfo’ns, sp. och it. Alfo’nso, port. Affo’nso
(se dessa ord).
Alfonsinska tabellerna (Ta’bulae
alphonsi-nae), astronomiska tabeller, som prins
A1-f o n s o, sedermera konung Alfonso X av
Kastilien, lät utarbeta i st. f. de ptolemaiska.
Förbättringen blev dock ringa, alldenstund
planetbanorna, såväl i dessa som i Ptolemaios’
tabeller, förklarades genom epicyklar. Detta
dyrbara arbete, som bekostades av konungen,
sysselsatte 1248—52 omkr. 50 astronomer, bland
vilka den förnämste var rabbinen Isak Aben
Said. Tabellerna begagnades i hela Europa
ända in på 1600-talet. De trycktes första
gången i Venezia 1483 och senast i Madrid
1641. En bearbetning är A. Wegener, »Die
alfonsinischen Tafeln für den Gebrauch eines
modernen Rechners» (1905).
Alfo’nso I, konung av Aragonien och Navarra
(d. 1134). Erhöll tillnamnet el batallador,
»krigaren», därför att han segrat i 29
drabbningar. Efterträdde 1105 sin broder Peter I
och förmälde sig 1108 med kastilianska
prinsessan Urraca men skildes från henne 1111 och
måste då uppge sina anspråk på Kastiliens
krona. 1118 erövrade han Zaragoza från
mo-rerna och gjorde det till rikets huvudstad.
Alfo’nso V, den ädelmodige, konung av
Aragonien, Sicilien och Neapel (1400—58).
Blev 1416 konung i Aragonien och Sicilien,
kallades 1420 till hjälp av drottning Johanna
II i Neapel men blev snart oense med henne,
som då i stället adopterade Ludvig av Anjou
till sin efterträdare. Efter Johannas död
lyckades han dock genom hårda strider med
Ludvigs broder, konung René, erövra Neapel
1442. Han regerade med kraft och
beskyddade konst och vetenskap. Vid hans död ärvde
brodern Johan II Aragonien och Navarra,
medan Neapel gick till sonen Ferdinand.
Alfo’nso III, den store, konung av
Astu-rien, Le6n och Galicien (d. 912). Regerade
866—910, kämpade i mer än 30 segerrika
fälttåg mot morerna och erövrade konungariket
Leön samt delar av Portugal och Gamla
Kastilien. De tunga skatterna framkallade
emellertid flera uppror, och A. måste slutligen
(910) avstå kronan till sina tre söner, som
delade riket.
Alfo’nso VII, konung av Asturien, Kastilien,
Leön och Galicien (d. 1157). Son till
kastilianska prinsessan Urraca i hennes första gifte
med Raimund av Burgund, var han arvtagare
till Leön och Kastilien och blev redan under
moderns livstid upphöjd till konung 1122
samt efter ett krig med styvfadern, Alfonso
I av Aragonien (se ovan), även av denne
erkänd som konung av Kastilien. A. kallade
sig sedan kejsare av Spanien och krigade med
framgång mot morerna. Vid hans död delades
Kastilien och Leön mellan sönerna.
Alfo’nso I, av huset Este (se d. o.).
Alfo’nso X, den vise, konung av Kastilien
och Leön (d. 1284). Son till Ferdinand III,
den helige, och på mödernet härstammande
från hohenstauferna, valdes han 1257 till tysk
konung men besökte ej Tyskland och kom
aldrig i verklig besittning av kejsarkronan.
Hans vidlyftiga företag utarmade Kastilien,
där han blivit konung 1252, och han störtades
1282 från tronen av sonen Sancho. — A. var
sin tids lärdaste furste, kallades därför
»filosofen» och »astronomen». Han fullbordade
den av hans fader började lagsamlingen, som
1501 blev allmän landslag, och författade del
vis själv den stora spanska krönikan »Cröni
ca general». Den kastilianska dialekten blev
härigenom spanskt riksspråk, och A. påbjöd
dess användning som rättsspråk i st. f.
latinet. Redan som prins lät han utarbeta
de astronomiska s. k. alfonsinska tabellerna
(se d. o.).
Alfo’nso XI, konung av Kastilien och Leön
(d. 1350). övertog 1325 knappt 15-årig
regeringen och erhöll binamnet »hämnaren» på
grund av den blodiga hårdhet, varmed han
hävdade kronans myndighet. Han gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
