Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alger (växter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
Alger
490
som algblått, fykocyan, algbrunt, f y
ko-x a n t i n, samt algrött, fykoerytrin, och
dessa färgämnen meddela, allt efter den
ym-nighetsgrad, med vilken de ingå i
kromatofo-rerna, åt de alger, som äga dem, andra
färger än den rent gröna. En del alger bli
sålunda blågröna, en annan del lädergula,
återigen andra olivbruna och ännu andra röda
eller rödvioletta. I vissa fall bero färgen
och färgstyrkan hos algerna på de yttre
förhållanden, t. ex. på det djup, den beskuggning,
o. s. v., under vilka de leva. Vid denna
olikhet i färg fäste systematikerna redan tidigt
en så stor vikt, att de med anledning härav
indelade algerna i fyra stora avdelningar: de
blågröna, de gröna, de bruna och de
röd a. Denna färgsystematik lever ännu
kvar i gruppernas namn, men färgen är icke
den enda eller ens den viktigaste
skiljekaraktären på dem, utan algernas systematik
grundas naturligtvis på väsentliga skiljaktigheter
i organisation och byggnad för övrigt.
Bland ämnen, som förekomma hos en del
alger i större mängd än hos andra växter, må
nämnas kalium-, natrium-, brom- och
jodföreningar. Det är närvaron av dessa ämnen,
som gör, att åtskilliga alger, i synnerhet
grövre tångarter, äro av vikt i ekonomiskt
avseende, i det de lämna material för
tillverkning av kali, soda, jod och brom. Den
ursprungligen av cellulosa eller
cellulosalik-nande ämne bestående cellväggen hos många
alger, särskilt rödalger, omvandlas senare
mycket ofta till geléämne, varpå deras
användbarhet som föda beror. Hos andra åter
upptager cellväggen uti sig en mängd
oorganiska ämnen: så hos de s. k. k a 1 k a 1 g e
r-n a kalkföreningar (t. ex. litotamnier och
ko-rallinéer bland de röda, flera sifonéer, som
t. ex. Halimeda, bland de gröna algerna)
och hos diatomacéerna kiselföreningar.
Dessa växter bidraga då, genom de vid
växtens död kvarblivande mineralskeletten, till
bildning av bergarter och jordalger, sådana
som vissa slag av kalksten (t. ex. i
dolo-miterna), kiselskiffer och bergmjöl.
Flera kalkalger spela en dominerande roll vid
bildningen av de tropiska havens s. k.
korallrev.
Vad den yttre formen vidkommer,
förefinnes inom algerna en högst betydlig
växling. Medan hos det ojämförligt största
antalet alger näringsorganen utgöras endast av
en föga differentierad bål, så finnas dock,
särskilt bland bruna och röda alger, många
arter med ganska tydligt skilda stam- och
bladorgan. Näringsupptagande rötter finnas
knappast hos algerna. Däremot synas de
hos dessa växter ofta ymnigt uppträdande
hårbildningarna på något sätt stå i
närings upptagandets och ämnesomsättningens
tjänst. De encelliga algerna äro över huvud
taget mikroskopiskt små; de minsta arterna
ha en diameter av endast några hundradels
millimeter. Jämte dessa för obeväpnat äga
ej synbara organismer innefatta algerna
former av alla storlekar, ända till de jättealger
av många 10-tal meters längd bland
brunalgerna, såsom Macrocystis, Pelagophycus
m. fl., vilka förekomma vid Patagoniens,
Chiles och v. Nordamerikas kuster.
De lägsta algformerna, de blågröna algerna,
äga, så vitt man vet, endast könlös
fortplantning. Hos de övriga förekommer jämte rent
könlös förökning även könsfortplantning av
olika typer. Närmare redogörelse härför
lämnas under respektive alggrupper (se Grö
n-alger, Rödalger o. s. v.).
Många alger äro av ekonomisk vikt. Flera
brun- och rödalger äro ätliga, användas
vid beredningen av karraghen och agar-agar
samt äro vid Japans kuster rent av föremål
för målmedveten odling. Exportvärdet av
ätliga japanska alger uppgår till flera millioner
kronor årligen. De stora brunalgerna utgöra
på många ställen ett viktigt råmaterial för
beredning av gödningsämnen. Officinella äro
de torkade stammarna av Laminaria (s. k.
»stipites Laminariae»). Diatomacéernas
kisel-skal användas vid beredning av dynamit, som
polermedel m. m. För djurlivet i hav och sjöar
äro planktonalgerna av största betydelse.
Beträffande algernas geografiska
utbredning må framhållas, att inom flera
av de stora systematiska grupperna finnas
arter, som ha så vidsträckt utbredning, att
de äro att anse som verkliga kosmopoliter.
Så äro särskilt blågröna alger, kiselalger,
konjugater och egentliga grönalger rika på
kosmopolitiska släkten och arter. De högre
algerna äro däremot icke alls i samma grad
kosmopolitiska utan ha en betydligt mer
begränsad utbredning, ehuruväl även här finnas
arter med mycket vidsträckta
utbredningsområden.
Algernas allmänna växtgeografi är ännu
till stora delar mycket litet utforskad.
Söt-vattensalgerna ha väl ännu knappast blivit
behandlade från allmänt växtgeografiska
synpunkter. Havsalgerna äro i det hänseendet
betydligt bättre kända, ehuru ännu stora
havsområden äro mycket bristfälligt
undersökta eller rent av okända. På grund av vad
man hittills känner torde havsalgvegetationen
lämpligen kunna indelas i följande
växtgeograf iska zoner och provinser:
I) Den arktiska zonen, omfattande
Norra ishavets algflora. Den kan uppdelas i
åtminstone tre provinser: 1) spetsberg
s-provinsen med östgrönland, 2) den
sibiriska och 3) den amerikanska
provinsen, den sistnämnda möjligen
ytterligare uppdelad i ett par underprovinser.
II) Den norra tempererade zonen,
som omfattar dels 1) den
nordatlantiska provinsen, vars arter återfinnas vid
Europas och Nordamerikas atlantiska kuster,
dels 2) den nordpacifika provinsen,
som omfattar n. Stilla oceanens
floraområ-de. På grund av att den varma
Golfström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
