Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alger (växter) - Alger (departement) - Alger (Algier, stad) - Algeriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
Alger—Algeriet
492
men gör sina verkningar gällande långt mot
n. utefter Norges kust, medan å andra
sidan den kalla Labradorströmmen går ganska
långt mot s. utefter Nordamerikas östkust,
gå de nordatlantiska algarterna vid Europas
kuster långt nordligare än vid Amerikas.
Till den nordatlantiska provinsen ansluter
sig Östersjön, som visar sin natur som
utsötad havsvik bland annat genom delvis
förkrympta havsalgformer. Till atlantfloran
anknyter sig vidare Medelhavets, som
dock i flera hänseenden visar en viss
överensstämmelse med de tropiska
halvsalgflo-rorna, varför detta område lämpligare kan
karakteriseras som subtropiskt. Den
nord-pacifika provinsen omfattar följande mer eller
mindre skarpt begränsade områden: 1)
Berings hav eller Alaskaprovinsen,
2) Ochotska havet, 3)
västameri-kanska provinsen samt 4) den j
a-panska provinsen, omfattande
Japanska havet, som i floristiskt hänseende visar sig
som ett eget utvecklingsområde av ganska
stor självständighet. Japans pacifika kuster
ha däremot en mot s. alltmer utpräglad
subtropisk karaktär.
III) Den tropiska zonen, som kan delas
i tvenne stora provinser: 1) den tropiska
Atlanten, omfattande Västindien jämte
Bermudasöarna samt Afrikas tropiska
atlant-kust från Kanarieöarna. Afrikas tropiska
atlantkust är dock mycket ofullständigt känd,
varför provinsen nog framdeles kanske bör
uppdelas; 2) den indopacifika
provinsen (med Röda havet), som omfattar Afrikas
östkust ungefär till Natal, Arabien, Främre
och Bortre indiska halvöarna, Malajiska
arkipelagen, Australiens tropiska kuster samt
Stilla havet. Denna väldiga provins utmärkes
av många gemensamma arter med ytterst
vidsträckt utbredning från Afrikas östkust i
v. ända fram till Central- och Sydamerikas
västkust i ö. En närmare undersökning
kommer med all säkerhet att leda till att
området kan uppdelas i flera underprovinser.
Den indopacifika provinsen uppvisar även
påtaglig floristisk överensstämmelse med
Västindiens algflora, vilket vittnar om att
sistnämnda floraområde en gång — före
Panama-näsets bildande — stod i direkt förbindelse
med Stilla oceanen.
IV) Den södra tempererade
zonen, som omfattar åtminstone två floristiskt
väl karakteriserade provinser, nämligen: 1)
Kap-provinsen och 2) den s y d a
u-s t ra 1 is k a provinsen med Tasmanien
och Nya Zeeland, bägge med delvis
subtropisk prägel och många endemiska arter.
V) Den subantarktiska zonen,
som omfattar algfloran inom området:
Sydamerikas sydspets
(Eldslandet)—Falklands-öarna—Sydgeorgien—Kerguelen. Möjligen
bör Sydgeorgien, utmärkt av talrika
endemiska arter, hellre räknas till den sjätte
gruppen.
VI) Den antarktiska zonen, som
omfattar algvegetationen i de rent
antark-tiska haven. Som en egendomlighet må
framhållas, att de antarktisk-subantarktiska
haven ha flera släkten gemensamma med de
arktiska och nordliga haven, vilka släkten
inom de så vitt skilda områdena företrädas
av varandra mycket lika och närstående
arter. Förklaringen härtill är ännu höljd i
dunkel.
Vår nuvarande kännedom om algerna är
till stor del grundad på svenska forskares
arbeten. N. S—s.
Algernas paleobotaniska och g e
o-logiska betydelse har på senare tider
kommit mera i förgrunden. Dels har man funnit
fossila kalklager i åtskilliga geologiska
formationer, däribland i de mycket gamla
al-gonkiska bildningarna, dels har man funnit
dem uppträda bergartsbildande i större skala,
än man förr vetat, så t. ex. i Sveriges
kam-brosilur, flerstädes på Gottland och vid
Bjär-sjölagård i Skåne, samt i yngre formationer,
t. ex. i tertiär, där Lithothamnium-nrter
uppbygga hela kalkstenslag. Se f. ö. K a 1 k a
1-ge r. K. A. G.
Alger [al£e’j, mellersta depart. i n. Algeriet
(se d. o.); 54,540 kvkm, 1,788,857 inv. (1921),
varav 308,132 européer. Huvudstad: Alger.
Alger [al$e’], förr Algi er [al^Fr],
huvudstad i Algeriet, vid Medelhavet. 206,595 inv.
(1921), varav 154,960 européer. A. är beläget
på en brant strandsluttning vid v. sidan av
en havsvik, som förvandlats till en utmärkt
krigs- och handelshamn. Den rymliga kajen
med järnvägsstationen förbindes genom
trappor med stadens stora terrassanläggning
Boulevard de la République, Boulevard Sadi Carnot
och Boulevard de France, en praktfull, 2 km
lång, öppen promenad med ståtliga palats, bl.
a. rådhuset, justitiepalatset och Stora moskén.
Staden når sin högsta punkt, 123 m ö. h., i
Kasba, dejernas forna residens, nu ett citadell.
Däromkring ligger den intressanta arabstaden
med sina fyrkantiga hus nästan ovanpå
varandra. Taken äro platta, väggarna utan
fönster åt gatan. De gallerförsedda titthålen ge
husen utseende av fängelser. — A. är
ärkebiskopssäte, har universitet, en muhammedansk
högskola {ma’drasa), högre skolor för
lantbruk, handel, hydrografi och de fria konsterna.
Är huvudstad i depart. Alger. Genom
järnvägar samt talrika chausséer står A. i god
förbindelse med det inre landet. Säd, vin, tobak,
frukt m. m. exporteras. A. är en förträfflig
kurort för bröstsjuka, framför allt vintertiden,
då medeltemp. är 12°. På ömse sidor om A.
vid havet ligga förstäderna S:t Eugène och
Mustapha Supérieur, där guvernören vistas
under sommaren. A. grundlädes 935.
Algeriet [alferi’et], fr. Algérie [al^eri’],
fransk besittning i Nordafrika vid
Medelhavet, räknas till själva Frankrike. 575,289
kvkm, 5,802,464 inv. (1921), därav 831,040
européer, till största delen spanjorer, italienare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
