Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Algfiskar - Algfärgämnen - Alghero - Algier - Algoa bay - Algol (β Persei) - Algolstjärnor - Algonkiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
Algfärgämnen—Algonkiner
498
lig; den mindre arten är karminröd med vita
fläckar, gul buk och safirblå ögon. En viss
vård om avkomman förekommer, i det att
hanen upptager äggen i en fåra under stjärten
och bär dem där, tills de äro kläckta. Rend.
Algfärgämnen benämnas de röda, blå och
gulbruna färgämnen, som jämte klorofyll
förefinnas i algernas k r o m a t o f o r e r (se d. o.).
De högre växternas (fröväxternas,
ormbunks-växternas och mossornas) kromatoforer äro
gröna, på grund av att de alltid innehålla
företrädesvis klorofyll, som är grönt.
Härpå beror den högre växtvärldens
övervägande gröna bladfärg. Annan bladfärg
orsakas antingen av färgad cellsaft (som t. ex.
blodbokens och andra dylika varieteters
brunröda blad) eller också av det gröna
klorofyllets förstöring, så att kromatoforernas
gula färgämnen (xantofyll och k a r
o-t i n) bli förhärskande (som t. ex. hos
gulnade höstlöv).
Algernas kromatoforer däremot kunna vara
icke blott gröna utan även bruna, röda,
blågröna och blåvioletta i olika skiftningar.
Olikheten i algernas färg är så påfallande,
att deras systematik redan tidigt delvis
grundats härpå (se Alger). Alla alger hålla
gröna färgämnen, klorofyll av olika slag,
jämte xantofyll och karotin liksom de högre
växterna. De s. k. grönalgerna
(Chlo-rophyceae) och konjugaterna
(Conju-gatae) ha icke heller några andra
algfärgämnen. Därpå beror deras rent gröna färg.
Brunalgerna (Phaeophyceae) och k
i-selalgerna (Diatomeae) ha ytterligare
ett gulbrunt färgämne, fykoxantin, som
är besläktat med de gröna växternas ovan
omnämnda gula färgämnen. De bruna
algernas kromatoforer innehålla emellertid
relativt mera av de gula färgämnena än de högre
växterna och grönalgerna, och härpå beror
deras gulbruna färgton. De röda algernas
(Rhodophyceae) färg beror på att deras
kromatoforer jämte klorofyll och gula
färgämnen även alltid innehålla ett vackert rött
färgämne, fykoerytrin. Detta utlöses
lätt genom att lägga rödalger i färskvatten,
då man erhåller en vackert röd,
fluorescerande lösning. De röda algerna äro
emellertid icke alltid klart röda, utan purpurröda,
violetta eller rödbruna. I sådant fall
innehålla de också ett blått färgämne, f y k
o-c y a n, som utlöses på samma sätt som
fyko-erytrinet. En fykocyanlösning är blå med röd
fluorescens. Både fykoerytrin och fykocyan
äro äggviteartade ämnen, besläktade med
blodfärgämnet. Såväl fykoerytrin som fykocyan
kunna lätt förstöras i starkt ljus. Detta
förklarar, varför en och samma rödalgart kan ha
olika färg vid olika årstider eller på olika djup.
Algfärgämnena möjliggöra för algerna att
på djupare vatten för assimilation absorbera
just de ljusstrålar, som där stå dem till buds.
Till omkr. 15 m djup nedtränger t. ex.
huvudsakligen blått oeh grönt ljus. Det gröna
klorofyllet kan ej absorbera och använda
detta ljus för assimilationen, men tack vare
närvaron av det röda fykoerytrinet är detta
likväl möjligt för en rödalg. Härigenom
förklaras, varför de på de större djupen växande
algerna i regel äro röda; en grönalg skulle
där icke kunna assimilera. N. S—s.
Alghe’ro, hamnstad på Sardiniens västkust
(Italien), norrut; 11,000 inv. Biskopssäte.
Vinodling och korallfiske.
Algier [alzi’r], äldre namnform för Alger.
Algöa bay, en tämligen bred havsvik på
Kaplandets s. ö. kust, Afrika. I s. v. hörnet
av viken ligger hamnstaden Port Elizabeth
med en rätt väl skyddad förankringsplats.
Algol [-5’1] (P Per se i), en av de
ljusstarkaste stjärnorna i stjärnbilden Perseus, tillhör
spektralklassen B 8 (jfr Spektralklass).
Särskilt bekant för sina regelbundna
ljusväxlingar. Är typen för en hel klass av
föränderliga stjärnor, algolstjärnor
(förmörkelsestjärnor), karakteriserade därigenom,
att ljusväxlingen är inskränkt till en
kortare del av den i och för sig korta
perioden. Ljusväxlingen hos A. upptäcktes 1667
av Montanari och har sedermera ingående
studerats av bl. a. Goodricke, Vogel och
Schei-ner. A. bibehåller sin största ljusstyrka
(storleken 2,3) i 2 dygn 10 tim., sjunker därpå
under loppet av ungefär 5 tim. till sin minsta
ljusstyrka (storleken 3,5) och stiger därpå
under 5 tim. åter till sin största ljusstyrka. Hela
ljusväxlingsperioden uppgår till 2 dygn 20 tim.
49 min. men är underkastad vissa mindre,
se-kulära förändringar. Är 1891 visade de tyska
astronomerna Vogel och Scheiner med
spektro-skopets tillhjälp, att A:s radialhastighet,
som i genomsnitt är 4 km i sek. i riktning
bort från solen, var underkastad periodiska
förändringar, vilka följde samma period som
de direkt iakttagna ljusväxlingarna, och
uppställde på grund, härav förklaringen till dessa.
A. är en dubbelstjärna, vars banplan lutar
med en mycket liten vinkel mot vår synlinje.
Den ena komponenten, som är mörk, kommer
på grund av de båda kropparnas rörelse kring
varandra att periodiskt delvis bortskymma
den ljusa, och därigenom uppkomma
ljusväxlingarna. Utom A. finnas åtskilliga andra,
omkring 130, föränderliga stjärnor med
ljusväxlingar av samma natur som dennas. S. A-f.
Algolstjärnor, se Algol.
Algonkiner, namn på en amerikansk
språkgrupp, omfattande ett stort antal större och
smärre stammar, utbredda över en
vidsträcktare areal än någon annan å nordamerikanska
kontinenten. De bebodde trakterna mellan
Hudsonviken och de Stora sjöarna. Från detta
ofantliga område gingo dessutom utlöpare ned
efter atlantiska kusten ända till Syd-Carolina
samt framträngde mellan Alleghanybergen
och Mississippi till Tennessee och utefter
Saskatchewan floden till Klippiga bergen. Av de
viktigare och mera kända folk, som räknats
till algonkingruppen, må anföras: svartföt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
