- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 1. A - Arcimboldus /
565-566

(1923) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allitteration, uddrim el. stavrim - Allium - Allmoge - Allmogedräkt - Allmogekultur - Allmogemål - Allmogemålningar - Allmogestil - Allmogevävnader, Svenska - Allmosa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

565

Allium—Allmosa

566

rade resterna av fornsvensk och forndansk
al-litterationspoesi; i Sverige blev denna
utträngd av slutrimmad vers redan under
medeltiden. I nyare tid har allitterationen nyttjats
som metriskt medel blott i efterbildningar (t.
ex. av Ling och Tegnér) och översättningar av
forndikter. Stilistiskt, d. v. s. för att väcka
en viss stämning, åstadkomma ett särskilt
intryck, användes den i stor utsträckning av
skalderna. Modern isländsk diktning använder
allitteration jämte rim; i finsk folkdiktning
brukar var vers innehålla ett par
allittera-tioner. Se 0. Gjerdman i »Språk och stil» 1912.

A’llium, lat. namnet på löksläktet (se
d. o.i.

Allmoge (fsv. almughi, allmoghi; isl.
al-mügi, almugr), eg. folket, menigheten; numera
liktydigt med bönder, bondfolk, »gemene man».

Ällmogedräkt, se Folkdräkt.

Allmogekultur, kulturen hos de bredare
folklagren, särskilt på landsbygden, inom de
s. k. kulturfolken, för så vitt den särskilt
tillhör dessa folklager i motsats till dels de s. k.
högre samhällsklasserna och dels invånarna i
andra länder eller trakter. Allmogekulturen
framträder i sin verksamhet och därav
alstrade kulturegendom, vilken är dels av andlig,
dels av materiell natur. Den är en frukt av
allmogens eget kynne och präglas följaktligen
på en gång av självständighet och
konservatism. På grund av sin traditionstrohet
bevarar den ofta kvarlevor av vitt skilda
kulturskeden från och med de mest ålderdomliga
fram till kulturalster och konststilar, som
allmogen lånat från stadsbefolkningen och de
högre samhällsklasserna under förflutna tider
men mer eller mindre omarbetat efter sin
smak och sålunda påtryckt sin egen prägel.
Till allmogekulturens egendom höra dels från
primitiva kulturskeden ärvda, ävensom av
allmogen i senare tid självständigt uppfunna och
traditionsvis utarbetade kulturföreteelser, dels
från stadskulturen och högreståndskulturen
lånade, men efter allmogens krav och smak
bearbetade kulturförvärv samt dels ock
sådana av industrikulturen speciellt för
allmogen framställda alster, som allmänt godtagits
av allmogen och införlivats i dess
levnadsförhållanden. För kulturhistorien och särskilt för
folklivsforskningen är kunskapen om
allmogekulturen särdeles värdefull, bl. a. på grund
av dess förmåga att från förgångna, stundom
mycket avlägsna kulturperioder bevara
vittnesbörd, som annorstädes gått förlorade. Dess
praktiska värde ligger framför allt i det
livande inflytande, som den utövar på slöjd och
hantverk. Intresset för allmogekulturen har
under de senaste årtiondena fått ett livaktigt
uttryck genom forsknings-, musei- och
kulturskyddsverksamheten på dess område. N. E. H.*

Allmogemål, se Landsmål.

Allmogemålningar, se K i s t b r e v och
Vägbonader.

Allmogestil. Detta till sitt begrepp ganska
svävande uttryck brukas vanligen som en

gemensam beteckning på alla de
stilriktningar, som uppstått därigenom, att allmogen
vid tillverkningen av sitt husgeråd efter egen
smak och eget omdöme omgestaltat och
bearbetat motiv, som under tidernas lopp lånats
från de högre samhällsklasserna och
stadsbefolkningen. All s. k. allmogestil återgår således
väsentligen på de historiska konststilarna,
ehuru med avvikelser från och hopblandning
av dessa. Såsom ett grundvillkor kräver all
allmogestil, att en verkligt folklig
smakriktning ingripit vid föremålets tillkomst och på
detta satt sin karakteristiska stämpel. En
följd härav är, att föremål, som kunna
hänföras till verklig allmogestil, utmärka sig för
en mycket växlande särprägel efter de skilda
orts- och landskapsbefolkningarnas sinnesart
och gamla kulturförbindelser. Man bör
därför, även när det uteslutande gäller vårt eget
land, egentligen tala om ett flertal
allmogestilar. Stora äro t. ex. kontrasterna i detta
hänseende mellan Skåne och Västerbotten,
Dalarna och Södermanland. — Såsom
allmogestil plägar man ock beteckna en stilriktning,
som framkonstruerats med allmogeslöjdens
alster såsom förebilder och med tillämpning för
industriell tillverkning. Till allmogestil böra
däremot icke räknas sådana gammaldags
anspråkslösare möbler och husgeråd, som i
själva verket tillhört högre
samhällsklassers vardagsbohag eller småborgares och
lägre ämbetsmäns lösöre och som icke äro
alster av hemslöjd utan typiska uttryck för
sin tids enklare hantverk. — Obestridligt är,
att allmogestilarna, sedan de, ehuru långt
tidigare uppmärksammade, omsider genom
Nordiska museet (se d. o.) och
landsortsmuse-erna vunnit sin välförtjänta uppskattning,
genom sina enkelt ändamålsenliga men ofta
dock vackra former och sina glada färger,
särskilt under den senare tidens strävan
efter egna hem på landet, avsevärt inverkat
på bostädernas både inre och yttre
utseende. I all synnerhet har vävnadskonsten
rönt inflytande. För all fabriksproduktion
äro emellertid allmogestilarna fullkomligt
olämpliga: deras förtjänster ligga framför
allt i deras soliditet, vad såväl materialurval
som arbete beträffar, samt i den naiva
ursprungligheten och den intima originaliteten
i det dekorativa utförandet. Ett nödvändigt
villkor för allmogestilarnas rätta bevarande
och utnyttjande är därför hemslöjdens
återupplivande. Med insikt om detta förhållande
stiftades ock redan år 1899 Föreningen för
svensk hemslöjd (se d. o.), som följts av ett
flertal landsorganisationer med liknande
syfte. N. E. H.

Allmogevävnader, Svenska, se
Vävning samt Dukagångsvävnad, F 1 o
s-sa, Krabbasnår, Munkabälte,
Opp-hämta, Rosengång och Rödlakan.

Allmosa, frivillig gåva åt nödlidande. I
de första kristna samfunden var det sed att
genom frivilliga gåvor underhålla prästerna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 7 15:53:17 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfda/0337.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free