Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmänt kyrkomöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579
Allmänt kyrkomöte
580
inför en av domkapitlet förordnad, inom
valdistriktet boende valförrättare och välja med
slutna sedlar ombud. För varje ombud väljes
en suppleant.
I kyrkomötets överläggningar men ej i
dess beslut, såvida de icke själva äro
ledamöter, kunna deltaga även cheferna för
Jus-titie- och Ecklesiastikdepartementen.
Kyrkomötets sammankallande liksom
åtskiljande beror städse på K. m:t, varvid dock
är att märka, att K. m:t är skyldig att låta
det vara samlat en månad. Kyrkomötet
konstitueras och arbetar under ärkebiskopens
självskrivna ordförandeskap eller, vid förfall
för denne, under annan av K. m:t såsom
ordförande förordnad biskop. Kyrkomötets
beslut fattas, efter ärendenas beredning genom
utskott och prästerliga avdelningen, in pleno
genom enkel majoritet. För beslut i fråga
om antagande av ny bibelöversättning,
psalmbok, evangeliebok, kyrkohandbok eller
katekes fordras dock kvalificerad majoritet av
två tredjedelar av de närvarande. Varje
ledamot har en röst.
Angående ärendenas beredning vid
kyrkomötet innehåller kyrkomötesförordningen blott
den bestämmelsen, att när fråga är om
antagande av nyssnämnda kyrkliga böcker,
mötets prästerliga ledamöter skola avgiva
förberedande betänkande, under det att
bestämmandet av arbetsordning i övrigt överlämnas
åt kyrkomötet. En sådan är ock av
kyrkomötet antagen. Enligt denna skola för
ärendens beredning finnas dels tre ständiga
utskott (kyrkolags-, expeditions- och
ekonomiutskott med resp. 10, 6 och 8 ledamöter),
vilka varje kyrkomöte skall tillsätta vid sitt
tredje plenum, dels tillfälliga och dels
särskilda utskott. I alla utskotten skola präster
och lekmän till lika antal ingå. I kyrkomötet
äger såväl K. m:t som varje
kyrkomötesom-bud initiativrätt, dock får det enskilda
initiativet genom motion icke begagnas senare än
inom åtta dagar efter den, till vilken mötet
blivit av K. m:t sammankallat.
Kyrkomötet tillkommer enl. R. F. § 87:2
att gemensamt med K. m:t och riksdagen
deltaga i den allmänna kyrkolagstiftningen.
Dess ställning därvid anges i nämnda
paragraf så: »dock att därvid (= i det statliga
lagstiftningsarbetet) erfordras samtycke
jämväl av allmänt kyrkomöte». Denna
kyrkomötets likställighet med dessa statsorgan vid
kyrkolagstiftningen medför även, att i fråga
om lagtolkningar genom Högsta domstolen
kyrkomötet äger samma rätt som riksdagen,
enligt R. F. § 88, att ogilla dessa. De
upphöra då att vara gällande, även om de icke
blivit ogillade av riksdagen. I fråga om den
speciella kyrkolagstiftningens ena form, den
prästerliga privilegielagstiftningen, fordras
enl. R. F. § 114 för förändring eller
upphävande av sådan »Konungens och
riksdagens sammanstämmande beslut» samt »bifall
av allmänt kyrkomöte».
Utom dessa i grundlagen medgivna
befogenheter äger kyrkomötet enl.
kyrkomötesförordningen § 9 att upptaga kyrkliga mål,
som konungen till mötet överlämnar eller
varom fråga av någon dess ledamot väckes.
Mötet äger dock ej att i dessa mål annat eller
mera besluta än underdåninga utlåtanden samt
föreställningar och önskningar att hos
konungen anmälas. Till någon annan än K. m:t kan
kyrkomötet ej vända sig. Den av 1920 års
riksdag hos K. m:t begärda utredningen, om
och i vad mån kyrkomötets rätt att med
konungen och riksdagen lagstifta i
kyrkolagsfrå-gor må kunna avskaffas och ersättas av rätten
att i dylika frågor avgiva utlåtande, är ännu
endast delvis utförd.
Historik. Den kristna kyrkan bygger på
det ekumeniska (allm.) konsiliet såsom sitt
högsta organ. Där ett sådant konsilium ej
kan samlas, ersättes det av andra allmänna
möten för viss bekännelses, visst lands eller
visst kyrkoterritoriums kyrka. Under
medeltiden höllos i den svenska kyrkoprovinsen
åtskilliga allmänna möten, provinsialsynoder,
under den tidigare medeltiden räknande icke blott
präster utan ock lekmän som deltagare men
längre fram förvandlade till rena prästmöten.
De viktigaste av dessa voro mötet i
Linköping 1152, vid vilket bl. a. beslöts erläggande
av den s. k. peterspenningen, samt mötet i
Skänninge 1248, som förde den svenska
kyrkan ett stort steg närmare den katolska
kristenheten genom sina beslut om prästernas
celibat och åläggande för biskoparna att anskaffa
och studera den senaste dekretalsamlingen.
Även efter kyrkoreformationens införande
fortfor kyrkomötet, provinskonsiliet, att i sin
prästerliga form fungera, blott med den
förändringen, att det nu var konungen, som
enligt den vid Västerås riksdag 1527 erhållna
högsta uppsiktsrätten sammankallade det. Så
samlades ock på konungens kallelse i Örebro
1529 det nya kyrkoskickets första allm.
kyrkomöte, som vidare fullföljde
reformationsverket genom bestämmelser i fråga om
lära, kult och författning. Allra viktigast
blev 1593 års kyrkomöte i Uppsala (se U p
p-sala möte), som även kyrkorättsligt blev
av oerhörd betydelse. Icke det allmänna
stän-dermötet utan det prästerliga kyrkomötet
bestämde här i ett av de mest kritiska skedena
av vår historia om Sveriges kyrka, och rikets
ständer erkände genom sitt godtagande av
besluten dess kompetens att stifta bindande lag
för konung och folk. Med undantag av ett
kyrkomöte i Uppsala 1595, sammankallat av
ärkebiskopen, höllos hädanefter inga allmänna
kyrkomöten i Sverige före det år 1868
sammankallade.
Kyrkan representerades under denna
mellantid dels av riksdagen i dess helhet med eller
— såsom under frihetstiden — utan
konungens samverkan, och dels, utom med ett
avbrott 1686—1734, av det vid riksdagen
samlade prästeståndet, som därför ock
under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
