Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almlöf, Hedvig Kristina Elisabet (Betty) - Almlöf, Karl Anders Knut - Almlöf, Nils Vilhelm - Almnäs - Almohader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603
Almlöf—Almohader
601
i »Sällskap där man har tråkigt», Monika i
»Evas systrar», Amalia i »Släktingar». (Sbg.)
Almlöf, Karl Anders Knut,
skådespelare (1829—1899), son till N. V. A. Han skulle
egentligen bli präst, predikade också flera
gånger men följde 1851 sin håg för scenen
och debuterade hos
P. J. Deland, vars
sällskap han sedan
tillhörde till 1861
med undantag av
en anställning vid
Kungl. teatern 1852
—53. 1861—63 var
han anställd vid
dåv. Mindre teatern
(Stjernströms) och
övergick 1863 vid
teaterns inköp till
de kungl. scenerna,
som han tillhörde
ända till 1882,
var
efter han endast gav gästroller å de kungl.
scenerna eller i landsorten.
A. kan betraktas såsom sin tids ypperste
svenske karaktärsskådespelare. Utbildad i
Delands förträffliga skola, i hög grad intelligent,
utrustad med den skarpaste
individualise-ringsförmåga och stark självkritik, blev han
en synnerligen mångsidig skådespelare,
huvudsakligen på det komiska området; i synnerhet
voro hans gubbtyper utmärkta. Han gav
betydelsefulla föredömen av scenisk
verklighetstrohet och ägde en fond av äkta, om än något
torr humor. En särskild styrka hade han i
utformningen av sådana repliker, som
blixt-likt belysa en karaktär. Bland hans omkr.
400 roller må nämnas Fromont i
»Fregattkaptenen», Vansen i »Egmont», Schumrich i
»Släktingar», Damoiseau i »De båda döve»,
Perrichon i »Perrichons resa», Poirier i
»Klädeshandlaren och hans måg», Gaspard i
»Debutanten och hennes far», Daniel Hejre i »De
ungas förbund», Rudolf Mörk i
»Sparlakans-läxor», Menelaus i »Den sköna Helena»,
Be-noiton i »Familjen Benoiton», Harpagon i
»Den girige» samt titelrollerna i »Advokaten
Knifving» och »Onkel Sam». (Sbg.)
Almlöf. Nils Vilhelm, skådespelare
(1799—1875). Var e. o. tjänsteman och vid
sidan därav kantor och organist vid en av
huvudstadens kyrkor, då den vackre ynglingens
sköna stämma väckte Du Puys
uppmärksamhet och föranledde hans antagande 1818 som
elev vid Kungl. teatern. Ett par år senare
blev han skådespelare. Hans första större
roll var Leicester i Schillers »Maria Stuart»,
som upptogs på svenska scenen 1821.
För skådespelarkonsten hade A. synnerligen
stora förutsättningar i sin ovanligt ståtliga
växt, fina hållning, vackra och
karakteristiska drag, eldiga blick, välljudande manliga
stämma och hela väsendets ädelhet. Som
ka-raktärsframställare gav han beundransvärt de
kraftiga, bestämda konturerna, starka
skug
gor och dagrar, men hade mindre sinne för
mellanfärgerna. Hans konstnärskap utmärkte
sig för sin överlägsenhet i talets svåra konst,
och över hans uppträdande låg alltid något
förnämt och aristokratiskt. Över 400 roller
utförde han under sin femtiosjuåriga, lysande
skådespelarbana. Märkligast bland dessa
voro titelrollerna i sorgespelen »Othello», »Sulla»,
»Wallensteins död», »Fiesco», »Marino
Fa-liero» och »Hamlet» samt i dramerna »Herman
von Unna» och »Falkland», Shakespeare i
»Shakespeare kär», Georges i »Trettio år av
en spelares levnad». Bland hans roller
märkas vidare Hugo i »Skulden», Frans Moor i
»Rövarbandet», Jaromir i »Stamfrun», Don
Silva i »Hernani», Filip II i »Don Carlos»,
Leon i »Slottet Montenero», Don Cesar i
»Amanda eller Stolthet mot stolthet»,
Morton i »Kväkaren och dansösen», Bolingbroke i
»Ett glas vatten», Kristian IV i
»Älvjungfrun», markisen i »En fattig ädling» och
kammarherre Bratsberg i »De ungas förbund».
A. är den förste svenske skådespelare, som
inropats efter spektaklets slut (1826), den
förste, som fick resestipendium, den förste, som
erhöll titeln premiäraktör (1851), och den
förste, som hedrats med en inhemsk orden (1858).
Genom sitt ädla enskilda liv bidrog han i
betydlig mån att sprida anseende över den
dramatiska konstens utövare. Var gift 1) med
Karin Cederberg (1794—-1838), skådespelerska
vid Kungl. teatern 1818—38 (moder till
Knut Almlöf), 2) med Charlotta Ficker (1813
—82), skådespelerska vid Kungl. teatern 1834
—56. Hans porträtt återgives på vidstående
plansch. (Sbg.)
Almnäs, gods i n. ö. Västergötland, 6 km.
s. om Hjo; N. Fågelås socken, Skaraborgs
län. Omfattar 24 mantal med ett
taxeringsvärde av 1,435,000 kr. samt tegelbruk, såg
och kvarn. Den slottslika huvudbyggnaden,
som uppfördes 1773—76 och restaurerades i
slutet av 1800-talet av frih. O. Dickson,
ligger vid en vacker vik av Vättern och omges
av en stor trädgård och park. A. är en
mönstergård med stor ladugård. — Under
medeltiden hörde A. till Alvastra kloster, indrogs
till kronan genom Västerås recess, kom
genom byte till fru Margareta Bjelke 1586 och
tillhörde släkterna Natt och Dag, Horn,
Ehrensten samt köptes 1859 av N. G. Sparre
(senare Första kammarens talman) och
övergick 1898 genom köp till frih. O. Dickson.
Äges sedan 1923 av firman S. Berglund.
Almohader, muhammedansk sekt och
dynasti i n. v. Afrika och Spanien. Sektens stiftare
var en berber, Muhammed ibn Tumart (d.
1128), som bekämpade almoraviderna,
vilkas ortodoxi ej syntes honom tillräckligt
renlärig, samt gjorde sig till härskare över
flera under almoraviderna lydande
stamområden. Hans lärjunge och efterträdare,
Abd-el-Mumin (1130—63), antog kaliftiteln och
underlade sig småningom almoravidernas
besittningar i Afrika och Spanien (1154). Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
