Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alperna - Topografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
627
Alperna
628
och de franska A., till Östalperna Österrikes,
Bayerns och Jugoslaviens alper, medan
Italien innehar delar av både Väst- och
Östalperna. Inom Västalperna skiljer man
vidare Centralalperna eller
Mellan-alperna från de egentliga
Västalperna, som begränsas mot de förra genom
Stora S:t Bernhard-passet mellan Rhönedalen
och Dora Baltea.
A. genomfåras av djupa dalar, och
dalbottnarna i de stora huvuddalarna höja sig endast
långsamt några hundra meter över
dalingången. De viktigaste dalarna inom Väst- och
framför allt Östalperna äro längsdalarna. In
mot dessa gå tvärdalar, som ofta genom
relativt smala pass förbindas med de förra. I
franska A. har härigenom uppstått en
kombination av längs- och tvärdalar för Rhönes
bifloder (se nedan). I Östalpernas längsdalar
flyta Donaus bifloder, delvis med korta
genombrott; Illers och Lechs dalar äro dock
tvärdalar. Inom Centralalperna framstå Rhen- och
Rhönedalarna som de viktigaste längsdalarna,
den förra med genombrott till Bodensjön, den
senare vid Genévesjön. In mot dessa
längsdalar äro på n. sidan riktade flera tvärdalar för
Aar med bifloder. På italienska sidan äro
huvuddalarna utefter hela alpbågen tvärdalar
med undantag av Addadalen, som i likhet med
Engadin kring övre Inn har karaktär av
längsdal. A:s största tvärdal är Adigedalen.
Dalsystemen förbindas genom pass, som sedan
äldsta tider tillika utgöra färdleder dem
emellan. Inom Västalperna förbindas den franska
och italienska sidan genom Col di Tenda,
Mont Genèvre, Mont Cenis (2,098 m), Lilla S:t
Bernhard m. fl. Från Schweiz till Italien leda
Stora S:t Bernhard (2,472 m), Simplon (2,010
m), S:t Gotthard (2,114 m), Splügen, Maloja.
I Östalperna är Brenner (1,370 m) i Tyrolen
huvudpasset till Adigedalen och Italien.
Vidare må nämnas Oberalp- och Furkapassen
mellan Rhen- och Rhönedalarna, Radstädter
Tauern, Semmering, Predil, Loibl i Östalperna.
Dalar och pass skilja från varandra
alp-massiv och alpgrupper, och enl. gammal hävd
särskiljas följande distrikt:
Västalperna. Längst i s. v. på gränsen
till Apenninerna ligga de Liguriska alperna,
därefter följa Havsalperna. På italienska
sidan komma därefter Cottiska och Grajiska
alperna, de senare med Gran Paradiso (4,061
m), på franska sidan Dauphinéalperna och
Savojalperna och i en yttre båge från
Medelhavet till Genévesjön de lägre
Provence-alperna, Drömealperna och Juraalperna upp
till Chablaisalperna. Till Dauphinéalperna hör
den mäktiga Pelvouxgruppen med Les
Ec-rins (4,103 m), till Savojalperna
Montblanc-massivet (4,810 m). På andra sidan Rhöne—
S:t Bernhardlinjen följa därefter Penninska
alperna, Lepontiska alperna och Adulaalperna
s. om Rhöne—Rhendalen, Fribourgalperna,
Bernalperna och Glarnalperna n. om samma
dalgång och utanför dessa åt schweizsidan
bl. a. Emmentalalperna, Schwüz- och
Appen-zellalperna. Mäktigast av dessa grupper äro
Penninska och Bernalperna. Till de förra höra
Dufourspetsen i Monte Rosa (4,638 m),
Misch-abelhörner och Matterhorn (4,505 m), till de
senare Finsteraarhorn (4,275 m), Jungfrau och
Aletschhorn. I sin helhet ingå Bernalperna i
det s. k. Aarmassivet, som därutöver även
omfattar delar av Fribourgalperna med Wildhorn
(3,264 m) och Diablerets samt i ö. Dammastock
(3,633 m) med Galenstock och Tödi (3,623 m)
och som jämte de tidigare nämnda
Pelvoux-och Montblancmassiven, S:t Gotthardmassivet
och längre i ö. Hohe Tauern bildar liksom en
ryggrad i A., betingad av de s. k.
centralmassiven under A:s bildning (se nedan). Till
de norra grupperna kring Vierwaldstättersjön
höra de mindre massiven Titlis (3,239 m),
Pilatus (2,133 m) och Rigi (1,800 m), till
Ap-penzellalperna Säntis (2,504m) s. om Bodensjön.
Östalperna. Inom Östalperna kan man
liksom inom Västalperna särskilja trenne
zoner, av vilka den inre omfattar de mäktigaste
grupperna. Mellan Rhen och övre Inn
(Enga-dindalen) ligga i denna zon Rätiska alperna
med Silvrettagruppen i n., kulminerande i Piz
Linard (3,414 m). I s. höjer sig
Berninamas-sivet mellan Engadin och Adda med Piz
Ber-nina (4,052 m), Östalpernas högsta spets.
Närmast ö. därom följa, från s. räknat,
Adamello-gruppen (3,554 m), Ortlergruppen (3,902 m)
och Ötztalalperna med Wildspitze (3,774 m) och
därefter åt ö. Stubaialperna, Zillertalalperna
(3,523 m) samt Hohe Tauern (Gross Glockner,
3,798 m) och Niedere Tauern, varefter denna
zon avslutas med de lägre Steierska alperna
(Wechsel 1,738 m) i riktning mot Donau och
Noriska alperna s. om Mur, till vilka ansluta
sig Bachbergen (1,543 m) s. om Drava. N. om
denna zon ligga på andra sidan Lechs, Inns,
Salzachs och Enns’ dalgångar Allgaualperna,
Nordtyrolska kalkalperna, Salzburgska
kalkalperna samt Österrikiska kalkalperna, bland
vilka särskiljas flera markerade massiv. Av
dessa kunna nämnas Wettersteingebirge med
Zugspitze (2,964 m), Kaisergebirge (2,344 m),
Steinernes Meer, Übergossene Alm (Hochkönig
2,938 m), Dachsteingebirge (2,996 m) och Totes
Gebirge (Grosser Priel, 2,514 m). Is. zonen
äro de viktigaste grupperna:
Bergamaskal-perna, Sydtyrolska Dolomiterna, Karniska
alperna och Karavankerna och s. om dessa
Vicentinska alperna, Venezianska alperna och
Juliska alperna. Den mäktigaste av dessa
grupper är Dolomiterna, med talrika toppar
över 3,000 m: Marmolata (3,344 m), Monte
Antelao, Monte Cristallo. Längst i ö. märkas
Triglav (2,864 m) i Juliska alperna och
Stein-alpsgruppen i Karavankerna med Grintouz
(2,559 m). — Allmän regel är i fråga om
topparnas höjd, att inom samma massiv
höjden på flertalet toppar är ungefär densamma.
Topparna bilda härigenom ett toppfält; endast
enstaka höjder, som t. ex. Alont Blanc, resa
sig högre över dessa fält.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
