Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alperna - Topografi - Uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
629
Alperna
630
Alpernas vattendrag höra nästan i sin
helhet till Rhens, Rhönes, Pos och Donaus
flodområden. Av Mellaneuropas stora floder
upprinna Rhen och Rhöne ur glaciärer på S:t
Gotthard i Mellanalperna och flyta, den förra
åt ö. och sedan åt n. till Bodensjön, den
senare åt v. till Genèvesjön. Italiens största
flod, Po, upprinner på ö. sluttningen av
Väst-alperna på Monte Viso och når redan efter
tre mils lopp Lombardiska slätten. V.
sluttningen av Västalperna genomskäres av
bifloder till Rhöne; de största äro Durance, Isère
och Arve. Västalpernas ö. sluttning, ävensom
s. brauten av Mellanalperna, fåras av en
mängd bifloder till Po, däribland Dora Riparia,
Dora Baltea och Ticino, och därefter följa
från östalperna Adda, Oglio och Mincio, vilka
liksom Ticino förlora sin karaktär av
bergsfloder efter genomflödet av randsjöar (se
nedan). Norra Mellanalperna korsas av Aar med
bifloder: Saane, Reuss m. fl. östalperna höra
i huvudsak till Donaus flodområde och
genomkorsas av Inn, Salzach, Enns, Mur, Drava och
Sava i väldiga längsdalar. På s. randen av
Östalperna flyta Adige, Piave och Isonzo till
Adriatiska havet. Särskilt de mellersta
delarna av A. äro rika på sjöar, av vilka många
ha betydande storlek. Söderut mot Poslätten
ligga Lago Maggiore, Lago di Como, Lago
dTseo och Lago di Garda. Norrut märkas
Genèvesjön, Zürichsjön och Bodensjön intill eller
nära själva alprandan och innanför denna
Brienz- och Thunsjöarna, Vierwaldstättersjön
och Zugsjön. I liknande läge österut ligga
i alpförlandet Ammersjön, Würmsjön och
Chiemsjön, inom alpranden Attersjön,
Traun-sjön m. fl.
Uppkomst. A. utgöra ett led i det stora
system av tertiära bergskedjor vid
Medelhavet, vilket åt ö. övergår i Centralas ens
väldiga fjällkedjor. Enligt nuv. uppfattning ingår
största delen av A. som ett led i den del av
detta system, som
visar en nordlig
veckningsrörelse
och till vilken även
höra de spanska
kedjorna,
Pyrenéerna, Karpaterna,
Balkanhalvöns berg
och Kaukasus;
sydligaste delen av
Centralalperna och
s. delen av
Östalperna från Lago
Maggiore i v.
tänkas däremot under
namn av de
Dina-riska alperna
tillhöra den del, som
med sydlig
veckningsrörelse omfattar Atlas,
Apenninerna, Dinarider-na, Helleniderna,
Bild 1. Tektonisk översiktskarta över Alperna.
Tauriderna och Iraniderna. Någon skillnad i
topografiskt hänseende mellan dessa båda
tektoniskt skilda delar av A. föreligger
emellertid knappast.
Den nu allmännast antagna föreställningen
om A:s uppkomstsätt går ut på att de största
och mest genomgripande rörelserna varit
överskjutningar i horisontell led. Mellan de av
kristalliniska bergarter bestående
centralmas-siven i v. och n. (se bild 1) samt de Dinariska
alperna i s. ö. sammanpressades liksom mellan
blocken i ett skruvstäd de i mellanliggande
depression liggande bergarterna av olika ålder
och konsistens. Härvid utskildes tvenne s. k.
rotzoner, ur vilkas djup de hoppressade
berglagren skötos upp och valsades ut. Den n.
rotzonen framgår nu närmast innanför och
mellan centralmassiven, under det den s.
rotzonen framgår n. om de italienska sjöarna.
Största delen av vad som ligger n. om
Rhen-Rhönedalen i Schweiz utgöres sålunda av
överskjutna, rotlösa skållor ur den n.
rotzonen. Detta s. k. helvetiska
överskjutnings-täcke avsmalnar åt ö. till en smal bård,
begränsande Östalperna i n. Inom de franska A.
ligga normalt på centralmassiven relativt
orörda eller endast passivt framskjutna
lagerserier (autoktona och paraautoktona). Inom
det helvetiska överskjutningstäcket ligger på
båda sidor om nedre Rhönedalen ovanför
Genèvesjön klippentäcket (se Klippen), en
främling i sin omgivning, som anses kvarligga
som en rest från den tid, då det östalpina
täcket sträckte sig över hela de nuvarande
schweiziska A. Mellan centralmassiven och
Poslätten utbreder sig det s. k. penninska
täcket, som icke är uppbyggt av rotlösa
skållor, såsom det helvetiska, utan av väldiga,
mot n. övervälta veck. Gränsen mellan
Väst-och östalperna utgöres av en denudationslinje,
i det man tänker sig, att de senare täcka de
förra och att denudationen nu hunnit avlägsna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
