Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alperna - Klimat - Växtvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
635
Alperna
636
kalla vinterstationer äro kända Lungau i
Salz-burgska alperna (jan. — 8,2°) och Engadin
(jan. — 7 till — 8°). De dalar, som äro mycket
hemsökta av föhnvinden, ha däremot en högre
temperatur, som t. ex. Altdorf (jan. 0,i°).
De mot s. öppna dalarna ha intill rätt stor
höjd över havet i allmänhet
vintertemperaturer över 0°, liksom de till medelhavsklimatet
hörande A. Säntis på 2,500 m ö. h. har en
jan.-temperatur av — 8,8° och Sonnblick i Hohe
Tauern på 3,105 m ö. h. —13,3°.
Sommartemperaturen är jämnare. Temperaturens
avtagande på 100 m stigning varierar mellan
0,5° och 0,65°, är större inom de södra
områdena än inom de norra och på högre nivåer än
på lägre. Inom Östalperna och Centralalperna
varierar julitemperaturen inom n. föralperna
mellan 16° och 18°, i de inre högbelägna
dalarna mellan 11° och 13°, under det den i de s.
dalarna stiger till omkr. 20°. Säntis har en
julitemperatur av 5,o° och Sonnblick 0,9°. På
sluttningen ned mot Poslätten stiger
julitemperaturen emellertid till 23°—24°, liksom inom
Havsalperna. — Nederbördsförhållandena äro
noggrannare kända endast från nivåer under
trädgränsen, då snön över densamma lägger sig
mycket ojämnt och är synnerligen svårmätt.
Nederbördens fördelning är ojämn och betingas
av dalarnas läge i förhållande till de
neder-bördsförande s. v., v. och n. v. vindarna. Inom
Östalperna uppskattas den årliga nederbörden
inom de n. och s. randområdena till 2,000 mm
och därutöver, inom övergångsområdena till
de centrala områdena till 1,600—2,000 mm
och inom de senare till 1,200—1,400 mm och
därunder. Inom Centralalperna äro resp, tal
2,000 mm och därutöver, 1,200—1,800 mm
samt 1,000 och därunder; irrigation är
nödvändig inom t. ex. Wall isalpernas dalar.
Inom franska A. stiger nederbörden inom de
v. randområdena till 3,000—4,000 mm, och vid
Tour i Chamonixdalen (1,400 m ö. h.) faller
om vintern 9—10 m snö. Däremot erhålla de
Grajiska alperna på grund av sitt läge i
»regnskuggan» mindre än 1,000 mm. De delar av
A., som tillhöra medelhavsklimatet, ha två
markerade torrperioder under vintern och
sommaren, under det att höstregnen äro
häftiga och komma vattendragen att våldsamt
stiga; snö är sällsynt.
Temperaturen och nederbörden bilda
gla-ciärerna. Firngränsen, eller det höjdläge, till
vilket snön på glaciärerna avsmälter under
sommarens varmaste tid, stiger inåt A. på
grund av den stegrade sommartemperaturen.
Inom Centralalperna stiger firngränsen från
2,500 vid Säntis till 3,300—3,400 inom
Wallis-alperna, i östalperna stiger den från 2,700 i
Nordtyrolska kalkalperna till 3,100—3,200 vid
Ortler; vid Grandes Rousses i franska A.
ligger gränsen på 3,000—3,100 m, vid Gran
Paradiso däremot på 3,300—3,400 m. Den av
glaciärer täckta arealen i A. uppskattas till
omkr. 4,000 kvkm; därav faller på
Centralalperna 2,030 kvkm (Schweiz 1,840 kvkm) och
på östalperna 1,350 kvkm. Glaciärerna äro
underkastade storleksvariationer, i det
iskanten skrider framåt eller drager sig tillbaka,
samtidigt som glaciärens tjocklek ökas eller
minskas. Dessa variationer synas ha tvenne
perioder — utom den årliga —, en på 100 år
eller mer och en på ett par årtionden.
Maxi-milägen ha de alpina glaciärerna intagit
under perioderna 1594—1605, 1631—36, 1677—
81, 1716—24, 1736—48, 1771—86, 1812—18.
(1835—53) och (1875—92). F. n. pågår en
sekulär tillbakagång, som dock varit avbruten
av ett par smärre framryckningar. Mellan
1882 och 1912 förlorade Rhöneglaciären 130
mill. kbm is och drog sin kant tillbaka ett
par km.
Litt. om A:s naturförhållanden är ofantlig
Den modernaste sammanfattningen av deras
geologiska utveckling är Alb. Heim, »Geologie
der Schweiz», I—II (1919—); A. under
istiden äro skildrade i Alb. Penck o. Ed.
Brüc-ker, »Die Alpen im Eiszeitalter», I—III (1909) :
A:s klimat är sammanfattat i J. Hann,
»Hand-buch der Klimatologie». H. A—nn.
Växtvärlden kan i vertikal led uppdelas
i ett antal mer eller mindre skarpt
avgränsade regioner med i olika områden rätt
olika höjdgränser, vilka alltid stiga in mot de
högsta massiven. Den nedersta är
kulturregionen eller den kollina regionen,
i vilken den naturliga vegetationen till större
delen utträngts av kulturen; denna regions
övre gräns markeras av vinodlingens
upphörande, vanl. vid omkr. 500—700 m.
Karakteristiska för denna region äro bl. a.
kastanje-skogarna. Ovanför denna följer den m o
n-tana regionen, där i regel lövskogar,
framför allt bokskogar (i Centralalperna
tallskogar), spela huvudrollen; den sträcker sig
vanligen till 1,300—1,500 m och övergår ofta,
utan skarp gräns i den subalpina
regionen. Denna är i regel en barrskogsregion,
huvudsakligen bildad av granskogar; mera,
sällan ersättes granen av tall eller bergtall,,
och i Centralalperna bli lärkträd och
cembra-tall allenahärskande i regionens översta del..
Skogsgränsen bildas sålunda där av
dessa båda träd, framför allt av lärkträdet,
medan den i de mera perifera delarna vanligen,
bildas av granen (i vissa områden når även
tallen upp till skogsgränsen) och i de
sydligaste delarna av boken (liksom även i
Voge-serna). Skogsgränsen, vilken markerar den
subalpina regionens övre gräns, varierar
mellan omkr. 1,700 m i randpartierna och 2,400 m
i de högsta Centralalperna.
Ovanför skogsgränsen vidtar i regel en
snårregion, den s. k.
krummholzregio-n e n. Denna når framför allt i de ö.
kalkalperna en praktfull utbildning; den
bildas-här av »die Legföhre», buskformiga raser av
bergtallen. På kalkfattiga bergarter ersättes,
denna av grönalen, Alnus viridis, och den
rostfärgade alprosen, och i vissa områden
tillkommer cembratallen som karaktärsväxt..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
