Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alpväxter - Alquier, Charles Jean Marie - Alrek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
647
Alquier—Alrek
648
alpina, och av lägre buskar och ris den täcka,
av lysande röda blommor översållade
fjäll-ljungen, Erica carnea, som även är vida spridd
i såväl högre som lägre regioner. Bland dessa
lägre buskar må ytterligare nämnas det lilla
prydliga nätvidet, Salix reticulata. Ovan
denna region upphör all trädväxt, och alpvidderna
ligga fria i all sin blomsterprakt. De
formrikaste och mest färgmättade växtsamhällena
i denna alpina region äro kanske framför
andra de alpina ängarna. Här utbreder sig
ofta Gentiana acaulis, övertäckt av sina stora,
intensivt blå klockor, i stora bestånd, ofta i
sällskap med de mera småblommiga men lika
färgstarka Gentiana verna, bavarica m. fl.,
blåviolett Oxytropis montana och Astragalus
alpi-nus, purpurbrun Hedysarum obscurum,
höggul Potentilla, orangeröd Crepis aurea, den
violblå, storblommiga alpviolen, Viola
calcara-ta, violetta Primula-arter, ss. Pr imula
longi-flora, Pr. glutinosa m. fl.
På dylika lokaler utvecklas ofta en
intressant vårflora med den vit- eller
violettblommiga Crocus vernus, den vitblommiga
Ranunculus alpestris och framför allt
Soldanella-arter, Soldanella montana, alpina och minima,
som ofta med sina blommande stänglar
genombryta den smältande snödrivan. En
variant av den alpina ängen men som egentligen
hör hemma i den subalpina regionen är
sammansatt av stora bredbladiga örter och glesare
gräs. Bland hithörande arter må särskilt
framhållas den ofta i jättelika individer
uppträdande gulblommiga Gentiana lutea och den
ståtliga, vitspirade Veratrum album. Praktfull
är den storväxta Centaurea Rhaponticum med
sina brokiga jättekorgar. Till dessa rada sig
den blåblommande riddarsporren, Delphinium
elatum, stormhattar, alpakleja, Aquilegia
alpina, den ståtliga, vitblommande Ranunculus
aconitifolius och gulblommig R. montanus,
Astrantia major, stålblå Eryngium alpinum,
en mängd P edicular is-arter, blåklockor, vit- o.
blåspirande Phyteuma-arter samt de för oss
välbekanta Geranium silvaticum och
fjäll-lostan, Mulgedium alpinum. Här blomma av
orkidéer ofta rikligt de vackra Orchis
globo-sa och Nigritella nigra. Andra
växtsamhällen, som delvis även hysa samma arter som
ängen, äro block- och grusmarkernas
samhällen. Här är växttäcket glest; större eller
mindre fläckar ligga bara mellan individerna
eller bestånden. Örterna äro här lika färgrika
som på ängen och stå ej efter dem i
blomrikedom. Bland mera anmärkningsvärda må ett
urval nämnas. Dryas octopetala, fjällsippan,
täcker ofta här stora vidder med sina låga,
vitblommande mattor, krypljungens, Loiseleuria
procumbens, i rosenrött lysande tuvor sluta
sig ej sällan till denna. Båda tillhöra
egentligen fjällheden. I övrigt blomma här flera
stenbräckarter, ss. Saxifraga oppositifolia med
blåvioletta blommor, de vitblommiga Saxifraga
aizoon, Saxifraga cotyledon (f jällbruden) m. fl.,
den lilla vackra Androsace glacialis, Primula-
arter, såsom gulblommig Primula auricula,
åtskilliga korgblomstriga, såsom den vackra
Aronicum glaciale, Achillea-arter och den
kanske mest omtalade av alla alpväxter,
edelweiss, Gnaphalium Leontopodium. Här
synas ofta stora tuvor av fjällglim,
Silene acaulis. Som stora gråfiltade tuvor
uppträder en taklök, Sempervivum
arachnoi-deum, med lysande röda blommor. Hemma
här är även den egendomliga umbellaten
Bu-pleurum ranunculoides jämte Artemisia
mutel-lina i grågröna tuvor. Besläktade med dessa
samhällen äro klippornas. En växt, som
särskilt är bunden vid dessa, är den lilla,
utomordentligt vackra Eritrichium nanum, där den
bildar låga, täta dynor, nästan fullständigt
täckta av mörkblå, förgätmigejlika blommor.
De märkligast torde dock vara Androsace
hel-vetica och Alsine sedoides. Båda växa i form
av täta, hårda dynor eller bollar, den första
ofta alldeles övertäckt av sina vita blommor,
den andra med obetydliga, gröna, i bladmassan
insänkta blommor. Utom dessa växa här
åtskilliga av grussamhällenas växter, nämligen
Draba aizoides, Silene acaulis, Saxifraga aizoon
och <8. cotyledon.
Åtskilliga alpväxter gå ännu högre upp. I
denna region, som man kallat den nivala, är
antecknat ett fåtal örter, av vilka följande
här må omnämnas, nämligen den i våra fjäll
förekommande isranunkeln, Ranunculus
glacialis, samt den vackra, blåblommande,
tu-vade Gentiana brachyphylla. Den sistnämnda
går på Matterhorn till 4,000 m höjd, de
övriga på Finsteraarhorn till över 4,000 m. (Se
vidstående plansch.) H.Dt.
Alquier f-kie’], Charles Jean Marie,
fransk diplomat (1752—1826). Röstade i
konventet för Ludvig XVI:s död men med
uppskov, var 1795—98 medlem av De äldres råd
och sedan sändebud i München, Madrid,
Neapel och Rom. 1810 skickades han som minister
till Stockholm, där ett av honom framlämnat
skarpt ultimatum i nov. s. å. framtvang
svenska regeringens krigsförklaring mot England.
Han uppträdde sedermera på ett t. o. m.
förnärmande sätt, då kriget ej visade sig vara
allvar. Utan officiellt avskedstagande
lämnade han 1811 plötsligt Stockholm och
stannade som minister i Köpenhamn till
Napo-leons fall 1814. Han avslöt 1813
förbunds-traktat mellan Danmark och Frankrike.
Landsförvisades 1816 som kungamördare men
fick återvända 1818.
Alrek, svensk konung av Ynglingaätten.
Han omtalas i flera nordiska källor. Snorre
uppger, att han var son till Agne och att han
till samregent hade sin broder Erik. De voro
mera framstående ryttare än andra män. En
gång redo de två bröderna bort på sina
yppersta hästar. De återvände icke utan
fun-nos döda. Då de anträffades vapenlösa,
trodde folket, att de dödat varandra med betslen.
I den hos Snorre citerade dikten Ynglingatal
uppges även, att A. och Erik dödat varandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
