Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alpsalamander - Alptrupper - Alpujarras, Las - Alpviol - Alpvägar och Alpbanor - Alpväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
Alptrupper—Alpväxter
646
ten, ha ungarna i moderlivet måst uppnå en
sådan högre utbildning, att de äro skickad.e
för livet på det torra. Detta har tydligen ej
kunnat ske på annat sätt, än att mängden av
avkomman uppoffrades för att ett par måtte
uppnå den erforderliga utbildningen. A. lever
i Alperna från Savojen till Kärnten,
huvudsakligen på en höjd av 700—2,850 m, och
träffas där på fuktiga ställen. L-e.*
Alptrupper, för krig i alp- och bergstrakter
särskilt utrustade och utbildade trupper. De
bestå huvudsakligen av infanteri men även
av kulspruteavdelningar och lätt artilleri.
Förberedelser äro vid dessa trupper träffade
att framföra de tyngre eldvapnen, ammunition
m. m. genom klövjning å hästar och åsnor.
I Italien uppsattes dylika trupper 1872;
de erhålla sitt manskap från alptrakterna;
deras italienska namn är alpini. Österrike
hade före världskriget sina i Tyrolen
rekryterade och för alpkrig avsedda
jägarrege-menten. Frankrike har sina alpjägare,
använda för tjänsten i Alperna, ehuru även
andra trupper äro förlagda till alptrakterna
och övas i den särskilda tjänsten därstädes. I
Schweiz kunna nästan alla truppdelar
betraktas såsom alptrupper. Under världskriget
1914—18 gå vo såväl italienska som
österrikiska alptrupper utomordentliga prov på
mod och skicklighet vid den krävande
krigföringen i Alperna. Jfr Alpkåren. M. B-dt.
Alpujarras [-poka’ras], Las, landskap i s.ö.
Spanien, prov. Granada (se d. o.). Omfattar
de natursköna dalgångarna på Sierra Nevadas
s. sluttningar.
Alpviol, se Cyclamen.
Alpvägar och Alpbanor. Omkr. 60
körvägar leda över Alperna, 80 pass med
vägar för ridhästar och packdjur samt omkr.
200 pass med gångstigar. Av dessa senare
leda 20—30 över snöfält och ungefär 70 över
glaciärer. Bland de farbara passen märkas: i
Västalperna Col di Tenda, Mont Genèvre,
Mont Cenis, Lilla S:t Bernhard, Stora S:t
Bernhard, Simplon, S:t Gotthard; i
Östalperna Splügen, Julier, Albula, Bernina, Brenner,
Semmering.
De mest betydande samfärdsledarna mellan
folken å ömse sidor om Alperna äro
emellertid järnvägarna. De viktigaste av dessa
äro: Semmeringbanan (byggd 1850—53), som
förbinder Wien med Trieste; Brennerbanan
(fullbordad 1867), som förenar München och
Venezia; Mont Cenisbanan (fullbordad 1871),
den viktigaste samfärdleden mellan
Frankrike och Italien; S:t Gotthardsbanan (öppnad
1882), som genomskär S:t Gotthardspasset
med en 14,9 km lång tunnel och är den
kortaste vägen mellan Tyskland och Italien;
Arlbergbanan (öppnad 1884), som går från
Innsbruck uppför Inndalen till Rhen och
genombryter Arlberg i en 10,25 km lång
tunnel samt för Schweiz, s. v. Tyskland och n.
Frankrike är en viktig förbindelseled med
Österrike och hamnarna vid Adriatiska havet;
Simplonbanan (öppnad 1906, elektrisk drift)
med en tunnel av 19,7 km utgör kortaste
vägen mellan Paris och Milano; från Brig vid
Simplontunnelns n. mynning utgår åt n. v.
Lötschbergbanan (se d. o.) genom en 14,6
km lång tunnel; Cornichebanan mera
kringgår än skär Alperna och går från Nizza längs
havet genom en rad av tunnlar till Genua;
Berninabanan (öppnad 1910, elektrisk drift)
går från S:t Moritz till Tirano;
Tauern-banan (öppnad 1909) förenar Salzburg med
Trieste. En mängd järnvägslinjer går genom
längsdalar, varjämte flera tandhjuls- eller
linbanor anlagts för turisttrafiken till
enstaka alptoppar, ss. t. ex. Rigi-,
Pilatus-och Jung-fraubanorna.
Redan i uråldriga tider begagnades
alppassen som färdvägar. Av romarna anlades
genom flera pass vägar till Gallien och
Tyskland. Dessa förföllo under medeltiden, även
om vissa alpvägar voro viktiga handelsvägar
och t. o. m. nya pass gjordes farbara. Av
Napoleon I anlades eller förbättrades sju
militärvägar från Frankrike till Italien, och
efter hans fall framkallade de förändrade
politiska och kommersiella förhållandena
anläggningen av flera vägar från Schweiz och
Österrike till Italien. E. L-r.
Alpväxter kallar man sådana växter, som
ha sitt hem i Alperna. De ha anpassat sig för
ett kallt klimat och en kort vegetationsperiod.
Redan avsevärt före vintervilan ha de anlagt
sina blombärande skott och kunna härigenom
tidigt komma till blomning, ofta vid eller
omedelbart efter snösmältningen. De äro lågväxta,
oftast bildande låga, utbredda mattor eller
täta tuvor — ej sällan kompakta dynor eller
bollar med tätt sammanpackade skott. Deras
blommor äro i regel stora med djupa,
lysande färger och utvecklas dessutom ofta i
sådan ymnighet, att bladverket nästan döljes
av dem. Ehuru de flesta alpväxter äro
bundna vid de högre regionerna, kan en och
annan utpost påträffas redan i den montana
regionen. Högre upp ökas antalet, men först
i den subalpina regionens övre delar, där
lärkträden bilda trädgränsen, visar sig ej sällan
någon av de båda alprosorna Rhododendron
ferrugineum och Rh.hirsutum. I närmast högre
region, krummholzregionen, med bergtallen,
Pinus montana, som karaktärsväxt, uppträda
dessa båda arter ymnigare och ofta samlade
i större bestånd samt giva färg och liv åt
tavlan. Rh. ferrugineum uppträder dock
endast på kalkfattig berggrund, och här
ersättes bergtallen av den vackra grönalen,
Alnus viridis. I denna snårregion sälla sig
till de föregående åtskilliga andra buskar. Här
lyser den eleganta alpnyponbusken, Rosa
pen-dulina, med sina mörkt rosenröda blommor,
vidare tillkomma alpbrakved, Rhamnus alpina,
och alptry, Lonicera alpigena, med
glänsande bladverk, de skönblommiga tibastarterna
Daphne striata och D. petraea, Ribes-arter, den
blåblommiga, klättrande sipprankan, Atragene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
