Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Altai, Altaj - Altaiderna - Altair (α Aquilae) - Altaiska språk - Altaj - Altajskoe - Altamira, Rafael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
661
Altaiderna—Altamira
662
den n. v.—s. ö. bergskedjan från trakten av
Semipalatinsk till centrum av Gobiöknen. Det
egentliga A. (ryska eller
kolyvans-k a A.) kring Irtysjs och Obs källområden
faller inom Sibirien och når i Belucha 4,542
m ö. h., ehuru medelhöjden blott är 1,200—
1,500 m ö. h. Denna bergstrakt är rik på
metaller, såsom guld, silver, koppar, järn, bly
och zink ävensom stenkol m. fl. mineral.
Bergverksområdet, omkr. V2 mill. kvkm med
600,000 inv., var före omstörtningen i
Ryssland kejsarens privategendom; årliga
avkastningen var omkr. 5,000 kg guld och 10,000 kg
silver. Områdets huvudort var Barnaul vid
Ob. I dalgångarna odlas vete, hirs m. m. av
inflyttade ryska bönder. Från Semipalatinsk
utgår en sidobana till Sibiriska järnvägen.
Mot s. ö. vidtager Stora A. eller E k t a g
A. (»vit-toppade A.») med en kamhöjd av
2—3,000 m. Från huvudkedjan utgrena sig
vidare mot n. ö. Sajanska bergen, Tannu-ola
och Changaibergen (se dessa ord). A. är ett
av de gamla (senpaleozoiska)
veckningsområ-dena. Efter bergskedjebildningen vidtog en
långvarig erosionsperiod, som åstadkom en
utjämning, peneplan. Härpå följde under
tertiärtiden förkastningar, varvid stora
höjdför-ändringar ägde rum. — Sedan 1720-talet ha
områdets gruvor bearbetats av ryssarna.
Stora förutsättningar för en uppblomstring
förefinnas, det förnämsta hindret är de dåliga
kommunikationerna. O. Sjn.
AItai’derna, av E. Suess (1901 i sitt för den
geografiska vetenskapen grundläggande
arbete »Antlitz der Erde») bildat namn för de
i Asiens centrala delar belägna äldre
(paleo-zoiska) bergskedjorna. De omfatta i Asien
främst ryska Altai ävensom övriga
nordvästliga och östliga gränsberg till Centralasien,
ävensom Kun-luns bergssystem. Även i
Europa anträffas utlöpare av systemet. O. Sjn.
Altair (a Aquilae), den ljusstarkaste
stjärnan, av l:a storleken, i Örnens
stjärnbild; tillhör spektralklassen A 5, har en
temperatur av 8,100° C och en radialhastighet av
33 km per sekund i riktning mot solen.
Alta’iska språk. De altaiska språken bilda
en särskild språkstam, som tidigare forskare
ansett vara besläktad med de uralska
språken. Därav uppkomsten av den ofta
begagnade och allmänt kända benämningen
uralaltaiska språk, vilken benämning
emellertid mer och mer kommit ur bruk, då själva
släktskapen tills vidare icke kunnat ledas i
bevis och f. ö. är synnerligen problematisk.
De altaiska språken indelas i följande
huvudgrupper: 1) Det tungusiska språket,
som äger en mängd ofullständigt studerade
eller ej alls undersökta dialekter. Till denna
grupp höra de av manegrer, birarer, golder,
orotscher, soloner och de av de nästan
mon-goliserade dahurerna talade språken. Likaså
det endast i skrift använda manchuriska
språket, som anses ha utvecklat sig ur
kita-nernas och dschurdschiternas språk. 2) D e t-
mongoliska språket, som också äger
en mängd från varandra ganska skiljaktiga
dialekter. Den mest betydande bland dessa är
det egentliga mongoliska språket, som indelas
i det i söder och det i norr talade. Den norra
dialektens mest betydande och största grupp
kallas khalkha, som på grund av sin stora
spridning benämnes nymongoliska. Till
mongoliskan höra ytterligare de nordliga
mongolernas el. burjäternas, de västliga
mongolernas el. kalmuckernas och de i Afganistan
boende mogholernas språk. 3) De
turko-tatariska språken, vilkas olika
dialekter äro mycket nära besläktade med
varandra. Bland de dialekter, vilka tidigast
avskilt sig från de övriga, må framför allt
nämnas det språk, från vilket den nu talade
tschuvassiskan utvecklat sig. Jakutiskan
däremot har relativt sent avskilt sig från de
andra. Övriga grupper äro: de nordliga, till
vilka hänföras de av sojoter, karagasser,
koi-baler, schorer, tschulym-tatarer,
Baraba-stäpp-tatarer och Altai-tatarer talade dialekterna;
den västliga el. kirgisernas, nogajernas, de i
Kaukasien boende tatarernas, baschkirernas,
Volga-, Krim- och de polska tatarernas,
ävensom de utdöda komanernas, dialekter; den
östliga, vars viktigaste dialekter äro de, som
talas i Bochara och Chiva (sarterna) samt
Centralasien el. Östturkestan; den sydliga,
som är nära besläktad med den östliga och
till vilken höra turkmenernas och turkarnas
el. osmanernas språk.
Mongoliskan står av allt att döma på ett
ursprungligare stadium och närmare
urspråket än de övriga grupperna. Då mellan
mongoliskan och de turko-tatariska språken
under årtusenden existerat en växelverkan och
många till den altaiska språkstammen
hörande språk ännu äro alldeles otillräckligt
kända, är det tills vidare svårt att närmare
utreda de inbördes förhållandena och den
språkhistoriska utvecklingen, bl. a.
ljudhistorien. Se vidare Manchuspråket,
Mongoliska språket, Tungusiska
språket, Turko-tatariska språk.
— Litt.: Berthold Laufer, »Skizze der
mon-golischen Literatur» (Revue Orientale VIII.
1907); densamme, »Skizze der manjurischen
Literatur» (Revue Orientale IX, 1908) ; M. A.
Czaplicka, »The Turks of Central Asia in
his-tory and at the present day» (1918). K. D.
Älta’j, se Altai.
Alta’jskoje, ett av de äldsta
raskolniknybyg-gena i guv. Tomsk, Sibirien, och medelpunkten
för de första ryska sekteristnybyggena i
Altaj-området. F. n. omkr. 3,000 inv.
Altami’ra, R a f a e 1, spansk historiker (f.
1866), urspr. prof, i historia i Ovideo, numera
prof, i amerikansk statsrätt vid Madrids
universitet och sedan 1921 led. av Permanenta
intern, skiljedomstolen i Haag. Har bl. a.
utgivit »Historia de Espana y de la eultura
espanola (4 bd intill 1808; 1906—11). Är även
en ansedd romanförf. och litteraturkritiker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
