Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Altamura - Altan - Altar de los Collanes el. El Collanes - Altarbrun - Altare el. Altar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
663
Altamura—Altare
664
AItamu’ra, stad i s. Italien, prov. Bari, 7
mil v. om Taranto. 25.600 inv. Handel med
vin, spannmål och boskap.
Altän, en vilo- och utsiktsplats, mer eller
mindre högt uppburen av kolonner, pelare,
arkader eller ock av en sluten byggnadsdel,
oftast öppen och obetäckt men alltid försedd med
bröstvärn (jfr Balkong). — Altantak,
yttertak med så låg resning, att det bekvämt
kan beträdas.
Alta’r de los C o 11 a n e s [kålja’nes] el.
El Collanes, slocknad vulkan bland
öst-kordillererna i Ecuador, ö. om Riobamba.
Av dess tre toppar är den högsta 5,404 m.
Altarbrun, i den medeltida altarskruden en
bård, som fästes vid en av altardukarna så,
att den hängde ned från altarskivans kant och
skylde antependiets fäste vid altarbordet
Del av ett altarbrun. Broderi från Vadstena,
1400-talets förra hälft.
Också efter reformationen ha sådana bårder
utförts. Såväl under medeltiden som i nyare
tid pryddes de ofta med broderier. — Litt.:
Agnes Branting, »Textil skrud i svenska
kyrkor» (1920).
A’ltare el. Altar, offerhärd, offerbord,
•gentl. den upphöjning, naturlig eller
konstgjord, på vilken offret förbrännes eller
nedlägges åt gudomligheten; »Herrans bord», den i
koret stående upphöjning, framför vilken
prästen förrättar en del av den offentliga
gudstjänsten. Såsom altaren ha hos naturfolken
och även hos folk på högre bildningsgrad
tjänat till form eller läge mera
anmärkningsvärda stenblock o. dyl.
Hos judarna var enligt lagen offring
tillstadd endast i templet, men länge bibehöll
sig dock bruket att resa offeraltaren på högt
belägna ställen, t. ex. Gilgal, Betel och Mispa.
Man skilde mellan brännofferaltaret,
rökelse-altaret och skådebrödsbordet. Egyptiska
altaren voro monoliter i form av en stympad
kon, assyriska och persiska voro
fyrkantiga. Fornpersernas eldsaltaren hade en
betydlig höjd (3 m och mera). De antika
folkens (grekers, romares) altaren hade
vanligen fyrkantig form — mindre altaren voro
även runda — och pryddes mer eller mindre
rikt med reliefer av ornamentalt eller
figuralt innehåll; upptill anbragtes gärna
skulpterade of ferdjurs-(ox-, vädurs-)huvuden.
Vissa stora altaren (t. ex. i Pergamon och
Fredens altare, ara pacis, i Rom) voro verkliga
praktbyggnader. Materialet var mest
marmor. På högtidsdagar smyckade man dem
med blomsterkransar och girlander. Altaren
restes icke blott i och framför templen utan
även på offentliga platser och färdvägar, i
lun
dar, vid källor o. s. v. samt i hemmen åt
husgudarna. Heroerna hade ett särskilt slags
altaren, och i Rom restes altaren även åt
kejsare. (M. Pn N-n.)
I den kristna kyrkan betecknar
altaret platsen för den del av gudstjänsten, som
direkt avser att symbolisera och styrka
församlingens förhållande till Gud. Även
nattvardens utdelning, konfirmation och
kyrkvigsel förrättas sålunda vid altaret. Endast
predikan sker, i likhet med textläsningen
i den fornkristna kyrkan, från en särskild
plats (se A m b o n och Predikstol).
— Det kristna altaret torde i äldsta tid
Medeltida altarbord av huggen sten i Linköpings
domkyrka.
ha bestått av ett bord, vars form och
dekoration icke voro bundna av särskilda
föreskrifter. Seden att fira nattvarden på eller
vid martyrernas gravar ledde tidigt till
bruket att giva altarbordet form av en sarkofag,
under eller i vilken kvarlevor av ett eller flera
helgon voro gravsatta. I medeltida svenska
altarbord påträffas icke sällan helgonreliker i
små blydosor, vilka infällts i altarskivan;
även de små, bärbara metallaltaren för
rese-bruk, som förekommo under medeltiden,
inne-höllo reliker. — Altarbordet uppfördes under
medeltiden alltid av sten eller tegel, i senare
fallet dock med stenskiva.
Intill 300-talet fanns endast ett altare i
varje kyrka, men i romersk-katolska kyrkor
blev det tidigt brukligt att uppställa flera
altaren, bland vilka högaltaret i koret
är det förnämsta, därnäst lekmanna- eller
helgakorsaltaret vid korskrankets
västra sida. Sidoaltaren äro invigda åt
helgon och nyttjas till privata mässor.
För altarbordets dekoration har den
ursprungliga sarkofagformen varit bestämmande.
Bordets sidor äro ofta släta, någon gång
arkitektoniskt indelade; framsidan täckes i regel
Murat altarbord från medeltiden i Ähus kyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
