Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alungarvning eller vitgarvning - Alunit, Alunsten - Alunskiffer - Alunsten - Aluta, Alt el. Oltu - Alv - Alva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
685
Alunit—Alva
686
mjukt och smidigt. Äggviteämnen och
gluten utfällas i hudskiktet av lerjorden i alun
eller aluminiumsulfatet. E—t N—n.
Alunit, Alunsten, ett i naturen
förekommande basiskt kaliumaluminiumsulfat,
K [(H0)2 Al]3 (SO4)2, vilket förekommer som
upp till 2 m mäktiga gångar i trakyt i
Italien, Ungern, Frankrike och en del andra
vulkaniska trakter. Se vidare Alun.
Alunskiffer, en av kol och bituminösa
ämnen genomträngd lerskiffer med brunsvart
eller svart färg. Den innehåller alltid något
svavelkis, stundom ända till 8 °/o; halten av
kolhaltiga, brännbara, ämnen är mycket
växlande men går stundom upp till 20 °/o; en
obetydlig kvävehalt, 0,15—0,4%, förefinnes
också. Alunskiffer förekommer i Sverige i
den mellersta och övre delen av kambrium
samt finnes i ett flertal av de områden, där
kambrosiluriska bildningar gå i dagen. I
äldre tider användes alunskiffern till
alun-fabrikation; genom svavelkisens förbränning
bildades svavelsyrlighet och senare
svavelsyra, som vid utlakningen löste ut lerjord
och kali ur skiffern, så att alun kunde
kristallisera ut ur moderluten. Den brända
skiffern har en röd färg av vid bränningen
bildad järnoxid och kallas »rödfyr». I
närvarande tid har alunskiffer en ganska stor
användning som bränslematerial vid
kalkbränning, i all synnerhet som alunskiffer i
regel förekommer tillsammans med kalksten;
dels innehåller den bollar eller lager av en
oren, bituminös kalksten, antrakonit
el. o r s t e n, dels överlagras alunskiffern av
en mäktig kalkstensbildning, den s. k.
orto-cerkalken. Genom dessa fördelaktiga
produktionsbetingelser har denna industri nått
ett mycket stort uppsving. Alunskiffern
innehåller också ett annat ämne, på vars
utnyttjande man en tid ställde stora
förhoppningar, nämligen ett kolhaltigt ämne,
som kallas k o 1 m. Detta innehåller radium
(omkr. 1,5 mg per ton), och i början av
1900-talet gjorde man försök att utvinna detta
dyrbara ämne samt anlade större brott för
att utbryta kolm vid nordspetsen av
Billingen, men företaget hade ingen framgång, då
radiumhalten ej kunde utvinnas helt och
ut-lundsk konkurrens blev överväldigande.
Uppmärksamheten har länge, ända sedan
1870-talet, varit riktad på möjligheten att
tillgodogöra sig de bituminösa ämnena i
alunskiffer, vilka i icke ringa grad
innehålla flyktiga oljor. Regeringen tillsatte
1913 en sakkunnig kommitté för att utreda
möjligheten för inhemsk tillverkning av
mineraloljor och svavel ur alunskiffer. Under
krigsåren blev Sverige tidtals avskuret från
import av såväl brännoljor som smörjoljor,
varigenom skifferoljefrågans betydelse växte.
Den nämnda kommittén avlämnade sitt
utlåtande i aug. 1918, och sedan dess har en
livlig verksamhet pågått med undersökningar
och försöksarbeten på detta, område, men
hittills (våren 1923) ha ej några ekonomiskt
tillfredsställande resultat uppnåtts. De
svenska alunskiffrarna växla mycket i
beskaffenhet; bäst äro de i Närke, Östergötland och
Västergötland, något sämre de på Öland och
i Skåne, och i Jämtland innehåller skiffern
ingen flyktig olja, endast kol. För den bästa
skiffern från Kinnekulle och Närke växlar
oljehalten mellan 5 och 7 %, och dess hela
värmevärde är omkr. 2,000 värmeenheter eller
omkr. V4 av bästa engelska stenkols.
Problemet att utnyttja alunskifferns råämnen är
ganska invecklat, och för dess ekonomiska
lösning torde det vara ett oeftergivligt villkor,
att, jämte det oljan utvinnes och halten av
svavel och kväve tillgodogöres, även den övriga
kolhalten i skiffern kommer till användning
som värme- eller kraftkälla. Om detta lyckas,
är vår alunskiffer en stor
nationalförmögenhet; man beräknar, att Sverige har mer än
3,000 mill. ton skiffer, som innehåller över
4,5 % olja, och 3 gånger så mycket skiffer
av lägre kvalitet. Vid år 1914 var Sveriges
importbehov av stenkol ung. 5 mill. ton och
1922 3 mill. ton till ett värde av omkr. 90 mill.
kr. Därav kan man förstå den
nationalekonomiska betydelsen av en tillfredsställande
lösning av alunskiff erproblemet. K. A. G.
Alunsten, se Alunit.
Aluta, A 11 el. O 11 u, biflod till Donau fr. v.
Upprinner på ö. Karpaterna i Siebenbürgens
högland, genombryter Transsylvanska alperna
i Rotenturmpasset, en av Europas mest
storartade genombrottsdalar, och flyter därpå
genom Valakiet i en bred dalgång till Donau.
Längd 560 km; för strid för trafik.
A. spelade under världskriget en stor roll
under striderna mellan tyskar och rumäner
vid Rotenturmpasset (slutet av aug. 1916).
Jämväl vid Falkenhayns framryckning på de
valakiska slätterna utkämpades avgörande
strider vid Aluta (i nov. 1916). Se
Rumänska krigsskådeplatsen.
Alv, det jordlager, som ligger närmast
under matjorden. Skiljer sig vanligen från denna
genom mindre luckerhet och lägre mullhalt.
Då växterna hämta sin näring även från
alven, utövar dennas beskaffenhet ett icke
ringa inflytande på de odlade växternas
utveckling och trevnad. Genom luckring, som
medför ökad inverkan av luften, och genom
inblandning av mullbildande ämnen kan alven
förvandlas till matjord. (H. J. Dft.)
Alva, socken inne på s. Gottland; Södra
häradet, Gottlands län; 23,38 kvkm, 508 inv.
(1923). Jämn och backfri terräng. 1,116
har åker, 998 har skogs- och hagmark.
Kyrkan i A. har enskeppigt, flattäckt långhus
med absidförsett kor från tiden omkr. år 1200
samt ett i början av 1300-talet tillbyggt,
ofullbordat torn. Bland dess inventarier märkes
ett ståtligt krucifix från 1200-talets mitt,
nära besläktat med och troligen av samma
hand som krucifixet från Hablingbo. A. bildar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
