Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alvastra kloster - Alvdal - Alvear, Marcelo de - Alvensleben, Konstantin von - Alveolar - Alveolarpyorré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
691
Älvdal—Alveolarpyorré
692
bättre bevarat. — Klosterbyggnaderna
grupperade sig kring en gård vid kyrkans södra
sida. — Litt.: Curman, »Cistercienserordens
byggnadskonst» (I, 1912); Romdahl o. Roosval,
»Svensk konsthistoria» (1913); F. Hall,
»Bidrag till kännedomen om cistercienserorden i
Sverige» (1899); Silfverstolpe, »De svenska
klostren före klostret i Vadstena» (i Hist.
tidskr. 1902). (B. A., S. L—n.)
Älvdal, härad i ö. Norge; Hedmark fylke
(Hedemarkens am t); 995,2 kvkm, 2,334 inv.
(1921). Är beläget i n. österdalen på båda
sidor om Glommen och Follas nedre del. 1
ö. Tronfjäll, i s. v. Storsölen. Huvudnäringar:
boskapsskötsel och skogsbruk.
Alvear, M a r c
e-1 o de, argentinsk
politiker (f. 1865),
ättling till en av
hjältarna i Argen
tinas frihetsstrid i
början av 1800-ta
let. A., som varit
Argentinas sände
bud i Paris sedan
1917 och tillhörde
det radikala
partiets moderata
flygel, efterträdde
1922 H. Irigoyen
som Argentinas
president. Han
företog efter valet
en officiell
rundresa till London,
Rom, Bryssel och
Madrid och
mot
togs överallt med stora hedersbetygelser,
särskilt i ententeländerna. Var en bland
Argentinas representanter vid Nationernas förbunds
delegeradeförsamling i Genève 1920. A. N-k.
Alvensleben [aTf-], Konstantin von,
preussisk general (1809—92). Var under 1866
års krig brigadchef samt förde under 1870—
71 års krig 3 :e armékåren. 16 aug. 1870
angrep han vid Vionville huvuddelen av franska
armén, som efter en blodig strid hejdades i
sitt avtåg från Metz. Han deltog i
inneslut-ningen av Metz, i slaget vid Loire och i de
stora striderna vid Le Mans.
Alveolär. 1. Språkljud, som bildas med
tungspetsen mot tandhålan (se K a k u m
i-n a 1). — 2. (Alveolär), hålig.
Alveolarpyorré, vårflöde ur tandhålan, är
näst tandrötan den vanligaste tandsjukdomen
och leder efter en längre eller kortare tid
småningom till tandens lossnande och
utfallande ur käken. Sjukdomen angriper oftast
för övrigt friska tänder. Orsaken till
densamma känner man ej med bestämdhet. Av
somliga anses den bero på konstitutionella
sjukdomar, såsom gikt, sockersjuka,
njurlidande, kronisk reumatism, av lokalt verkande
irritament, såsom tandsten, utskjutande
kanter av tandfyllningar och dylikt, för stark
belastning eller påbitning av tänderna eller
av infektion genom en specifik
mikroorganism. Andra åter söka orsaken i en
samverkan av här ovan uppräknade moment.
Sjukdomen har ett kroniskt förlopp med i
början så gott som inga obehag för patienten,
varför den oftast förbises och försummas. Den
börjar vid tandköttsranden. Här uppstår en
kroniskt inflammatorisk vävnad, som så
småningom leder till förstörelse av tandens
rothinna, d. v. s. den vävnad, som sammanbinder
tanden med käken. Men icke blott rothinnan
utan även det intill den gränsande käkbenet
upplöses och förstöres. På så sätt uppstå
omkring tandroten djupa fickor, i vilka med
mikroorganismer bemängda sönderfallande
massor av halvsmälta matrester lätt samlas.
Dessa fickor utgöra en ständig infektionskälla
för den kvarvarande friska rothinne- och
benvävnaden, som, om sjukdomen ej i rätt tid
behandlas, till sist helt och hållet förstöres,
varpå tanden faller ut. Ur den i
tandkötts-fickan stagnerande saliven utfälles på roten
tandsten, som har en mycket hård konsistens
och mörkbrun färg. På grund av den
skrovlighet, som dessa tandstenssamlingar förläna
rotytan, uppstå i den fickan bildande
inflammatoriska vävnaden sårnader, från vilka
var uppkommer. Vid tryck med fingret på det
av inflammationen mången gång blårött
missfärgade tandköttet framkommer ofta rikligt
med var. Från denna symptom har sjukdomen
också fått sitt namn (pyorré, varflytning).
A. hör till de mest svårbehandlade
tandsjukdomarna. Man har genom att i
tandkötts-fickan utefter tandroten föra upp fina
tand-rengöringsinstrument försökt avlägsna den på
roten befintliga tandstenen för att på så sätt
åt denna förläna en glatt, lätt sanerbar yta.
Även har man försökt att med olika
ets-medel bortbränna den i tandköttsfickans
vägg befintliga inflammatoriska vävnaden
och på detta sätt få den att skrumpna
och fickan följaktligen mindre djup. Dessa
s. k. medikamentösa behandlingsmetoder
hjälpa dock icke i svåra fall. Men genom den på
senare år av den svenske läkaren L.
Wid-man utarbetade kirurgiska
behandlingsmetoden kan även vid de svåra fallen en utläkning
av sjukdomen uppnås. Metoden består däri,
att man fridissekerar den friska vävnaden
från den sjukligt förändrade, avlägsnar den
senare jämte på tandroten befintlig tandsten
samt anpassar den förstnämnda till den
kvarvarande friska rothinnan, så att en normal
tandköttsficka bildas. Ett återbildande av
den av sjukdomen förstörda rothinne- och
benvävnaden ernås tydligen dock icke härigenom.
Är denna vävnad så förstörd, att den
kvarvarande ej är tillräckligt stark att giva
tanden den för tuggning erforderliga fastheten,
måste man genom ett stödjeförband av guld
sammanbinda den lösa tanden med
angränsande fastare tänder. Därigenom blir en
tandrad. som förut på grund av de lösa, alveolar-
M. de Alvear. Porträttbyst av
E. A. Bourdelle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
