Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amara (stad) - Amara (jordlöpare) - Amarakośa - Amarantaceae - Amarant-orden - Amarantus - Amarantväxter - Amarapura - Amarna (el-Amarna, Tell el-Amarna) - Amaru - Amarwara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
705
Amara—Amarwara
706
Amära, stad i Mesopotamien vid Tigris, 160
km n. n. v. om Basra; omkr. 8,000 in v. —
Under världskriget ägde strider rum vid A.
31 maj—4 juni 1915. General Nixon, som
förde befäl över den engelska
expeditionsstyr-kan i Mesopotamien, anbefallde i maj 1915 en
framryckning från Kurna mot A.; den
framryckande kolonnen var omkr. 14,000 man
stark och stod under befäl av gen. Townshend.
A. intogs 3 juni av en engelsk avdelning, som
färdats uppför Tigris. Turkarna gingo
tillbaka till Kut-el-Amara. Se
Mesopotamiska krigsskådeplatsen. M. B-dt.
Amära, lat. namnet på ett släkte
jordlöpare (se d. o.).
Amarakösa, »Amara’s lexikon», den
sanskritiska lexikografiens mest ansedda verk, en
synonymisk ordbok i 1,500 verser. Boken blev
redan under 1700-talet känd och använd av
europeiska missionärer i Indien och trycktes
i Kalkutta 1808 av H. Th. Colebrooke med
ett värdefullt företal (2:a uppl. 1825). Den
enda europeiska upplagan utgavs av Loiseleur
Deslongchamps (1839—45). J. Ch-r.
Amarantäceae, se Amarantväxter.
Amara’nt-orden. 1. En hovorden, stiftad
av drottning Kristina trettondagen 1653 vid
en av henne given lysande herdefest, där hon
själv föreställde herdinnan Amaranta. Som
Stora
amaranter-ordens kors.
Ordenstecken för
drottning Kristinas
Amarant-orden.
ordenstecken gavs Amarantas dubbelinitial i
diamanter, omsluten av en corona civica Ä
’ined-borgarkrona») med inskrift: Dolce ne sarå la
memoria (»Ljuvt skall minnet härav vara»).
I orden upptogos 16 herrar och 16 damer
»av dem som deltogo i hennes intimaste
förlustelser».
2. (»Stora amaranterorden».) En
sällskaps-orden i Stockholm. Denna, som upptog den
förras namn, stiftades 24 juli 1760 och äger
ännu bestånd. Bland namn i ordens äldsta
matrikel finnas K. I. Hallman, K. K.
Gjör-well, E. Schröderheim, G. J. Adlerbeth, S.
Sandels och Anna Maria Lenngren.
Småningom utvecklade sig orden till »den högre
societetens» danssällskap och har filialer i
Göteborg, Karlskrona och Malmö.
Amara’ntus, se Amarantväxter.
Amara’ntväxter, Amarantäceae, en familj
inom ordningen Curvembryae, omfattande till
större delen örter med enkla blad och med till
ax eller huvudlika blomställningar samlade
små obetydliga blommor. Vanliga, hithörande
prydnadsväxter med vackert färgade blommor
el. blad äro Celosia (»tuppkam»), Amarantus
(»rävsvans») och Alternanthera, som användes
i mosaikgrupper. G. L—m.
Amarapüra, fordom huvudstad i Burma,
Bortre Indien, vid Irawadi, helt nära
Mandalay. 6,500 inv. A. anlades 1783, då det
efterträdde det närbelägna Ava som huvudstad.
Är 1810 hade A. ett invånarantal av omkr.
175,000. En eldsvåda ödeläde staden s. å.,
och 1839 tillfogade en jordbävning A. svåra
skador. 1860 upphörde A. att vara huvudstad.
Av dess forna glans återstå nu endast ruiner
av några pagoder och en kolossal bronsbild
av Buddha.
Ama’rna (e 1 - A., T e 11 el- A.), by i n.
Egypten vid Nilen. Där påträffades 1887 (ej
1888) omkr. 350 tätskrivna lertavlor, de s. k.
el-Amarna-breven, vilka utgöra på
baby-loniernas språk (ackadiskan) och i deras skrift
(kilskriften) avfattade brev från babyloniska,
assyriska, syriska och i synnerhet
kanaaneis-ka furstar (bl. a. 6 från Abdihiba i
Jerusalem) till tvenne konungar av 18.-e dynastien
i Egypten, Amenofis III och Amenofis IV
(omkr. 1400 f. Kr.), samt avskrifter av brev
från de nämnda faraonerna till asiatiska
adressater. Amenofis IV hade, i avsikt att
genomföra en religiös reformation, övergivit
Tebe och byggt en ny stad vid det nuv.
el-Amarna. Då denna stad senare övergavs och
förstördes, stannade en del av det kungliga
arkivet kvar. El-Amarna-breven äro av allra
största värde. De visa, att babyloniernas
kultur vid denna tid blivit så förhärskande i
hela området ö. om Medelhavet, att deras
språk tilltvingat sig rang av diplomatspråk.
Det begagnades t. o. m. av farao i
meddelanden till hans lydfurstar i Syrien och
Palestina. Likaså sprida dessa brev ljus över
tillståndet i Syrien och Palestina, som, uppdelade
i en mängd småstater (bland vilka Jerusalem,
Urusalim, var en), stodo under Egyptens
överhöghet. Split och tvedräkt råda; vasallerna
anklaga varandra inför farao. Egypten är i
följd av inre strider maktlöst, och i Palestina
intränger från öster chabiri-folket. Visserligen
är detta namn troligen identiskt med namnet
hebréer, men då israeliterna ej inkommo i
Palestina förr än omkr. 200 år senare, torde
detta chabiri vara ett mera omfattande
begrepp, närmast åsyftande israeliternas
förelöpare. Breven äro utgivna, kommenterade
och översatta bl. a. av Knudtzon, »Die
El-Amarna-Tafeln», 1915. P. L.
A’maru, indisk lyriker, författare av en s. k.
sataka (»hundrade») av små epigrammatiska
dikter, ofta av stor skönhet. Levde möjligen
under 500- el. 600-talet e. Kr. Se vidare I
n-diens språk och litteratur.
Amarwara, missionsstation i v.
Centralpro-vinserna och Berar, Främre Indien. 1886
I. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
