Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amerika - Upptäcktshistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
723
Amerika
724
viker av mot öster till Sydgeorgien och
möjligen ned mot Antarktis över
Sydsandwich-och Sydorkneyöarna. I ö. delen av
Nordamerika (ö. om Klippiga bergen) finnes i n. ö. ett
urgammalt fastlandsområde, Laurentia eller
den kanadiska skölden, och till detta
sluta sig i v. och s. sedimentära bildningar,
som i stort sett ligga horisontalt; det enda
undantaget därifrån är den i slutet av den
paleozoiska tiden uppveckade
appalachis-k a bergskedjan, som går parallellt med
Förenta staternas östkust. Sydamerika ö. om
Anderna utgöres ävenledes av platåland; n. om
Amasonfloden finnes ett urbergsmassiv, men
återstoden utgöres väsentligen av för det mesta
i det närmaste horisontalt liggande,
sedimentära bildningar, varibland dock även finnas
några rester av äldre (paleozoiska)
bergskedjor, vilkas samband ännu ej blivit
tillfredsställande utrett. K. A. G.
A:s befolkning utgöres av den vid
upptäckten där befintliga,
indianer och eskimåer, den invandrade,
särskilt européer men i senare tid även element
från Asien (hinduer, kineser och japaner) samt
den införda, negrerna. Eskimåerna (se d.
o.) äro bosatta på nordkusten av Nordamerika
och på de arktiska öarna. Indianerna (se d.
o.), som före den europeiska ockupationen voro
utbredda över hela, världsdelen, äro nu i det
stora hela undanträngda från den n. delen.
Om de å planschen Amerikanska folk
avbildade folkslagen jfr artiklarna N o r
d-och Sydamerika, Indianer,
Eskimåer m. fl. specialartiklar.
Genom sitt klimat är större delen av
Nordamerika tillgänglig för europeisk
kolonisation, Sydamerika däremot lämpar sig mest
för tropikernas kultur och
plantageanlägg-ningar. Av invandrade européer ha
tyskar, skandinaver och britter i första hand
slagit sig ned i Nordamerika, under det att
sydeuropéer, nästan uteslutande romaner, ha
vänt sig till Sydamerika. Till de stora
plantageområdena i s. U. S. A. ha även massor
av negrer införts (se Amerikanska
negerfrågan). Oaktat den stora blandning
av olika folkslag, som uppstått över hela A.,
skulle man kunna säga, att Rio grande del
Norte utgör gränsflod mellan det
germanskevangeliska och det romansk-katolska A. Se
vidare under Amerikas förenta
stater, Kanada och A : s övriga stater samt
Emigration.
A. kallades först Novus orbis (Nya
världen). Namnet Amerika användes första gången
1507 av den lohringske kosmografen Martin
Waltzemüller till florentinaren Amerigo
Ves-puccis ära, vilken omkr. 1500 beskrivit sina
upptäcktsfärder inom den nya världsdelen.
Mera ingående skildringar av A. återfinnas i
art. Centralamerika,
Nordameri-k a och Sydamerika.
Upptäcktshistoria. Grönland upptäcktes av
en stormdriven islänning, Gunbjörn,
antagli
gen i början av 900-talet, och dess s. kust
koloniserades vid slutet av samma årh. av
Erik Röde m. fl. Dennes son, Leif Eriksson,
vinddrevs år 1000 på en sjöresa
Norge—Grönland till ett land i v., som han kallade Vinland
och som enligt senare undersökningar torde
vara identiskt med landet kring S :t
Lawrence-flodens mynningsvik. Men upptäckterna av
dessa trakter råkade mot slutet av medeltiden
i glömska. Som Amerikas egentlige upptäckare
brukar man därför räkna genuesaren Cristobal
Colon (Columbus), som 1492 i spansk tjänst
över Atlanten sökte finna en sjöväg till Indien.
Han landade 12 okt. på ön Guanahani,
sannolikt Watlingön i Bahamagruppen, och under
en senare resa (1498) nådde han vid
Orino-cos mynning Amerikas fastland. Detta hade
dessförinnan skådats av venezianaren
Giovanni Cabot, som för engelsk räkning år
1497 företog en upptäcktsfärd mot n. v. till
Labrador och New Foundland. Portugisen
Cabral landdrevs under en resa till Indien
på Brasiliens kust år 1500 och tog landet
i besittning för Portugal. Amerikas
östkust undersöktes av en mängd djärva
sjöfarare, de s. k. »små upptäckarna», i början
av 1500-talet, bland andra Amerigo Vespucci,
efter vilken världsdelen fått sitt namn.
Kontinenten kringseglades i söder 1520 av
Ma-galhäes under den första världsomseglingen.
Sydamerikas västkust rekognoscerades av de
spanska erövrarna i »Nya världen» Balboa,
upptäckaren av Stilla havet 1513, Pizarro,
som 1526—41 intog Peru, och Almagro, vil
ken 1535—37 företog ett tåg till Chile.
Mexiko erövrades 1519—21 av Cortez, som
sedermera i egenskap av guvernör i hög grad
bidrog till områdets utforskning. Norra
delen av Nordamerikas stillahavskust
rekognoscerades först under senare delen av
1700-talet av Cook, La Pérouse och Vancouver.
Kontinentens nordkust har först under
1800-talet blivit känd. Dock fann Hudson
1610 den stora havsvik, som bär hans namn,
och Baffin nådde 1615 genom Baffinviken
Lan-castersundet. Redan 1587 hade J. Davis nått
Grönlands västkust. Åren 1819—22 och 1825—
27 lyckades John Franklin kartlägga en stor
del av nordkusten. Hans arbeten fortsattes av
Dease och Simpson 1837. I den arktiska
arkipelagen ha resor utförts bl. a. av W.
E. Parry (1818—25), John och James Ross
(1829—33), vilka på halvön Boothia Felix
upptäckte den magnetiska nordpolen, Hall
(1871), Lockwood (1883), Sverdrup 1898—
1902) m. fl. — Franklin utrustade 1845 en
stor expedition för att finna
nordvästpassagen, men expeditionen återkom aldrig. Denna
färd blev dock av den största betydelse för
det arktiska Nordamerikas utforskande så
till vida, att under de följande årtiondena
den ena expeditionen efter den andra
utrustades från England för att återfinna och
undsätta Franklin och hans män. Under en
sådan resa fullbordade MacClure, dock ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
