Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amerikansk konst - Förenta staterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
745
Amerikansk konst
746
talsstil kvar i de ursprungligen av holländare
koloniserade trakterna. Dessa byggnader ha
icke givit upphov till någon tradition i
staternas arkitektur, liksom någon holländsk
tradition icke heller kan spåras på
bildkonstens område. Konsten i Förenta staterna var
länge i allt väsentligt engelsk kolonialkonst.
Byggnadskonsten från kolonialtiden
företrädes i nordstaterna nästan endast av
kyrkor, uppförda i stundom ganska mycket
förenklade former av den klassicistiska stil,
som i England representeras av Wren och
Gibbs. I sydstaterna finnas därjämte många
präktiga lantgårdar, uppförda som bostäder
åt rika plantageägare och ofta prydda med
ståtliga kolonnportiker.
Den av romerska byggnadsmotiv
inspirerade nyantiken hade nyss slagit igenom i
Europa, när Förenta staterna proklamerade
sitt oberoende. Den unga förbundsrepublikens
officiella byggnader behärskades under ett
halvt århundrade nästan helt av denna stil,
så t. ex. »kapitolierna» i Richmond (1785) och
Boston (1795), båda sedermera starkt
förändrade genom tillbyggnader. Det senare
uppfördes av arkitekten C. Bulfinch.
Kapi-tolium i Washington påbörjades 1793 och hade
i likhet med kapitolium i Boston ett av
korintiska kolonnhallar smyckat yttre men visade
i det inre försök att åstadkomma en
egenartad amerikansk kolonnstil, vars
ornaments-motiv hämtats från majskolvens former.
Byggnaden förstördes genom brand 1814 och
återuppfördes under ledning av bl. a. Bulfinch
och T hornton i praktfull men regelrätt
nyantik stil. Presidentens ämbetsbostad,
»Vita huset», i Washington ombyggdes efter
samma brand och fick en luftig jonisk
kolonnportik framför huvudfasaden. Till samma stil
höra stadshuset (»city hall») i New York (1803—
12) samt börsen och tullhuset i Filadelfia.
Efter den romerska nyantiken följde omkr.
1835 den grekiska, och samtidigt nådde det
nyväckta intresset för gotiken till Amerika.
I grekisk stil uppfördes de omfattande
tillbyggnaderna till kapitolium i Washington
1851—65 av T h. W a 11 e r, som samtidigt
tillfogade byggnadens nuvarande kupol. Bland
de nygotiska byggnadsverken märkas
kyrkorna Trinity church (1834—46) och Grace church
(1843—46) i New York, den förra av R. M.
U p j o h n, den senare av J. R e n w i c k d. y.
Nyantikens stil lever ännu kvar,
huvudsakligen använd för offentliga byggnader av
olika slag. Icke heller nygotiken har
kommit alldeles ur bruk. Vid sidan av dessa
stilar har man under det tidevarv, som
förflutit efter inbördeskriget, också i likhet med
de europeiska arkitekterna prövat talrika
andra historiska stilarter, hämtade främst
från renässansen och närmast följande
perioder. Arkitekter, som böra nämnas i detta
sammanhang, äro bl. a. T. L. C a s e y, R. M.
H u n t, J. M. C a r r e r e och T h. H a s t i n g s.
En mera nationell linje upptogs omkr. 1900
av C. II u n t i n g t o n, G. L o w e 11 och andra,
som försökte återuppliva den engelska
klassicismen från Wrens tid.
Försök att skapa en egenartad nationell
stil gjordes på 1870- och 80-talet av H. H.
Richardson. Hans massiva stenfasader
med sina råa rustikytor och hans måleriskt
fria massfördelning upptogos av många
efterföljare, bland vilka några genom idéutbyte
med engelska arkitekter nått goda resultat
i en lättare och enklare stil, kännetecknad
av en genom byggnadens rumsfördelning
bestämd, rytmisk gruppering av byggnadsdelar,
som ofta skenbart förefalla nyckfullt
sammanställda. Otaliga lanthus och villabyggnader
av detta slag, bland vilka en mycket stor
del utmärker sig genom en praktisk och
hemtrevlig anordning, ha växt upp utanför de
amerikanska städerna.
I städernas arkitektur härskar ännu i
huvudsak den mer eller mindre fria
efterbild-ningen av historiska stilarter. En säregen
art av amerikanska storstadsbyggnader, som
efter hand också funnit självständiga former,
är de s. k. s k y s k r a p o r n a, byggnader i
30—50 eller ännu flera våningar (se
Skyskrapa). Dessa höga hus ha framtvungits
av det begränsade utrymmet och de ytterst
höga tomtvärdena i storstädernas
affärskvar-ter, särskilt i New York. Genom en
härvidlag alldeles olämplig användning av på
varandra staplade fasadmotiv ur renässansens
och därur avledda stilars formförråd ha många
skyskrapor fått ett högst ofördelaktigt yttre.
Det bästa intrycket göra de, som fått en enkel
exteriör, som betonar de väldiga lodlinjerna,
även om dessa stundom brytas av
trappstegs-formiga indragningar, som göra
byggnadskroppen smalare uppåt och således ytterligare
framhäva dess tornartade resning. Den högsta
och på samma gång mest konstnärligt lyckade
skyskrapan är f. n. C. Gilberts
»Wool-worth building» i New York (färdig 1912, 236
m hög: se planschen).
Stadsplanekon sten har under de
stora amerikanska städernas uppväxttid stått
på en låg nivå. Den äldsta delen av Boston
är ett av de mycket få ställen, där den första
tidens oregelbundna stadsplan med slingrande
gator och pittoreskt växlande vyer har
bibehållits i större utsträckning. I regel äro de
amerikanska städerna anlagda med raka
gator, ofta många kilometer långa, som överallt
skära varandra under räta vinklar och lämna
oöverskådliga rader av likformiga kvarter
mellan sig. I förening med den här ännu mera
än i europeiska städer framträdande
hopgytt-ringen av de mest olikartade byggnadssätt
utan tanke på helhetsverkan framkallar denna
stadsplanetyp lätt en oskön och tröttande
enformighet. —■ Washington har sedan sin
anläggning (1790) en mera omväxlande plan,
utarbetad av P. C h. L’E n f a n t och
anordnad så, att gatornas rätvinkliga rutnät
överskäras av flera inbördes korsande system av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
