Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ammoniak - Ammoniakat - Ammoniakgummi - Ammoniakkrut - Ammoniaksoda - Ammoniaksuperfosfat - Ammoniakvatten - Ammonios Sakkas - Ammonit - Ammoniter (Ammons barn) - Ammoniter el. Ammonshorn (huvudfotingar) - Ammonium el. Amonsoasen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
857
Ammoniakat—Ammonium
858
Fig. 1.
Kunckel, men dess sammansättning utreddes
törst 1785 av Priestley. E—tN—n.
Försiktig inandning av ammoniakångor
stimulerar andningen (därav ammoniaks nyttiga
verkan vid svimning). Ammoniaksalter ha en
slemlösande verkan vid bröstkatarrer.
Koncentrerade ammoniakångor ävensom kaustik a.
åstadkomma en synnerligen svår förstöring
av de slemhinnor, med vilka de kommit i
beröring (vid olycksfall eller självmordsförsök).
Ammoniakat, se Komplexa föreningar.
AmmOnlakgumml, stelnat gummiharts av
den i Persien och Armenien växande
umbella-ten Dorema ammoniacum. Det bildar gulvita
till brunröda korn och klumpar, vilka brinna
med rykande låga och endast med svårighet
kunna pulveriseras. Är en numera inom
medicinen föga använd drog men kan brukas i
vissa slags kitt. Löses i vanliga organiska
lösningsmedel, något i vatten och till omkr. 90 %
i alkohol. E-t N-n.
Ammöniakkrut, se
Ammoniumnitrat-»prängämnen.
Ammöniaksoda, se S o d a.
Ammöniaksuperfosfät, konstgödningsämne,
utgörande en blandning av ammoniumsulfat
med superfosfat (se d. o.). Innehåller
vat-tenlöslig fosforsyra och ammoniakkväve (se
Konstgödningsämnen).
Ammöniakvatten, se Gas vatten.
Ammo’nios Sa’kkas, alexandrinsk filosof
(omkr. 200 e. Kr.). Anses vara grundläggare
av nyplatonismen.
Ammonit, se
Ammoniumnitratspräng-I m n e n.
Ammoniter, Ammons barn, en judisk
folkstam, som troddes härstamma från Lots son
Ben Ammi. De nämnas ännu i 2:a årh. e. Kr.
Ammoniter el. Ammonshorn, en stor,
numera utdöd underordning av de f y r
gäla d e huvudfotingarna, besläktad
med den ännu levande Nautilus (se d. o.).
Antalet beskrivna
arter uppgår till över
5,000. Angående
djurens inre organisation
är intet känt; endast
skalbildningarna, som
omslöto de mjuka
delarna, äro bevarade.
Dessa skal voro hos de
egentliga ammoniterna
inrullade i plan spiral,
ornerade med ribbor
och knölar samt avdelade i kamrar genom
veckade eller krusade tvärväggar. Den linje,
utefter vilken tvärväggar ansluta sig till
skalets yttervägg, kallas suturlinje eller
lob-linje, och alltefter graden av veckning och
krusning hos tvärväggarna blir denna mer
eller mindre komplicerad. Genom den ofantligt
förlängda sammanväxningslinje, som sålunda
uppstår, och de starka stöttor, som hålla
skalväggarna isär, erhåller skalet en mycket stor
motståndskraft mot sidotryck. Redan embryo-
Fig. 1.
Skal av Nautilus, nu
levande. Genomskärning.
Fig. 2.
Ceratites från
triasperioden.
Fig. 3.
Goniatites intumescens fråc
devonperioden.
Fig. 4.
Äkta
ammonit med väl
utvecklad
lob-linje.
nalkammaren, som är blås- eller äggformad,
är vanligen spiralböjd. Bakre delen av
djurets mantel var endast på ett litet område
fäst vid embryonalkammarens bakre vägg.
Vid tillväxten flyttade sig
djuret ett stycke ut i skalet, den
bakre kroppsbetäckningen
ut-drogs härvid till en tunn sträng,
den s. k. sifonen, och bakre
mantelytan avsatte en
skiljevägg bakom djuret; ny
flyttning, ny förlängning av sifonen,
ny tvärvägg o. s. v., varigenom
skalet kom att bildas av en
yttre s. k. boningskammare och
ett flertal inre avdelningar, luftkamrar,
genomdragna av sifonen (jfr fig. 1); kring
sifonen avsattes ett sifonalrör av samma
sammansättning som skalet. — Ammoniterna bilda
utmärkta ledfossil: starkt föränderliga,
om-bildades arterna på kort tid, medan däremot
samma art förekommer i horisontalt vitt
skilda bildningar. Detta sistnämnda beror enl.
J. Walther därpå, att det tomma skalet efter
djurets död en tid
fördes omkring av
strömmar och vågor som
pseudoplankton och
sjönk till botten, först
då det efter någon
yttre skada började
fyllas med vatten. De
äldsta hittills kända
ammoniterna
förekomma i översta siluren,
deyngsta i övrekritan.
En indelning av
ammoniterna måste utan
kännedom om de
mju
ka delarnas byggnad bli mer eller mindre
konstlad. Tidigare indelades a. i släktena
Goniatites (fig. 3), Clymenia, Ceratites (fig. 2)
och Ammonites (äkta ammoniter, fig. 4).
Goniatites ansågs tillhöra devon, Ceratites trias
och Ammonites Alpernas trias samt jura- och
kritsystemen. Sedermera har man funnit, att
t. ex. vissa juraammoniter ej hunno utvecklas
högre än till en Ceratites eller Goniatites,
vadan dessa »släkten» snarast
böra uppfattas såsom
utvecklingsstadier. Mot slutet av
krit-tiden tar utvecklingen en ny
riktning; då uppträda nämligen
s. k. ammonitiska biformer med
mer eller mindre fullständigt
upprullad spiral eller med
kork-skruvsspiral. — I Sverige
förekomma ammoniter såväl i lias
(Skånes stenkolsförande
formation) som i senon (den största
är Ammonites Stobaei ur Kö-
pingesandstenen) ; däremot gå de ej upp i
Skånes yngre krita (danien). Se även bilder på
vidstående plansch. A. Hng. (K. A. G.)
Ammonium el. A m o n s o a s e n, se S i w a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
