Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andning - Andningsljud - Andningsorgan el. Respirationsorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
Andningsljud—Andningsorgan
960
ning om växternas aeroba andning lades under
1700-talets sista kvartssekel. Att
lufttillträde är nödvändigt för vanliga fröns groning
hade man visserligen vetat sedan Malpighi
(1686), men att detta beror på att de groende
fröna andas, svävade man i okunnighet om,
ända tills Scheele (1777) upptäckte, att de
förbruka »eldluft» och producera »luftsyra».
Ingenhouss visade (1779), att även gröna
växter »försämra luften» i mörker, medan icke
gröna växter och växtdelar liksom djuren
försämra den både dag och natt. Saussure
anställde (1797, 1804, 1822) systematiska
undersökningar över växternas andning och
påvisade bl. a. värmeutvecklingen vid processen
och det intima samarbetet mellan tillväxt och
andning samt uttalade för första gången den
hypotesen, att växterna genomgående andas
liksom djuren och att vi blott ej kunna
konstatera andningen hos gröna växter i ljus på
grund av den samtidigt verksamma
kolsyre-assimilationen. 1840 förnekade emellertid
åter Liebig växternas andning, då han ej
kunde finna den gå ihop med
kolsyreassimilatio-nen, vars omiattning och betydelse just han
ställde i deras rätta ljus. Under trycket av
Liebigs auktoritet dröjde det sedan ett
tjugotal år, innan de av Saussure framlagda
åsikterna (genom Garreau, Mohl, Schleiden, Sachs
m. fl.) vunno allmänt erkännande. Ungefär
samtidigt med detta nya genombrott
upptäckte Pasteur (1861) anaerobiosen hos lägre
organismer. Pflüger (1875) såg först ett
sammanhang mellan luftandningen och de anaeroba
spjälkningsprocesserna och föreslog för dessa
benämningen »intramolekylär andning». Det
fysiologiska sammanhanget analyserades kort
därefter klart av Pfeffer (1878), vars
uppfattning i detta som i de flesta stycken än i dag
är grundläggande för den moderna
växtfysio-logien. L.-G. R-ll.
Andningsljud, ett ljud, som iakttages vid
a u s k u 11 a t i o n (se d. o.) av lungorna,
luftstrupen eller struphuvudet. Karaktären
av det ljud, som höres över lungorna under
normala förhållanden, betecknas med
uttrycket vesikulärt. Då lungvävnaden
genom vissa sjukliga processer blivit
förändrad och lungblåsorna ej längre äro fyllda
av luft (ett tillstånd, som betecknas med
uttrycket förtätning), höres över
motsvarande delar av lungorna ett ljud av samma
karaktär, som det ljud man normalt hör över
luftstrupen eller struphuvudet —
bron-k i e 111 andningsljud. Under normala
förhållanden är utandningsfasen. »exspirium»,
betydligt kortare än inandningen. Ett
»förlängt exspirium» antyder något abnormt. Av
andningsljudets karaktär och styrka kan
läkaren draga slutsatser beträffande tillvaron
och utbredningen av sjukliga förändringar i
lungorna. J. E. J—n.
Andningsorgan el.R e s p i r a t i o n s o r g a n
kallas sådana organ, vilka ombesörja det för
den levande djurorganismen nödvändiga
gas
utbyte, som består i upptagande av syre från
det omgivande mediet och avgivande av
kolsyra (yttre andning, se Andning). I
enklaste fall fullgöres denna funktion utan
hjälp av särskilda organ. I så fall är det
antingen kroppens ytor överhuvud taget eller
huden, som ombesörja gasutbytet. Sådant är
framför allt förhållandet hos alla k a v
i-tetsdjur och lägre maskar.
Med utbildningen av en vidsträcktare
arbetsfördelning inom organismen utvecklas
särskilda andningsorgan. I princip kunna dessa
hänföras till bildningar av tvenne slag. I ena
fallet uppträda de såsom ytförstoringar,
vanligen av huden, utåt, och kallas då gälar.
Dessa ombesörja andningen i vatten eller i
enstaka fall i fuktighetsmättad luft. I andra
fallet bestå andningsorganen av ytförstoringar
inåt, trakéer och lungor, som stå i
luftandningens tjänst och vilkas utveckling
har betingats av nödvändigheten att hos de
på land levande djuren skydda dessa organ
för överdriven avdunstning.
Andningsorganen äro funktionellt likvärdiga organ, men
beträffande djurrikets olika huvudgrupper
morfologiskt olikvärdiga, analoga,
bildningar. Tidigast inom djurriket uppträda
specifika andningsorgan hos
ringmaskarna i form av gälar. Hos leddjuren äro
andningsorganen, där sådana finnas, hos
vattenformerna gälar, hos landformerna trakéer.
Kräftdjuren tillgodose rätt ofta sin
andning genom hudandning; f. ö. förekomma
i stor utsträckning gälbildningar på bröst- el.
abdominalfötterna. Hos de dekapoda
kräftorna (se D e c a p o d a) äro gälarna
inneslutna i ett gälrum under skalets sidor.
Svärdstjärtarna ha gälar på
abdominalfötterna. Spindeldjuren ha, med
undantag av de lägsta kvalstren, som sakna
andningsorgan, för luftandning avpassade
trakéer. Protrakeater, t usen f o t i n
g-a r och insekter andas likaledes med
trakéer. Hos i vatten levande insektlarver finnas
gälar, i vilkas inre trakéer förgrena sig, s. k.
tra-kégälar (se d. o.). M o 11 u s k e r n a s
andningsorgan äro ursprungligen i mantelhålan
liggande gälar, ktenidie r.Hos de primitiva s k a
1-baggssnäckorna finnes ett större el.
mindre antal tvåfjädrade gälar längs
mantelkanten. Bland snäckorna ha de
ursprungligaste formerna pariga gälar, annars är den
ena reducerad. I talrika fall saknas
ktenidie-^älar; antingen ersättas de i så fall av
sekundära gälbildningar, eller fungerar hos på land
levande former mantelhålan som ett slags
lunga. Hos några former saknas
andningsorgan. Elefanttandsnäckorna sakna
gälar. Hos musslorna finnas 2, hos
bläckfiskarna 2 eller 4 gälar. Hos tagghud
ingår n a torde alla yttre ambulakralbihang
tjänstgöra som andningsorgan. Hos
manteldjuren tjänstgör främre delen av
tarmen som respirationsorgan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
