Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
957
Andning
95 S
växten. Groende frön och unga, kraftigt
skjutande groddar och skott, svällande knoppar
och blad, som hålla på att slå ut, blommor —
speciellt pistillen och fruktämnet efter
befruktningen — andas intensivare än den utvuxna
växten i sin helhet. Bakterier och svampar,
vilka som bekant under gynnsamma
betingelser kunna växa och förökas ytterst hastigt,
visa en motsvarande hög andningsintensitet,
ej sällan betydligt (t. ex. 6—20 ggr,
beräknat efter kolsyreavgivningen per kg friskvikt)
högre än människans. Yttre betingelser för
tillväxt och andra livsyttringar ha inflytande
även på andningen. Hit hör fuktighet, i den
mån den inverkar på vattenhalten i cellerna.
Hos väl torra frön synes andningen liksom
andra livsyttringar kunna vara fullständigt
avstannad utan att livet flytt, och lufttorra
lavar, mossor och dylika växter, som kunna
överleva uttorkning, andas i detta tillstånd
ytterst obetydligt, praktiskt taget ingenting
alls. Av övriga faktorer har temperaturen ett
mycket utpräglat inflytande. Under 0° C är
andningen mycket svag, om än mätbar (t. ex.
hos tallbarr ännu vid 12 graders köld). I
närheten av 0° ökas den hastigt och brukar
sedan stegras i god överensstämmelse med van’t
Hoffs regel för kemiska reaktioner (ökning 2
å 3 ggr för 10° temperaturförhöjning), tills
man kommer till övernormala temperaturer.
Sedan måste man skilja på
momentanreaktionen och resultatet av långvarigare inverkan.
Studerar man den förra, finner man, att
andningen oavbrutet stegras med temperaturen,
tills värmedöden inträffar. Vid långvarigare
inverkan sjunker andningen vid högre
temperaturer allt längre ned under
momentanvärdet. Momentanvärdena, som få anses
representera andningsprocessens egen
temperaturreaktion — ej beslöjad av hämmande
processer —, visa alltså intet optimum vid en viss
temperatur, som de flesta livsprocesser göra.
Andningsprocessen har i detta avseende en
mera rent kemisk prägel än flertalet
livsfunktioner. Man skulle då vänta, att syrehalten i
luften skulle ha ett starkt inflytande på den
aeroba andningen, men man har funnit, att
andningen hos vanliga aeroba växter kan
fortsätta med normal intensitet, ända tills
an-aerob andning börjar inträda, vilket kan dröja,
ända tills man kommer ned så långt som till
l/s eller Vio av den normala syrehalten.
Likaså inverkar ökning av syrgastrycket
märkbart, först då detta uppnått avsevärt (t. ex.
2—3 ggr) mera än det normala värdet av
omkr. Vs atmosfär. Det är möjligt, men
kanske ej nödvändigt, att man häri har att
se en regulation. Om den vid större
kolsyrehalter (några procent) märkbara hämningen
av andningen skall tolkas som en giftverkan
eller som en rent kemisk effekt enligt
mass-verkans lag, torde f. n. ej heller vara möjligt
att avgöra.
De specifika skillnaderna i
andningsintensitet mellan olika växter (i samma
utvecklingsstadium och under samma
betingelser) kunna vara betydliga.
Fetbladsväx-t e r ha i allmänhet särskilt låg
andningsintensitet, tvivelsutan en anpassning till de karga
förhållanden, under vilka de leva;
vattenbristen omöjliggör ett utnyttjande av det rika
ljusflödet till ett kraftigt assimilationsarbete.
och de måste därför hushålla med födan. Även
hos skuggväxter har man funnit en påfallande
låg andningsintensitet; här är det ljuset, som
ej räcker till för en riklig försörjning, så att
sparsamhet är av nöden. Vår vanliga
Aspi-distra har just sin ringa andning att tacka för
att hon kan uthärda under de vidriga
förhållanden, som vi erbjuda henne i mörka vrår i
våra mörka boningsrum.
Andra tillpassningar beträffande andningen
möta oss särskilt hos underjordiska organ.
Även i jorden är lufttillgången i de ytliga
skikt, där rötterna gå, oftast fullt tillräcklig
även för mycket syrekrävande organismer och
organ. Rötterna hos växter av exempelvis
våra vanliga kulturväxters typ äro även
mycket syrekrävande. De andas kraftigt och
kunna ej utan skada andas anaerobt. Redan en
nedsättning av syrehalten i jordluften till ung.
Va av luftens normala har hos en hel rad av
våra vanliga kulturväxter befunnits medföra
en abnorm ämnesomsättning, som leder till
självförgiftning. Nu är i vissa, särskilt i
alltför våta marker luftväxlingen mycket dålig,
och vatten-, kärr- och mossväxterna äro även
tillpassade därefter. Många dylika växter äro
utrustade med en svampigt lucker luftvävnad
(aerenkym), genom vilken syre kan diffundera
ned till rötterna uppifrån. Hos tropiska
sumpväxter (se M a n g r o v e) förekomma
t. o. m. särskilda, med luftvävnad försedda
andningsrötter (se d. o.;
pneumatofo-rer), som växa, upp genom ävjan, tills de nå
luften. Många sumpväxter sakna emellertid
luftvävnad och äro i stället tillpassade på
annat sätt för att uthärda syrebristen. Sålunda
har man funnit, att rötterna av en amerikansk
Salix-axt kunna uthärda fullständig syrebrist.
Andra ha visserligen låga, men bestämda
syrekrav, t. ex. vår vanliga al och de varmare
ländernas viktigaste kulturväxt, riset. Vad riset
beträffar, har man funnit, att syrebehovet hos
dess rötter täckes genom syreproduktionen hos
de alger, som leva på de översvämmade
risfälten. Om tillpassningen till låg syretillgång
hos rötter av sumpväxter, som sakna
luftvävnad, består i en utomordentligt låg
andningsintensitet eller i förmåga att utan skada
andas anaerobt, vet man ej.
Metoder för bestämning av andningen
kunna grundas på bestämning antingen av
utgångsmaterialets minskning eller av
andnings-produkternas ökning. Syret bestämmes
vanligen gasanalytiskt, kolsyran ävenledes
gasana-lytiskt eller genom absorption i baryt och
tit-rering, kolhydratförlusten t. ex. helt enkelt
genom vägning av torrsubstansen.
Grundvalarna för vår nuvarande
uppfatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
