Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andrássy, Gyula (Julius) - Andrássy, Gyula (Julius)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
965
Andråssy
966
flyktingarnas utlämnande. Efter katastrofen
vid Vilägos sökte han sin tillflykt först i
London, sedan i Paris. 1851 blev han dömd
till döden och hängdes »in effigie».
Återkommen hem 1858, slöt
han sig till Deäks
parti, som åsyftade
Ungerns
självständighet genom en
försoning med
habs-burgska monarkien.
1865 blev han
riksdagens vice
president och 1866
president i den
kommitté, som
utarbetade förslaget till
uppgörelsen mellan
Österrike och Ungern,
och var i denna
upphovsman till förslaget om delegationerna.
Han vann inflytande hos kejsaren, blev efter
helstatens ombilduing på dualistisk grund den
förste ungerske premiärministern (1867) och
vann som sådan genom sin fasthet,
förbindlighet och debattörtalang stort inflytande. Han
genomförde flera liberala reformer och
omorganiserade härväsendet (»honvédsystemet»).
Vid fransk-tyska krigets utbrott 1870
förfäktade han energiskt Österrikes neutralitet, och
vid Beusts avgång (nov. 1871) efterträdde han
denne som hela monarkiens utrikesminister,
den förste ungraren på denna viktiga post.
A. närmade sig i avsevärd grad åter Tyskland
och återställde mera vänskapliga förhållanden
med italienska och ryska hoven samt
lyckades åt Österrike vinna inflytande bland
stormakterna. Vid de bosniska oroligheterna
1875 åvägabragte han med Berlin och
Petersburg en överenskommelse om vissa
reformkrav, som skulle framställas till sultanen.
Formuleringen härav framlades i den s. k.
Andrässynoten, som av England och
Frankrike accepterades som grundval för
förhandlingarna. Under de följande årens
omvälvningar på Balkanhalvön hade A. till
ögon-märke att söka avvärja ett ryskt
förmynder-skap på halvön och hindra uppkomsten av ett
för dubbelmonarkiens sammanhållning farligt
storserbiskt rike. Han slöt i Reichstadt 1876
med Gortjakov alternativa avtal, i vilka som
en eventualitet ingick österrikisk-ungersk
annektering av Bosnien och Herzegovina i
händelse av Turkiets sönderfallande. I
rysk-turkiska kriget 1877—78 iakttog han emellertid
neutralitet, och på Berlinkongressen 1878
förvärvade han stormakternas mandat åt
öster-rike-Ungern att ockupera och förvalta Bosnien
och Herzegovina under bibehållande av
sultanens formella suveränitet. Sin
utrikesministerbana slöt han genom att 7 okt. 1879, efter
personliga förhandlingar med Bismarck,
underteckna det tysk-österrikisk-ungerska
förbundsfördraget. Dagen därpå nedlade han
utrikesministerposten, tröttad av det tvång och
de strider ämbetsåliggandena medförde, ocb
sökte vila på sina gods.
Efter sin avgång fortfor A. dock att
verksamt deltaga i politiken både inom
delegationerna och magnathuset. 1885 understödde han
ivrigt ett förslag om en reform av magnaternas
hus men bekämpade 1889 de partikularistiska
strävandena i fråga om den gemensamma
armén. Under de senare levnadsåren återvann
han sin popularitet, och hans dödsfall
betraktades som en nationell olycka. Han var den
förste magyariske statsman, som på
århundraden intagit en europeisk position. — Litt.:
E. v. Wertheimer, »Graf J. A.» (3 bd, 1910—
13; refereras i G. Wittrocks uppsats »Julius
A. och Österrike-Ungerns utrikespolitik» i
Hist. tidskr. 1919). Ths
Andråssy [å’ndräfi], Gyula (Julius),
ung. statsman, greve (f. 1860), son till föreg
Led. av underhuset 1885, blev han en av det
liberala partiets ledande män och var 1893—,
94 led. av Wekerles
ministär. 1898
utträdde han ur
partiet i följd av »Lex
Tisza» (se T i s z a,
Istvän) men anslöt
sig åter till
partiet efter ministären
Bänffys fall. 1905
skilde han sig defi
nitivt från det och
förenade sig med
Kossuth mot Tisza.
Som ledare av det
s. k.
författnings-partiet slöt han sig
till koalitionen mot de liberala och var 1906
—10 inrikesminister under Wekerle. 1910 var
han Khuen och Tisza behjälplig med
bildandet av nationella arbetspartiet men ställde
sig själv utanför. Lika äregirig som fadern:
men utan dennes betydande begåvning,
eftersträvade han de högsta poster. Han vax
nära förbunden med Tyskland, och under
världskrigets första år lämnade han tills,
med oppositionsledarna Kärolyi, Apponyi och
Justh sitt understöd åt Tisza men började
1916 bli orolig för monarkiens bestånd.
Någon självständig politik förmådde han
emellertid icke genomföra men följde Kärolyi
på vägen mot ententen. Då han 24 okt. 1918.
blev österrik.-ung. utrikesminister efter Bu~
riän, var ställningen för länge sedan
ohållbar. Hans första uppgift blev att underrätte
tyska regeringen om Österrike-Ungerns avsikt
att söka en separatfred, och två dagar senare
vände han sig i sådant syfte till presidenten
Wilson. Faderns verk, alliansen med Berlin,
var härmed sprängt. A. avgick kort efter
det kejsar Karl frånträtt regeringen och
republiken utropats. Som medl. från 1920 av
ungerska nationalförsamlingen har han
tillhört de ivrigaste legitimisterna och arbetat
för konung Karls återkallande. A. har
utgi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
