Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Animalkulism - Animal magnetism - Animal sociale - Animal vaccination - Animato - Animera - Animism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1009
Animal magnetism—Animism
1010
1600- och under förra hälften av 1700-talet.
Man hade redan tidigare kommit till den
uppfattningen, att individens utveckling endast
består i en tillväxt av redan förut bildade
(preformerade) delar (preformationsläran).
Denna lära stödde sig framför allt på
iakttagelser över insekternas puppor, som man
uppfattade som ägg. Här såg man insekternas
alla delar förutbildade. Sedan sädescellerna
upptäckts 1677 av Ham och återfunnits av
Leeuwenhoek hos ett stort antal organismer,
framträdde den uppfattningen, att sädescellen,
då kallad »sädesdjuret», inneslöte den
preformerade miniatyrorganismen. Ägget skulle
enl. denna »animalkulistiska» uppfattning
endast innehålla näringsmaterial, som
förbrukades vid tillväxten. I motsats härtill hävdade
»ovisterna», att ägget innehöll den
preformerade organismen, och denna lära fick ett
starkt stöd i Bonnets upptäckt på 1760-talet,
att bladlössen kunna utveckla sig utan
befruktning.
Striden mellan animalkulister och ovister
har numera endast ett historiskt intresse. Man
vet, att individen uppstår genom en
sammansmältning av en hanlig och en honlig
könscell. Förutbildad är organismen endast i
form av vissa anlag eller arvfaktorer (se B
e-f r u k t n i n g, Utvecklingsmekanik
och Ä r_f 11 i g h e t). J. R—m.
Animäl magneti’sm, en benämning,
kommen i bruk genom Anton Mesmer (se
denne), läkare i Wien under senare hälften av
1700-talet. Mesmer antog, att i universum
funnes utbrett ett slags magnetiskt fludium.
De även hos människan förefintliga
yttringarna av och mottagligheten för detta fludium
kallade han animal magnetism. Denna skulle
enligt Mesmer äga stor betydelse för
uppkomsten av lidanden men ock som
läkemedel: härav sökte Mesmer begagna sig. Hans
efterföljare ansågo såväl so m n ambul i
s-ra e n som klärvoajansen bero på den
animala magnetismen. Denna lära är h. o. h.
övergiven; de lyckade resultaten vid den
»magnetiska behandlingen» förklarar man numera
som beroende på suggestion (se d. o.).
A’nimal sociäle, lat., samhälleligt djur.
Uttrycket är övers, av de grekiska ord, som
Aristoteles använder, då han framhåller, att
människan liknar bin och myror, vilka
endast kunna leva i samliv med sina likar.
Människan kallas därför ofta animal sociale.
Animäl vaccination, Se Vaccination.
Anima’to, it., med livfullt musikaliskt
föredrag.
Animera, liva, uppmuntra. Adj.: A n i m
e-r a d, livlig, glad.
AnimPsm. 1. En beteckning för de
primitiva folkens tro, att naturen och alla
naturföremål äro besjälade. Karakteristiskt för
den animistiska uppfattningen är, att
naturkrafterna betraktas som självständiga viljor,
vilka åstadkomma naturföreteelserna genom
viljeakter, analoga med de mänskliga. Ani-
mismen blir sålunda en tro på eller en lära
om levande orsaker, en livskraft eller
viljekraft i eller bakom själva föremålen.
Denna kraft har av Wundt kallats »die
Körperseele». Med ett uttryck, som
präglats av Marett, kallar man detta stadium
preanimistiskt, alltså tidigare än tron
på personliga andar eller själar som verkande
krafter. Denna senare tro uppstår så små
ningom med en stigande reflexion och leder
först till antagandet av demoner, hemska
varelser, som mestadels uppträda om natten
eller på ödsliga ställen, uppenbara sig i
drömmar eller i den uppjagade fantasien och som
i regel vålla olyckor, särskilt sjukdomar hos
människor och husdjur. Demontron, den
mörka bakgrunden för det primitiva livet,
sträcker sig långt in i kulturfolkens
folkskrock. På mera kultiverade stadier, särskilt
hos bofasta folk, utvecklar sig animismen
till verklig s j ä 1 a t r o, föreställningen om
att de avlidna fortsätta sitt liv i de
kvar-levandes närhet, i graven, i huset eller
gården, och att de ha en viss makt över de
efter-levandes liv och öden. Denna animism har
behärskat större delen av orientens och
antikens folk och utövat stort inflytande på deras
offer- och övriga kultväsen, deras fester och
hela deras kultur. Gravkulten, som kan
iakttagas hos egypterna, i den mykenska tiden
hos grekerna, ja, ända upp i den romerska
kejsartiden, är en gestaltning av animistisk
tro. Den kinesiska familjekulten och den
japanska shintoismen äro moderna kvarlevor
av samma uppfattning.
Den ursprungliga animismen har icke föri
till någon egentlig kult, snarare till en magi,
genom vilken man sökt behärska de
godtyckliga krafterna och de demoniska viljorna. En
dylik magisk makt kunde utövas av
stammens hövding eller familjens överhuvud
genom hans inneboende krafter (m a n a, se d.
o.) eller av särskilda trollkarlar. Själatron
utvecklar däremot ett prästerskap och en
regelbunden kult. Prästers och trollkarlars
uppgift är att sätta sig i förbindelse med
andarna, eventuellt att frambesvärja dem
genom man tik (se d. o.), och att
tillfredsställa dem med offer, som småningom an
taga karaktären av regelbunden förplägning
och bli bestämmande även för gudaoffren.
På det hela taget har animismen gjort män
niskolivet mera stadgat, särskilt genom ati
binda det till, vissa boplatser, där fäderna
bott och där gravarna finnas, och det är
ingen tillfällighet, att så stabila stater som
egypternas, romarnas och kinesernas i
särskilt utpräglad grad ha vilat på animistisk
grund. Hos moderna kulturfolk röjes en på
taglig efterverkan av anismismen i spöktron
och i den mångfald av magiska riter, som
vidskepelsen har hållit vid liv och som förut
sätta hemliga krafter hos människor och
föremål. Tron på reliker och amuletter (se d. o.)
har, utom sina psykologiska motiv, sin rot i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
