Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anjalaförbundet - Anjala gård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1013
Anjala gård
1014
den häravdelning, som under befäl av
generalmajor K. G. Armfelt stod vid Hussula
strax n. om Fredrikshamn. Huvudmän för
de missnöjda voro där överstarna J. H.
Hästesko, Seb. v. Otter och Rob.
Montgo-mery, överstelöjtnanterna af Enehjelm och
Klingspor, major v. Kothen m. fl. Missnöjet
underblåstes tillika av ett litet parti, som
i hemlighet åsyftade Finlands skiljande från
Sverige. Detta partis främsta män voro
majorerna J. A. Jägerhorn och K. H. Klick.
Under återtåget från Hussula uppsattes i
Liikala 9 aug. en skrivelse till den ryska
kejsarinnan, i vilken de finska officerarna
erbjödo fred på villkor, att Finland
återställdes till sitt omfång före 1743, och anhöllo,
att hon måtte avsluta en dylik fred med
»nationens» i tillbörlig ordning samlade
representanter. Skrivelsen undertecknades av den
gamle lättledde Armfelt jämte sex högre
officerare och sändes med Jägerhorn till
Petersburg. Några dagar därefter, 12 aug.,
avfattades i Anjala, dit hären dragit sig tillbaka, en
deklaration, varigenom undertecknarna
förbundo sig genom ed att gemensamt ansvara
för anbudet till ryska kejsarinnan. Denna
förklaring — den egentliga
Anjalaförbunds-akten — underskrevs av 113 officerare. Ett
oundertecknat exemplar av akten tillställdes
konungen, som vistades vid högkvarteret i
Kymmenegård och först genom denna
förklaring och ett åtföljande brev från Armfelt
fick visshet om officerarnas uppror.
I denna sin farliga belägenhet fann Gustav
III genom Danmarks kort därefter
avlämnade krigsförklaring en passande
förevändning att lämna Finland och lyckades i
Sverige utnyttja den förbittring man där
kände mot Anjalamännens beteende och
väcka en kraftig folkrörelse till fosterlandets
försvar. Kejsarinnans svar blev ej heller
sådant, som Anjalamännen önskat. Hon
uppmanade de finska patrioterna att
sammanträda till en finsk lantdag, som skulle
underhandla med hennes sändebud, och för
övrigt förhålla sig neutrala i den följande
kampen mellan Sverige och Ryssland. Hon
avsände ock till gränsen den i rysk tjänst
varande huvudmannen för de finska
sepa-ratisterna, Göran Magnus Sprengtporten, för
att knyta närmare förbindelse med de
upproriska och arbeta för Finlands skiljande
från Sverige. Men något sådant ville dock
Anjalamännen ej vara med om, och
Sprengtporten mottog av Armfelt en bestämd
förklaring, att de finska officerarna ville till
det yttersta kämpa för det svenska väldets
bestånd. Den ende betydande anhängare
Sprengtporten lyckades vinna var den
opålitlige och skuldsatte chefen för
Savolaks-brigaden, överste B. J. Hastfehr.
Trots kejsarinnans ogynnsamma svar och
konungens avresa uppgåvo emellertid
Anjalamännen ingalunda sina planer och erhöllo
allmän tillslutning från de övriga i Finland
varande armékårernas officerare samt vunno
understöd t. o. m. hos hertig Karl. Hertigen
mottog deras deputerade och gjorde sig i flera
brev till konungen till tolk för deras krav på
riksdagskallelse och fred. Han inlät sig även
i underhandlingar med ryssarna om
stille-stånd och lät utrymma den fasta ställningen
vid Högfors (25 september) och draga armén
tillbaka inom gränsen. Därmed nådde
myteriet sin höjdpunkt. Men konungens
ståndaktighet bröts icke och fann ett kraftigt stöd
i det svenska folkets patriotism. Ett hastigt
omslag inträdde. Allmän modlöshet och
rådvillhet bemäktigade sig Anjalamännen, från vilka
hertigen öppet tog sin hand. Under oktober lät
han efter hand upplösa hela Anjalaarmén och
hemsände de finska regementena till rotarna.
De svenska trupperna förlädes i
vinterkvarter, och örlogsflottan återfördes till
Karlskrona. På nyåret var konungen nog stark
att kunna häkta Anjalaförbundets förnämsta
ledare, som på våren 1789 fängslade
överfördes till Stockholm. De flesta av
själv-ständighetspartiets huvudmän räddade sig
genom flykt undan rättvist straff. Rättegången
med de fängslade ledde till flera dödsdomar,
men endast dödsdomen över Hästesko
verkställdes. De övriga ledarna straffades med
landsflykt, fängelse, avsättning eller andra,
mindre straff. — Litt.: K. K. Tigerstedt, »G.
M. Sprengtporten» (i Finsk tidskr., 1873—
82); J. R. Danielson-Kalmari,
»Anjalaman-nen K. H. Klick i Ryssland» (på finska i
»Val-voja» 1883, sv. övers, i »Försvarsvännen»,
1894) och P. Nordmann, »J. H. Hästesko» (i
»Skrifter utg. av Sv. litt.-sällskapet i
Finland», 5, 1889—90). L. S.*
Anjala gård.
A’njala gård, gods i s. Finland vid det
väldiga Anjalafallet i Kymmene älv; Anjala
socken. Skänktes av Karl IX till familjegods åt
Henrik Wrede, som med uppoffring av eget
liv räddade konungen vid Kirkholm (1605),
och innehades av hans ätt ända till 1837.
A. inköptes 1843 av finl. staten och
donerades till dåv. generalguvernören, furst
Men-sjikov, men återköptes 1907 av finl.
staten från denna ätt och styckades ut till
underlydande. Historiskt ryktbar är gården
genom Anjalaförbundet (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
