Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antarktis, Antarktien, Antarktika el. Sydpolslandet - Geologiska förhållanden - Klimat - Växtvärld - Djurvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1077
Antarktis (Klimat—Djurvärld)
1078
är ännu ej utrönt. Till allra största delen
höljes det antarktiska området av en
mäktig landis, från vilken glaciärtungor skjuta
ut i havet. På stora sträckor når havet
intill en tvär isbrant, som med en höjd
av omkring 50 m över havsytan kan följas
oavbrutet hundratals km (ex. Rossbarriären
700 km). Det är från sådana barriärer de
stora antarktiska isbergen härstamma (se I
s-berg). Den is, som bildar dessa barriärer,
har en alldeles horisontell yta och utbreder
sig över ofantliga arealer. Den är efter allt
att döma, icke egentlig landis utan bildad av
snö, som under längre tidsrymder hopats på
havsis eller havet. Också ser den ut att,
åtminstone delvis, ej ligga på bottnen utan flyta
på vattnet. ’ A. G. H. (K. A. G.)
Klimat. Trots att den årliga instrålningen
av värme till sydpolartrakterna liksom
värmeförlusterna genom reflexion och utstrålning
äro jämförliga med nordpolartrakternas, äro
de förra särskilt under sommaren
ojämförligt mycket kallare. Anledningen härtill är
i främsta rummet frånvaron av varma
luftströmmar från lägre breddgrader, vilket i
sin tur beror på, dels att kontinenten själv
är hög och säte för ofta förekommande
fallvindar, dels att den är likformigt
hav-omgiven. Atmosfärens ringa halt av
vattenånga gör luftttemperaturen mer omedelbart
beroende av solstrålningen än på någon annan
del av jorden; temperaturens dagliga och
årliga period följer därför nästan exakt
solstrål-ningskurvan. Årets temperaturmaximum
faller endast 8 dagar senare än
strålningsmaxi-met, vilket betecknar en oerhört hög grad av
kontinentalitet. Varmaste månadens
medeltemperatur vid själva sydpolen uppskattas till
—23° C, på isbarriären invid Rosshavet är
den —6° C. Motsvarande siffror för hela
året äro —37° C och —26° C. Kallaste
månadens medeltemperatur i sistnämnda trakt,
juli, utgör ung. —38° C. Sommaren är oerhört
kall, redan vid Snowhill, 2 breddgrader n. om
polcirkeln, var den varmaste månaden —0,9°.
Karakteristiska för A. äro dels plötsliga
betydande temperaturändringar, dels de
måttliga vindarnas sparsamma förekomst. I
allmänhet råder nämligen antingen vindstilla
eller ock hård vind till orkan. Om
nederbördens mängd är intet känt på grund av
svårigheten att uppmäta den i allmänhet vid
storm fallande snön. Men snöyra eller yrsnö
förekommer på isbarriären ung. 29 tim. av
100. De våldsamma, understundom mer än en
vecka utan avbrott varande snöstormarna
med fin snö, som intränger överallt, göra
vistelsen i dessa trakter nästan outhärdlig och
allt arbete omöjligt. Molnigheten har 2
minima, i juni och dec., och 2 maxima, i febr,
och okt. — Litt.: »British Antarctic
expedition 1910—1913: Meteorology by Dr G. C.
Simpson» (1919). B. R.
Växtvärld. På själva den antarktiska
kontinenten har man hittills icke anträffat en
enda fanerogam växt, och det var först vid
övergången till det nuvarande seklet, som
man i Sydvictorialand och på andra områden
lyckades påträffa en del alger, lavar och
mossor. Förekomsten av växtfossil och kol visar
emellertid, att landet under tidigare
geologiska perioder haft en betydligt rikare och
högre utvecklad växtlighet, som väl
otvivelaktigt vid någon nedisning blivit fullständigt
förintad.
Även de antarktiska öarna ha en ytterst
torftig vegetation, som dock naturligtvis blir
rikare på längre avstånd från polen. De
närmast kontinenten liggande äro liksom denna
nästan alldeles utan växtlighet. Dock har
man å flera av dem, Sydshetlandsöarna och
andra, samt sydligast å Wandelön på 65° 4’
s. br., anträffat gräset Deschampsia {Aira)
antarctica, och caryphyllacéen Colobanthus
crassifolius har blivit funnen på Antwerpenön
å 64° 50’ s. br. Dessa torde utan tvivel vara
de längst åt s. gående av alla fanerogamer.
Även de subantarktiska öarna ha en
mycket fattig flora. Samtliga öar äro
fullständigt trädlösa. Sydgeorgien t. ex. har
tillsammans endast ung. 15 fanerogamer. Ön
täckes till stor del av glaciärer, men i
skyddade dalar och nere vid kusten förekommer en
sparsam växtlighet av kärrartad och delvis
även stäppartad typ. På fuktig mark är
rosa-céen Acaena adscendens mycket vanlig. Bland
gräsen märkas Festuca erecta och Deschampsia
{Aira) antarctica. Floran visar nära
släktskap med den eldsländska. Kerguelenöarna
täckas till stor del av kärrartade formationer.
De hysa endast omkr. 25 fanerogamer, bland
dem den synnerligen märkliga och
systematiskt ytterst isolerat stående cruciferen
Pring-lea antiscorbutica, kallad Kerguelen-kål,
samt den likaledes endemiska
caryophylla-céen Lyallia kerguelensis. En tredjedel av
floran utgöres av ormbunksväxter, av vilka
de flesta även tillhöra Magellansländernas
flora. De antarktiska och subantarktiska
öarnas flora visar stor inbördes släktskap och
står även nära den i det sydligaste
Sydamerika, som i följd därav räknas till det
antarktiska floraområdet. Det antarktiska
floraele-mentet finnes dessutom mer eller mindre väl
företrätt i Sydaustralien, å Tasmanien och Nya
Zeeland med angränsande ögrupper. K. A.
Djurvärld. Liksom den arktiska utmärker
sig även den antarktiska faunan för en
anmärkningsvärd fattigdom på arter och
rikedom på individer. Den äger emellertid ett
visst antal utpräglade djurtyper, vilka icke
anträffas annorstädes än i några närliggande
trakter. Av däggdjur saknas rena
landdjur alldeles; djurklassen representeras här
av valar och sälar. Av de sistnämnda
märkas de bägge cirkumpolära arterna, w e
d-dellsälen, Leptonyx weddelli, och k r
abb-ä t a r e n, Lobodon carcinophaga, s j ö
leoparden, Ogmorhinus leptonyx, som är
cirkumpolär i det subantarktiska (se D j u r-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
